Färg, choklad och fibrer

OK. Jag ger mig för vetenskapen. Choklad är tydligen nyttigt. Så nu äter jag det. Och blåbär också. Men jag vänder mig mot generaliseringar av typen "allt från växtriken som innehåller mycket färgämne är nyttigt och bra". Hur dumma tror dom att vi är? Hört talas om flugsvamp?

Jag gillar inte att göra som alla andra. Varför fick vi mer komplicerade hjärnor om vi ändå skulle bete oss som fårskockar allihopa? Så fort det står nåt nytt i tidningen så tror vi på det, ena året är ägg livsfarligt och nästa år är ägg hur bra som helst.

En sån sak är fibrer. Nuförtiden får lätt intrycket att fibrer och fullkorn är den enda sanna vägen. Vägen till lycka. (skämt åsido) Fibrer är ju bara sånt som vi inte kan bryta ner och tillgodogöra oss. Bark i brödet. Småsten skulle förmodligen gå lika bra om det inte var så ovänligt för tänderna att tugga. Och så skulle inte nån tjäna pengar på det, om vi gick ut och mumsade lite på trädgårdsgången. Ändå handlar det ju bara om att se till att maten får lite extra skjuts på slutet, så att vi inte kan tillgodogöra oss all annan mat vi stoppar i oss. Låter det särskilt ekonomiskt?
Ja, så får man tydligen tjocktarmscancer lite mer sällan också. Hur många av oss som nu lever så länge så vi hinner få det, innan vi hinner dö av nåt annat.

Bläddrat i "South Beach Dieten" också. (Jo, den är på svenska, lite pinsamt. Men jag lärde mig redan när jag var på språkresor i min ungdom att kokböcker från andra länder är pittoreska men knappast praktiska, eftersom saker och ting mäts i oz och cups och så.) GI verkar inte så himla dumt. Sammanfattning; grönsaker, ägg, kött och rimliga mängder bra fett. Jag har också hört att asiater som äter fisk mår bättre, och medelhavsmänniskor också som äter olivolja.

Lax kan man alltså äta glatt fast man vill bli smalare, men såserna ska nog inte vara av den stabbiga typen om man ska köra lite nyttigt även under nyår.

Förresten, det var nog fel på vågen häromdagen. Och idag känns det inte särskilt inspirerande. Tur jag kom på det där med chokladen.

Praktiska slimming tips

Om man ersätter lite vanlig mat med nån lämplig billig grönsak, så vips, har man en måltid som skulle kunna vara serverad på en lunchrestaurang som drivs av en känd kock. Mitt tips är att byta ut spagettin mot vitkål i spagetti med köttfärssås, och strö över lite majs till exempel. För att nästan platsa i ovan ej nämnda lunchrestaurang så behöver man också lite sås, nån salt sky med mycket smak, prova med köttfärssåsen, och sen något lite grönt på toppen, t ex persilja.

En annan billig jag menar nyttig rätt är att koka soppa på en purjolöksstjälk och en tomat. Man sätter till exempel smak på det hela med grönssaksbuljong och diverse kryddor. Efterrätt keso med nåt i, till exampel sylt. Fast då är det inte så nyttigt längre.

En frukostklassiker att rekommendera är naturell lättyougurt med äpple och kanel. Eller banan.

Vet inte om det är fel på vågen med den visar jag har lättat 2 kilo på 3 dar. Det sägs att det bara är vatten, så då måste det vara bra med lite salt (?) det binder ju vatten. Ett tips om man tycker att man är jättesmal redan är att se sig i spegeln när man sitter ner. Funkar garanterat i någon vinkel.

Ett annat tips är att röra på sig. Det finns dansmattor att köpa till både PCn och Wii. Första gången vi fick en dansmatta så blev vi slimmade allihopa. Det fungerade ända tills vi tröttnade på Djungelboken. Det fanns bara Djungelbokenmusiken men den står sig rätt länge faktiskt. "Var nöjd med allt som livet ger..." osv.

110 mille

Vad skulle du göra om du hade 110 miljoner?

Jag skulle börja med att skänka bort en del till välgörenhet. Nån slags välgörenhet som inte betalar ut feta löner till sina chefer. De mest kända organisationerna går bort direkt. Sen skulle jag skriva ett testamente. Tror inte att det är bra för barn att ha för mycket pengar. Dom kan lätt tro att vänner kan köpas för pengar.

Jag skulle såklart bort en del till släktingar. Och göra kloka investeringar, dvs sprida riskerna. Sen skulle jag nog köpa en innerstadslägenhet, som jag skulle möblera. Jag tror jag vet ungefär hur. Det skulle vara skoj. Den skulle vara representativ, dvs så man kan ha fest utan att folk behöver trängas i sovrummen. Jag skulle bjuda hem folk. Och ha städhjälp. Och nåt ställe på landet också.

Och åka utomlands skulle jag. Eller varför inte bosätta sig tillfälligtvis utomlands. Låta barnen gå i skola utomlands vore bra. Lära sig språk och allt möjligt.
Fast att vara sysslolös vore trist. Jobba vill man ju. Jag har lite ideer.

En massa vänner vore trevligt, umgänge som det kallas. Bjuder man bara på mat och dryck, och erbjuder trevliga människor att umgås med (dvs man bjuder hem flera) så borde de inte vara nåt problem. Bor man dessutom trevligt och stort så kan man både bjuda och bjuda igen.

Jag skulle nog se till att barnen fick privatlektioner i allt möjligt, och jag själv skulle anlita all möjlig expertis. Så att vi är friska och mår bra.

Konstigt, det jag vill göra låter precis som en person jag känners liv. Vill jag verkligen byta??

Choklad, nötter och koldioxid

Har ni gått på det där med att det är ok att äta nötter och choklad när man vill gå ner i vikt?
Allt är relativt. Jag har läst det finstilta. Dom menar ungefär 4 nötter och en ruta choklad. Vem går och köper 4 cashewnötter? Inte jag. Om jag äter nötter vill jag åtminstone ha två nävar.
Och det där med att äta en ruta choklad. Det är ju för folk som inte gillar choklad. Dom flesta som verkligen behöver gå ner i vikt gillar choklad och äter hela eller halva chokladkakor, inte en ruta. Fast det är klart om man lyckas få tag på en choklad som inte smakar gott, så kanske det är en bra idé, annars tycker jag att det är löjligt.

Tänker på nån GI entusiast som sa: oh, nu är jag äntligen av med mitt sockersug. Det förstod jag inte riktigt. Jo, ibland är man sugen på nåt gott, men är det nåt som måste ha ett eget namn, och måste man bli av med det? I mina öron låter det ungefär som om människan har blivit av med sin hunger för gott. Är det bra?

Förresten har ni varit på en Max hamburgerbar nyligen? Dom har en massa information om hur mycket koldioxid det har gått åt för att tillverka hamburgaren. Så när man står där och undrar vilken sort man ska välja, så får man samtidigt ta med i beräkningen hur mycket kossorna har pruttat. Är det verkligen smart marknadsföring? Har man lust att äta på ett ställe där man måste bli påmind om sånt när man ska äta? Om det stod på bensinmackarna hur mycket varje liter bensin bidrar till växthuseffekten istället. Det vore åtminstone förståeligt.

Kan inte låta bli att tänka på vad det går mode i olika saker. Vad man ska äta, vad man inte ska äta, vad man ska oroa sig över eller hur man ska tänka och göra just idag. Fast uttrycket "vem bryr sig om hundra år" kanske är bra att använda ibland... kanske man bryr sig om kossornas pruttande då.

On sale

Jag erkänner. Jag tycker det är kul att titta på rean. Eller rättare sagt att hitta nåt på rean. Nåt som man kanske ändå tänkte köpa, eller nåt som passar till nåt man redan har. Men att leta och leta bara för att hitta nåt, nej, det är det inte värt. Då kommer man kanske hem med nåt man inte trivs i.

Ibland känns det som om man köper saker som ingen annan ville ha, när man handlar på rea. Inte bra. Ungefär som på en dejting site. De som blev över. Som det är nåt fel på, eller inte är riktigt vad folk vill ha. Men om man vet vad man vill ha, då kan man både handla på rea och dejta. Nu gör jag ju inte det sistnämnda, men jag kanske borde göra nåt, om jag inte vill vara ensam för alltid.

Första steget är i alla fall att bli nöjd med hur man ser ut, och just nu är det "slimming" som gäller för mig (det finns säkert nåt som heter så i veckotidningarna). Jag har bara fallit för en lussebulle idag.

Nån fyste "jojo-bantning" och andra predikar "du måste lägga om dina matvanor långsiktigt". Och hur kul är det? Ät en macka mindre om dagen och gå ner 1 kg på 5 år. Då kan det lika gärna vara för min del. Om det inte blir synligt resultat snabbt så har jag ingen lust att göra nåt alls.

Förresten, hur kan nån läkare säga till en att man ska vila ett ben i flera månader? I så fall får han väl gipsa mig och förse mig med kryckor eller en rullstol. Man kan väl inte sitta stilla heller. Det går ju inte.

Diet

Om man nu inte kan bestämma sig för att följa en särskild meny utan helt enkelt bara vill gå ner i vikt, vad gör man? Tja, man kan till exempel ta det bästa av det mesta, eller minsta gemensamma nämnaren.

Gemensamt för både GI och viktväktarna och vad nu alla andra metoder heter är att man kan äta hur mycket grönsaker som helst (tror jag). Alltså kan grönsaker inte vara fel. Men dom kan vara kalla eller varma, råa eller tillagade, blandade eller enkla. Där kan jag rekommendera rödbetor, kokade rödbetor är gott, om man äter nåt på dom, t ex lite fil, keso eller fetaost.
Broccoli är inte särskilt spännande, men om man äter dom kokta med något surt som vinäger till exempel så är dom inte så dumma. Sparris är gott om man har citron till (och helst en sås med honing också). Tomat blir man rätt trött på om den är som vanligt, med man kan micra den. Purjolök blir mild om man tillagar den i vatten. Stekt får den en helt annan smak.
Kryddor är inte förbjudna i någon diet som jag har hört talas om, förutom salt då, så det är bara att prova alla kryddor man kan hitta.
Kallt vatten är skittråkigt att dricka om man inte befinner sig på ett torrt varmt ställe eller behöver piggas upp och det inte finns nåt bättre. Varmt vatten, eller med lite mjölk i, silverte, värmer mycket bättre i magen. Det finns en massa enkla sopport man kan laga. Fast det är klart, med en soppa framför sig är det svårt att inte bre en ostmacka. Ostmackor har jag aldrig sett i något diet. Har en känsla av att det just är dom man ska undvika. Jag som är väldigt förtjust i mackor. Med ost, gurka, leverpastej, köttbullar eller marmelad, sylt... whatever.

Hmm, vad är sannolikheten att jag lyckas gå ner i vikt? Utan mackor försmäktar jag.. suck.

Men nu är det inte nya kläder som behövs, utan en kropp som passar i dom jag har.

Lugn

Visst är det konstigt hur lugn man kan bli av sina familj, sina föräldrar. Det är något alldeles särskilt lugnande med dom.

Inför julen kändes det som om jag hade nån slags tung börda. Problem problem problem.
Efter god julmat, julmusik, julklappsutdelande, sol och snö, lite långsamt, TV tittande, där folk lägger sig tidigt men låter andra sova länge på morgonen har jag blivit utvilad och lugn.

Vad glad jag är att jag inte är den äldsta generationen. Vad glad jag är att dom finns.

Julgran

Vi har plastgran. Det trodde jag aldrig en gång i tiden. Jag äskar nämligen gran. Doften av gran. Och gran eller tall skog. Brukade ta med nån liten granplanta hem när vi plockade bär när jag var liten. Men granplantorna som jag tog (inte mer än en per år) togs sig inget vidare i blomkruka. Trivdes inte och växte inte synbart. Så jag tröttnade till slut. På den tiden behöll jag alltid alla "blommor" tills dom var helt döda. Hade julstjärnor som inte blommat på länge och så..

En jul när jag sov bredvid en nytagen gran, så mådde jag rätt dåligt. Vi trodde alla att det var den stackars granens fel, så sen dess har jag plastgran hemma hos mig. (vilket inte hindrar att andra kan ha riktig gran bara jag slipper dela sovrum med den).

Nån har sagt att det är töntigt med plastgran, då kan man väl lika gärna strunta i gran?! Man kan tro det. Men det är inte så. En välklädd plastgran full med lju, kulor och glitter och små tomtar och dagiskonst är så mycket julstämning så. Och så står det ju en del granar kvar i skogen som jag inte har köpt under de senaste åren.

Jo, jag håller med, grandoften saknas (men den kanske jag ändå inte känner, jo förresten, i år känner jag lite juldoft, hurra)

Julklappar ÄR kul, i alla fall att ge

Det är nåt som är härligt med att köpa julklappar. Att ha råd att köpa julklappar. Vi i vår familj bestämmer varje år att vi inte ska ha julklappar mellan oss vuxna, utan vi ger bara till barnen. Fast barnen vill också ge klappar och inte bara få, så till slut så ger vi alla nånting, även om det inte är mycket eller dyrt.

Jag har aldrig varit i Thailand eller i Egypten. Har inte köpt nån platt tv ännu och kör med en gammal häck till stereo. Inte så prylgalen, nästan lite snål till vardags när det gäller prylar. (Den enda pryl jag är väldigt förtjust i är min bil. Inte för att den alltid är så skinande eller särskilt välstädad, men den ger ju en enorm frihet tycker jag. Jag har inte alltid haft egen bil, det här är faktiskt den första som är min).

Men till jul och på semestern så tycker jag inte att man ska snåla. Visserligen så ligger det inte nån megaplatt tv under granen, men att ge barnen vad dom önskar sig är roligt. Och det betyder rätt mycket när man är liten, med prylar och kläder och att man inte behöver snåla jämnt.
Skönt att dom är så stora, så att kraven på de värsta skräpklapparna är borta. Hur kul är det att köpa saker på Teknikmagasinet som går sönder efter två dar? Dom leksaker dom vill ha nuförtiden kan jag ju också uppskatta.. så mycket bättre!

Mot vem är man lojal?

Ska man som förälder vara lojal mot barn eller mot föräldrar?

Sonen ville "nattgibba" inatt, alltså att sitta och spela dataspel hela natten på ett internetcafé tillsammans med en gäng kompisar. Jag var tveksam. Ute hela natten inne i stan?
Frågade vad de andra killarnas föräldrar tyckte. Hur många var det som skulle med egentligen?
Efter försäkringar om hur lugnt det brukar gå till, och att inte vem som helst kunde komma in, så gav jag med mig. Men jag fortsatte fråga vad de andra föräldrarna tyckte (utan att ringa till dom).
Till slut berättade sonen att några av hans bästa kompisar tänkte säga till sina föräldrar att de skulle sova över hos nån. Men det fick jag lova att inte avslöja. Vilket jag gick med på.

Men en av kompisarna hade tydligen sagt att han skulle sova över hos oss!

Nu så känns det rätt självklart att jag som förälder inte kan hjälpa barn att ljuga för sina föräldrar. Men samtidigt, om min son berättar saker för mig och litar på mig, så förstör jag ju det om jag skvallrar.

Det löste sig genom att killens föräldrar ringde honom när han hade kommit hit, och då bad jag honom kolla med dom att det var ok. Det var det inte, så det blev ingen gribba inatt. Det blev hyrvideo och chips istället.

Men jag funderar ändå varför jag inte kände för att avslöja killarna. Varför kände jag mig inte ett dugg lojal med föräldrarna? Skulle inte jag som förälder ha velat ha reda på om min son ljög för mig. Jo, det är klart. Men faktum är att jag nog helst skulle vilja att min son berättade det själv.

Jag tror att det är bra om man inte tvingas ljuga när man är liten. (jag hoppas inte att mina barn ljuger för mig ofta). Jag har träffat någaon enstaka vuxen människa som ljuger helt obehindrat precis när som helst och om vad som helst. Efter ett tag lär man sig att vad en sån person säger precis lika gärna kan vara en lögn. Jag tror att orsaken måste ha varit jättestränga föräldrar.

Jag hade förresten erbjudit mig att komma och hämta från "nattgibban" om de skulle tröttna innan det blev morgon. Jag brukar åka och hämta och skjutsa hem dom här killarna ända till dörren när dom varit ute nånstans på lördagskvällarna. Det är inget som säger att inte en tonåring kan vara mörkrädd. Föräldrarna brukar vara upptagna av middagsgäster eller något liknande. Inte jag.

Husläkaransvaret

Det är ett konstigt sjukvårdssystem vi har tycker jag. Jag har en väldigt kompetent husläkare. Han känner igen mig och brukar ha tid för mig när jag behöver hjälp. Men han har hela ansvaret för att ställa rätt diagnos. Han bestämmer när en specialist ska konsulteras. Det räcker alltså inte med att jag går till doktorn. Jag måste också övertyga honom om att mina symptom vilka dom nu är innebär att jag är sjuk och dessutom att jag behöver komma till en specialist. Om läkaren inte rätt bedömning så får jag ingen eller försenad vård. Det är ett ganska stor ansvar man lägger på allmänläkarna tycker jag.
Jag är rätt säker på att i andra länder så går man direkt till den läkare som förhoppningsvis kan hjälpa en. Om man har ont i ett ben så går man inte till en husläkare, då går man till en ortoped till exempel. Här kan man få vänta precis hur lång tid som helst på att få bli undersökt och bedömd av en specialist.

Inte alls spooky

Idag när jag var och handlade julklappar så tog jag en latte, och medan jag drack upp den tittade jag på dom andra julhandlande. Bredvid mig stod ett par som verkade väldigt omaka, och jag kunde känna hur kvinnan inte trivdes alls av någon anledning. Dejt tänkte jag. Dom känner inte varandra särskilt väl, undrar hur många gånger dom träffats. Typisk dejt.
En halv minut senare ser jag en kille som jag dejtade en gång (träffat en gång spelade tennis och fikade). Jag såg killen på håll. Har aldrig förut stött på någon som jag dejtat. Det kändes lite konstigt eftersom jag precis innan tänkt "dejt". Det var ju en ren tillfällighet.

Lite konstigare kändes det en gång i våras när jag drömde om en person som är död sedan flera år. Jag drömde att jag och en person till skulle hjälpa barnens farfar att flytta på sig. Hon jag hade sällskap av babblade på, men barnens farfar bara tittade på mig. Han tittade mig stint i ögonen hela tiden. Först efter ett tag upptäckte jag att han inte hade några kläder, ja faktum var att han hade inte ens nån kropp.
När jag vaknade tyckte jag inte alls att det var läskigt. Inte alls. Det kändes bara som om jag hade träffat honom. Jag tänkte att han nog skulle va velat att jag tog hand om barnen ordentligt.

Pengar pengar

Åtminstone en gång om året bör man tänka på pengar. Förr var det när det var dags att deklarera, när man behövde leta reda på alla papper och räkna och ha sig. Nu behöver man inte göra det. Men att spendera en dag i slutet av året åt ekonomin kan man ju göra.

Idag har jag alltså gjort det. Skatteplanera heter det, men i mitt fall var det inte nån särskild planering att tala om. Istället sålde jag aktier hej vilt. Säkert inte nån särskilt bra dag för det, men eftersom jag fick för mig att det var det den sista börsdan idag och jag alltid gör allting i sista stund så...

Pengar pengar. Å ena sidan så bryr jag mig inte om pengar. Har det till och med skriftligt som varande "den enda kvinna som inte brytt sig om nåns pengar". Pengar gör en inte lycklig. Om man tror det så lurar man sig. (Men att inte ha några alls måste vara jobbigt.)

Samtidigt så är det ju skitkul att göra en bra affär. Och det är skönt om man inte behöver oroa sig för ekonomin.

Om jag hade massor av pengar eller två löner i familjen så skulle jag nog vilja bo bättre, ha ett eget sommarställe och se till att resa och uppleva mera när jag är ledig.
Hmm, det där lät faktiskt som bättre livskvalitet. Kanske jag borde bry mig lite mer om pengar några fler dagar om året...undrar om det lönar sig..

Där alla vill väl

Någon sa en gång "lugn, alla vill väl, folk vill dig inte illa". Jag tänkte, vilken underbar planet kommer du ifrån.

Alla vill väl. Javisst alla vill sitt eget väl. Och andras väl om det inte kostar nåt extra.

Alla är inte snälla. Inte om det är en intressekonflikt och du hotar någons eget "väl". Är det svårt att veta om avsikten var ond och nån ville dig illa, när du får en vass armbåge i magen, om du står ivägen för någon? Du stod ju i vägen.

Alla andra då? Alla andra står och tittar på när du viker dig dubbel efter att fått en armbågen i magen. Dom kanske inte såg vad som hände. Och vad ska dom göra? Dom tror ju alla om väl. Vad hade du gjort för att få en armbåge i magen, nåt måste du väl ha gjort fel? Jo, du har gjort fel. Du måste sluta göra fel, så att inte folk behöver ge dig armbågar!

Behöver man förklara sig?

Jag kanske bör påpeka att denna blogg är inte tänkt att vara informativ, allmänupplysande eller ens intressant. Den är bara personlig, och utgår helt ifrån författarens behov (inte läsarens).
Mitt behov är just nu att ha en skriftlig daglig liten kommunikation, även om den inte är tvåvägs. Så ....om ert behov är intressant info, så kan jag rekommendera wikipedia (läs och försök förbättra vetja).

All I want for X-mas

is something to look forward to. Suck.

Mellandagsrean kanske? Toppen, då kan jag gå och köpa några nya klänningar eller nåt annat festplagg som jag aldrig får nån användning för.

Imorgon ska jag på proffsig julkonsert. Det blir vackert. Bara det inte blir för vackert.
På skolavslutningar brukar jag tycka att "Den blomstertid" är helsorglig (den bara är det, det är nåt med att tiden går så fort), men dom brukar be föräldrarna sjunga med, så då brukar jag klämma i med hög och förhoppningsvis klar stämma, och då är det inte sorgligt alls längre. Knappt minsta tår i ögonvrån.

Vad ska jag göra om jul(kör)konserten är för vacker? Jag kan knappast klämma i, eller hur...
Tänk er, nån står och videofilmar det perfekta och gripande framförandet, när man plöstligt från nån av dom bakre bänkraderna hör nån "hjälpa till" med hög röst. Det skulle inte smälta in. Då skulle jag genera syrran, för hon är en av dom som är med i kören! Bättre då att vara välförsedd med näsdukar, men att snyta sig ljudligt kanske inte heller är bra...

Skidåkning helt utan snits

"livet är som en påse" den har man ju hört. Man kan också säga att "livet är som en skidbacke". Man kan hamna i en lång transportsträcka, eller så kan man snitsa sig ner...
Just nu känns det som jag har hamnat i en lång transportsträcka. Det har känts som jag stakat mig fram länge nu. Och så fort det blir lite lutning i min backe så dröjer det inte länge förrän jag vurpar.
Kan det vara så att om jag sen får lite fin åkning sen, lite flyt på olika sätt, så kommer jag att uppskatta det så mycket mera?
Till exempel en bra relation vore ju inte helt fel. Tänk om jag blivit mycket klokare också, och inte bara äldre. Man kan ju hoppas.

Vem skulle vara Lucia?

Jag gillar luciasånger och julsånger. Det är fiffigt att dom kommer tillbaka varje år och att man kan de flesta sen man var liten. Om dom sen framförs med lite känsla så, då händer det att jag ryser så håret reser sig på armarna. Fast efter ett tag så tröttnar man på dom precis som man gör med julgranen.

Jag har ett särskilt minne från Lucia i skolan. Det var tradition i våran skola att en femteklass skulle vara luciatåg, och läraren skulle välja ut den duktigaste tjejen i klassen som Lucia.

Gissa vad som hände när jag gick i femman och det var min klass som skulle gå luciatåg?

Min fröken ändrade reglerna. Hon ville inte välja ut nån, utan klassen fick rösta istället på den som dom tyckte passade bäst som Lucia. Det blev den mest populära tjejen i klassen. Det var inte jag. Jag undrar varför hon gjorde så. Om hon hade fortsatt traditionen så hade det varit väldigt konstigt om hon inte hade valt mig. Jag hade solklart bäst resultat i klassen. Undrar hur hon tänkte. Hon såg som sin uppgift att hjälpa de svaga, och ville nog helst att alla skulle vara lika duktiga. Jag antar att jag förstörde det idealet. Men jag undrar ändå hur hon tänkte, eftersom det måste ha varit så tydligt för hela skolan och alla lärarna att hon inte ville välja mig till Lucia. Antar att man vänjer sig vid att känna sig utskämd.


Fast jag kommer ihåg att jag var Lucia när jag gick i lekskolan (på den tiden hade man bara en) och man kan ju inte alltid få vara det. Hur det gick till kommer jag inte ens ihåg...

När jag blir stor så tänker jag inte...

Tänkte du också så, när du var liten? När jag blir stor så tänker jag minsann göra vad jag vill.
Det gjorde jag också.

När jag var liten så åt vi ofta kokt fisk och man behövde äta upp på tallriken. Jag kommer ihåg hur den torra fisken som man tuggat på en stund liksom växte i munnen.
Jag brukar fråga mina barn vad dom vill ha för mat. Tyvärr äter vi aldrig kokt fisk eftersom inte barnen tycker om det (men nu gör jag det). Vi äter barnens favoriträtter så ofta så dom nästan har tröttnat på dom.

När jag var liten så ville jag jättegärna ha en lekstuga. Men det fick jag aldrig.
När mina barn var små så såg jag till att dom fick en fin lekstuga. Men dom ville inte leka i den.

När jag var lite så brukade mina föräldrar säga till om jag tog för mycket sylt. Hemma hos mig så får man äta så mycket sylt man vill, så länge den räcker. (sylten är oftast hemgjord och kommer ifrån mina föräldrar). Min son äter ingen sylt alls.

Hemma hos mina föräldrar så ställer man sig inte upp och dansar om man hör en bra låt. Det gör man hemma hos mig. Det hatar mina barn att jag gör. Dom tycker det är ytterligt pinsamt.

Under min uppväxt var det en familjemedlem som brukar klaga på min sång. En som själv hade fått lära sig att sjunga. Hemma hos mig så sjunger jag hur mycket jag vill. Det gillar inte mina barn, men det bryr jag mig inte om, för när jag sjunger så är jag glad.

När jag var liten så fick jag inte bestämma nånting själv. När jag är på semester med mina barn, så brukar jag låta dom läsa kartan och tala om vart vi ska åka. En gång när vi var i Danmark så åkte jag vilse eftersom kartläsaren hade somnat.

På det hela taget så har mina föräldrar varit mycket bättre än vad jag har varit. Undrar hur mina barn blir om dom blir föräldrar...

Som förälder bör man tänka två gånger

Ska nog skriva en bok om vad man inte ska göra som förälder..

Idag var jag på julkonsert. Det var sonens skola som uppträdde i en kyrka och föräldrar var inbjudna (för att betala inträde). Det var trevligt. Klämkäckt med inte stämningsfullt. Jag har lärt mig att inte förvänta mig för mycket, den skolan är säkert bra på andra sätt.

Jag var där ensam. Träffade inte på nån jag kände. Efteråt SMSade jag sonen, som väntade utanför. Jag var bara i akut behov av en toa, så jag bad honom vänta. På damtoaletten var det kö. Det var tydligen småtjejer som höll på att byta om inne båsen. Och det stod några snörpiga mammor i kö. Det finns ingenting som jag ogillar mer än att så i kö, särskilt i toakö. Och jag hade bråttom. Utan att tänka efter alls, så gläntade jag på dörren till herrarnas. Det var tomt så jag rusade in i första bästa bås. Hurra. Man får inte vara dum, tänkte jag. Visserligen brukar jag inte gå in på herrarnas, det kan vara ofräscht, men det här var ju nytt och modernt och i en kyrka.

Men då kom det in nån. Jag drog in fötterna var alldeles tyst. Men, vad händer...? Dörren är inte ordentligt låst, så plötsligt står nån gubbe och kikar in. Nej, hur klantig får man va??!!! "Oj då", säger jag och får snabbt till det moderna haspeländet så dörren är ordenligt låst. Undrar om det var en lärare. Då undrar nog han vad jag hade där inne att göra.

Då ringer telefonen! Jag svarar med ett "hmm", men som tur är blev det inte längre samtal än så. Jag SMSar sonen. Då hör jag att det kommer in flera personer, och ve och fasa, jag hör det omisskännliga ljudet av skvalandet ifrån en urinoar! Det måste ha funnits en i hörnet som jag inte såg i brådskan. Nu kan jag knappast promenera ut..

Som en parentes undrar jag vem som köper urinoarer, och vem som väljer att använda dom? Måste ni män alltid bete sig som flockdjur till och med när ni uträttar era behov? Gick pott-träningen fel på nåt sätt eller? På krogar och pubar kan jag förstå om det finns urinoarer, för det finns ett tydligt samband mellan dålig pricksäkerhet och öldrickande. Men på andra ställen.....som i en modern kyrka?!!?

Jag stannar i båset tills det är alldeles tyst igen. Jag tror knappast att nån står och är tyst länge vid en urinoar. Åtminstone hoppas jag det. Jag rusar ut.

Hallen utanför var tidigare tom. Nu har det blivit en lång kö där. En lång rad av mammor står där och alla tittar på mig när jag kommer rusande ut ur herrtoan. Jag ser inte tillstymmelse till ett leende. Dom stirrar.

Jag glider förbi hela kön, in på dammuggen tvättar händerna, inget snusk här inte, glider förbi hela kön på väg ut igen och säger lite ursäktande "nöden har ingen lag".

Det är skönt att mina barn snart har gått ut skolan.

Albumfobi

Jag tror jag har albumfobi. Jag har själv jättefina fotoalbum. Ett från där jag är nyfödd och tills jag är några år. Med perfekta tagna bilder som min pappa ljussatt, fotat, framkallat och förstorat. Detta kompletterat med små trevliga kommentarer skrivna av min mamma. Det är helt perfekt från början till slut. Väldigt roligt att ha. Men själv får jag prestationsångest så fort jag ska göra nåt som liknar ett album för mina barn.

När min dotter föddes fick jag en sån söt liten rosa bok där det var förtryckt var jag skulle skriva in små händelser och födelsedagar och så. Jag har aldrig lyckats fylla i ett enda ord i den boken. Jag brukade få lätt ångest varje gång jag såg den. Den perfekta dokumentationen av den perfekta barndomen som jag skulle ge min dotter. Hjälp!

En sommar tvingade jag mig själv att göra ett allvarligt försök att få in bilder i album, men det blev aldrig klart, och sen gick det tyvärr sönder. Korten ligger i kartonger och dom nytagna på nån hårddisk.

Jag har i och för sig fotat och när dom var små så brukade jag videofilma. Men ingenting är särskilt perfekt. Kläderna är inte perfekta och bakgrunden är inte alls perfekt, om det inte är taget utomhus på landet. Det enda perfekta som jag har lyckats göra är en rad julkort som jag brukade ta inför varje jul när barnen var små. Barnen får väl titta på dom när dom blir stora.

Jag har svårt att leva upp till kravet på perfektion.

Det här är min terapiblogg....

Prinsessor och pristagare

Jag har absolut inget principellt emot kungafamiljen. Det är väl praktiskt att det finns några som kontinuerligt kan resa runt och representera landet. Det är säkert bra för Sveriges export. Fast efter att jag har fått egna barn så måste jag erkänna att jag stör jag mig lite på kungabarnen. Varför dom är födda med silversked i mun. Jämfört med mina barn. Jag vet att det inte låter bra eller är särskilt politiskt korrekt, men det är så jag känner det. Så vad dom gör eller vem dom är tillsammans med tycker jag är helt ointressant för att inte säga töntigt att hålla sig uppdaterad om. (Folk som håller sig framme och vill synas med kungafamiljen tycker jag är ännu ointressantare. Jag har kännt den typen av människor, som hänger sig på och fjäskar så fort det kommer nån med fin titel i deras väl. Obehagligt.)

Jag tycker förresten att dom bevisar att vem som helst kan övas upp för att bete sig korrekt, konversera om rätt saker och förmodligen ta sig själv på allvar. För dom är ju faktiskt vem som helst. Egentligen. Fast födda in i en roll, som dom inte har bett om. Men vem har valt sina föräldrar?

Det är intressant att höra vad pristagarna har att säga tycker jag, en del brukar ha tänkvärda eller roliga tal. När det gäller pristagare i naturvetenskap så undrar jag alltid om det verkligen är rätt person som fått priset eller om han har haft någon väldigt duktig kreativ medhjälpare i bakgrunden. Kan inte låta bli. I år är det tydligen någon man som fått priset som jobbat i alla år tillsammans med sin hustru, som också råkar vara professor. Man får hoppas att dom vet att hon inte har bidragit med snilleblixtarna. Man kan undra varför dom inte får priset tillsammans. Hon är säkert lika glad och stolt ändå, men jag tänker på alla tjejer som behöver förebilder.

Det skadar inte med lite förebilder som inte bara söta att se på och födda av rätt föräldrar.

Några behov...

Har du eller har du inte behov av sociala kontakter?
Såvitt jag förstår så varierar det. Och det beror på hur mycket kontakter man har. Jag vet flera par där den ena har en massa kontakter på jobbet och helst vill ta det lugnt på helgen, medan den andra inte träffar så mycket folk på dagarna och då istället vill passa på att umgås med folk hela helgen. En del lyckas lösa det, andra inte.

Jag lever ett rätt så stillsamt liv med mina barn. Är därför tacksam för lite fart och fläkt och sociala kontakter på jobbet. Idag har jag knappt pratat med en enda människa förut ett par hej, hejsan och vad gör du nuförtiden. Om det ska vara så lugnt i framtiden så måste jag kompensera med ett supersocialt privatliv. Men oj, hur ska det gå till?

Kommer ihåg när jag var hemma med barn. Höll på att få krupp. Visserligen så gillar jag småbarn och tycker dom är väldigt söta. Och upptagen var man ju mest hela tiden, det var inte så mycket tid för sig själv, men aktum är att en bebis är inte mycket till sällskap. Bebisar ska stimuleras, men vuxna behöver också stimulans. Jag träffade andra mammor att promenera med och senare sitta i sandlådan med, så det ok med det sociala efter ett tag, men den intellektuella stimulansen var det dåligt med. Kommer ihåg att jag gjorde nån privat liten fakta undersökning, inom ett bebisrelaterat område, mest för att ha nåt intressant att göra.

Förutom kontakt med människor och lite intellektuell stimulans så behöver jag röra på mig. Tänk vad man känner sig själv bra numera.... Men just nu får jag varken spela tennis, springa eller ens gå promenader! Det är illa. Om jag blir galen så vet ni orsaken..

Snabba beslut

Jag läste i en veckotidning (i doktorns väntrum) om en media tjej som bestämt sig på 5 sekunder. Vad hon bestämde sig för? Jo, när hon först träffade sin blivande man så bestämde hon sig på 5 sekunder, att han skulle bli hennes man.
Jaha, tänker jag. Att bestämma sig är väl inte så svårt. Men det som var bra gjort var att övertyga mannen om samma sak, tycker jag.

Självcensur igen.. man kan ju inte veta vem som läser den här bloggen.

Historien och dagens absurditeter

Upplysningstiden började i en tid av diktatur, har ni tänkt på det?

Har läst om upplysningstiden och Galileo Galilei med sonen. Visste ni att han fick sitta i husarrest de sista 9 åren av sitt liv? Han blev ju åtalad för kätteri och man tror att det förekom falska bevis i rättegången. Där satt han sen i en stad i Italien och fortsatte skriva banbrytande böcker i matematik och fysik.
Det här var innan man hittade på och började införa demokrati världen.

På vissa håll i världen har man ju inte kommit så långt än idag. Jag tänker på en stor diktatur som jag fått tillfälle att besöka. Som sonen påpekade, det är lustigt att ingenting syns på ytan; "Folk ser rätt glada ut, saker verkar fungera och man ser inte en massa tiggare."
Men jag vet också att dom jag skulle bo hos när jag hälsade på, fick besök av en grupp poliser som ställde frågor innan vi kom, jag och barnen. Det känns lätt absurt. Ungefär lika absurt som när man blev av med nagelsaxen när man skulle flyga förut. Hur skulle jag kunna vara farlig, med eller utan sax?

Det jag är lite nyfiken på hur det är att leva i en diktatur. Inte att bo där som utlänning utan att vara född där. Och även ens föräldrar är vana vid det. Och om det historiskt sett jämnt funnits någon mäktig person som bestämt allt, och om man har liksom aldrig fått pröva på nåt annat.

Min teori är att man anpassar sig. Att man lär sig vad man bör göra och vad man inte bör göra. Att man försöker göra det så bra så möjligt för sin familj och eftersom man vill att det ska gå bra för sina barn, så försöker man få dom att anpassa sig också. Vet inte hur mycket man vet om vad som rör sig bakom kulisserna, men att man inte pratar med nån utomstående om det.

Vi som kommer utifrån förstår förmodligen inte så mycket. Vi förstår inte till vilken grad folk har anpassat sig, och vi har ingen aning om vilken kontroll som faktiskt finns. Kontroll brukar ju vara särskilt utvecklade i diktaturer. Vi har ingen aning om vilka metoder som används för att kontrollera. Blåögda som vi är. Vi kan bara gissa och fantisera, eller så låter vi bli och tror att allt är ungefär som i Sverige.

Hur information sprids har vi ingen aning om heller.
Jag kanske ska börja skriva spionromaner..? Det känns som om det finns alldeles för mycket böcker och filmer om gamla krig, både kalla och varma, vem bryr sig? Det är mycket mer spännande att spekulera om hur det går till idag. Tycker jag.

Bara helt logiskt

Våra hjärnor gillar logik. Vi gillar att förstå och vi hittar alltid en förklaring till allt.

Ett exempel. Känner du nån som är ogift, singel och lite äldre än andra. Som liksom inte har hittat nån. Erkänn att du har undrat varför och hittat på nån lämplig förklaring. Vanliga förklaringar brukar vara för kräsen, lite annorlunda eller ja, vad som helst. Sällan otur.

Så är det även med andra saker. Nåt händer och då hittar folk på nån lämplig förklaring, har nån teori som dom tror på. Vilket såklart kan vara helt fel. (det är förmodligen orsaken till alla mystiska saker som folk kan berätta om, nån upplever nåt och hittar sen på en orsak). Undrar om djur också tänker så.

Annars är det bara en vanlig fredagkväll med sonen, godispåse och South Park. Som omväxling till läxläsning och Simpson på vardagar.

Herre på täppan

Äh, nu får det var nog med deppighet. Vem vill va som nån liten unge som ligger kvar på marken och undrar om det inte är nån som ska komma och plocka upp den och trösta?
Nej man får resa sig och helt enkelt gå och leta reda på folk som kan ge goda råd och muntra upp. Det har jag gjort nu.

Kommer också att tänka på den där leken som man körde på stora snöhögar, i alla fall när jag var liten, "herre på täppan". Jag hade en speciell teknik, sprang i full fart uppför kullen så ingen, inte ens nån stor tung kille kunde stå kvar. Men om nån stor tung kille skulle ha kört samma metod på mig, då skulle jag förmodligen ha dött. Jag var ju liten och lätt.

Om man nu envisas med att utmana dom stora killarna, så får man väl skylla sig...lite grand.

Man kan inte ändra på sig. Man kan möjligen ändra inställning, eller sätt att tänka.

Man kan sluta tro att man kan nåt. Man kan sluta tro att man är nåt. Man kan sluta tro att man vet nåt. Man kan sluta tro att man är smart eller nåt.
Man ska tro att andra kan nåt. Man ska tro att andra är nåt. Man ska tro att andra vet nåt. Man ska tro att andra är smarta eller nåt.

Hur går det då med självförtroendet, om man höjer alla andra till skyarna och tror att man själv är värdelös?

Nada

Har ingen lust att skriva nåt. Inget att säga överhuvudtaget.
Vart tog drömmarna vägen? Kan inte komma på nån som inte är helt patetisk eller totalt omöjlig. Ingen som duger som mål.

Musik, romantik och tystnad

Musik som förgyller ögonblick. Jag kommer ihåg ett väldigt romantiskt ögonblick i mitt liv. I Venedig. By night. Det enda problemet att min dåvarande partner inte tyckte det var romaniskt. Eh.. lite trist. Sen kan man undra hur mycket spelade musiken in för min upplevelse av det romantiska ögonblicket. Men hur är det möjligt att ha en romanisk upplevelse utan att dela känslan? Man kanske måste ha samma musiksmak..? Det var nog början till slutet på det förhållandet, förresten.

Och det varma knytet som jag just skrev om. Det var tillräckligt starkt utan musik. Tystnad kan vara bra den också.

Verkligen värre än dikten

Verkligenheten är värre än dikten! Det hävdar jag bestämt.

Allt vad den mänskliga hjärnan kan komma på kan hon också ofta göra (eller åtminstone försöka göra, bygga eller iscensätta). Därför kan man anta att den värst tortyr nån sjuk människa kan komma på, endera har praktiserats nån gång på medeltiden eller så kanske den till och med praktiseras idag. Det är skrämmande!

Framtidsscenarier likaså. Det nån kan tänka ut, kan i princip bli verklighet. Det finns naturligtvis fysiska och tekniska begränsningar vad som skulle kunna hända, men mycket är ändå möjligt.

Vem trodde att alla småkillar skulle sitta och öva sig i krigsteknik när de inte går i skolan? Det är en sak att springa runt och vifta med låtsasvapen med sina kompisar och grannar. Det är snäppet värre att smyga omkring med naturtrogna vapen i en hyfsat naturtrogen virtuell miljö och döda främlingar på ett naturtroget sätt. Tycker jag. Är inte det konstigt, att det utbildas soldater överallt, "på skoj"?

När det gäller konspirationsteorier, dvs teorier om att folk har kontakter och pratar med varandra, så är det ibland så att verkligheten överträffar dikten. Problemet med konspriationteorier är väl att de inte brukar leda till något gott. Men i vissa länder är det omöjligt att inte ta hänsyn till de inofficiella nätverk som finns.

Om man nu inte bara uppehåller sig vid negativa saker, utan tänker på de positiva också..
Livet kan vara mycket underbarare än dikten också, det är mycket starkare att uppleva något i verkligheten, eller hur?

Fast filmmusiken kan jag sakna ibland. Visst förhöjer den stämningen?? Tänk om det hade kommit in nån och spelat vacker musik när jag precis hade fått min förstfödda, ett litet varmt och fuktigt knyte lagd på min mage..

Musik i öronen blir liksom inte riktigt samma sak...Håller du inte med om det? Det ska vara bakgrundsmusik!

Min advent

Advent kan vara en helg med glögg i stora sällskap. För mig avslöjar första advent, som en del andra högtider, istället dolda oredor vilka ovillkorligen medför städning. (och om man inte har gjort sånt i god tid kan man glömma att bjuda folk på glögg)
För att få fram adventsljusstakar och andra dekorationer som det är tradition att släpa fram just på första advent så måste man längst in i källarförrådet. Ingen förvarar väl sina julsaker precis innanför dörren, och det gör inte jag heller.
Mitt källarförråd är avlångt och smalt med hyllor efter väggarna. Golvutrymmet är belamrat med allt möjligt som stora resväskor. Jag brukar klättra på hyllorna för att ta mig in och ut, ungefär som bergsklättring, man hittar en plats för en fot, sen gäller det att hitta en plats för nästa fot och så vidare. Så kan man inte göra när man ska längst in och dessutom få med sig lådorna ut som står längst in. Så ut med alla väskor och saker i källarkorridoren. Phu.
Jag försöker minimiera antalet gången jag behöver göra hela den proceduren. Till exempel har jag kommit på att man kan hyra in sina vinter och sommardäck nånstans och dessutom få dom bytta. Det har dels frigjort lite utrymme, dels så slipper man bära omkring med tunga däck två gånger om året och dels så slipper man slänga ut alla väskor då också. Men vid jul måste jag ju bara in i förrådet. Undrar om jag ska ställa julsakerna vid dörren nästa år??

Dessutom så vill man ju att det ska vara fint när man tar fram sina adventssaker. Jag fick alltså börja med att putsa fönstren istället för att värma glögg. Och pepparkakorna har redan tagit slut.

Som man bäddar får man ligga, heter det ju. Men det är fint i fönsten i alla fall.

En tyst vålnad?

Undrar om jag kan lära mig att vara tyst. Och le. Det kan väl inte vara omöjligt. Jag börjar med det första. Man kan inte ta allt på en gång.

Eller måste man lära sig tycka om och uppskatta alla alla människor för att vara smidig? Nej, det vet ju alla att det inte räcker, man måste tycka om både sig själv och andra. Vara tyst verkar vara ett säkrare kort. Vem klagar på den som är tyst?? Det är ju bara så erbarmerligt tråkigt. Då kan man ju lika gärna vara en vålnad om man inte ska prata eller påverka nånting.

Snöiga vägar

Suttit vid ratten och fått panik nån gång?
Förr i tiden som blev jag väldigt rädd om jag körde och bilen halkade.
Åkte hem ställde bilen och sa "jag kör inte om det är halt". På den tiden fanns det alternativ, nån annan som kunde köra istället.

Sen har jag fått vänja mig. Om man kör mycket så blir man van.
Fast en gång för ett antal år sen, när jag trodde att "vinterdäck" var nåt som var rekommenderat att ha på vintern, så fick jag sladd på en remsa av is. Jag hade dessutom farthållare på och en godispåse i högsta hugg. I början på en långfärd. När jag försökte häva sladden så ropade passageraren "överstyr inte". Vaddå överstyr? Jag som inte kan skilja på överstyrd och understyrd bil, uppfattade bara att jag gjorde fel. Nu kan man ju fundera över hur nån som inte har körkort kan veta om man överstyr eller inte, jag tror det hade med idogt dataspelande att göra med bilspel. Hursomhelst jag var inte särskilt mottaglig för kritik i det läget, reagerade då irrationellt (jag slutade att göra fel men gjorde ett ännu värre fel istället) - jag släppte ratten. Vi hamnade i en snödriva på fel sida om vägen (utan att krocka med mötande trafik) och fick hjälp av snäll lokalbefolkning som skottade oss ut. Någon vänlig själv hindrade dessutom min son från att vandra omkring mitt i vägen och nästan bli påkörd när det skottades som mest. Själv var jag en aning chockad. Vilken erfarenhet..

Förra året så var det ju plöstlig snö och blixthalka. Det kommer väl nästan alla ihåg. Jag med.
Hade såklart sommardäck. Upptäckte blixthalkan på en raksträcka med fyra filer.
När man blir rädd så hinner man tänka rätt mycket. Teoretiker som jag är så funderade jag på vilket som var bäst; att nästan stå still och riskera att glida av vägen och ner i diket eller försöka hålla farten framåt och hoppas dom framför också skulle lyckas göra det? Jag kom fram till att inget alternativ var särskilt bra så jag lyckades svänga av och ta en snöig men halkfri lokalgata istället. Det gick hur bra som helst, så länge vägen var platt. Sen parkerade jag bilen nånstans på den plana gatan, gick hem och lät bilen stå kvar där tills det blev tö.

Numera tycker jag att det är kul att sladda lite på parkeringen (fast jag vet att det inte är särskilt smart att göra det utanför jobbet).

Så man kan lära sig. Man kan vänja sig. Inget fall är helt hopplöst... tror jag.

Säkra feelgood tips

Nån som inte mår bra? Som inte är nöjd med sig själv? (Killar: Vill ni förstå vad som händer med tjejen..?)

Vad tar man då till för tips och tricks för att göra nåt åt det??

1) vara duktig, och sen vara nöjd med sig själv

2) göra sig fin, eller planera att göra sig fin (shoppa, fixa frisyren..)

3) ta till ett säkert kort

Det enklaste sättet att vara duktig är att städa. Men belöningen kommer för långt fram i tiden om man påbörjar oöerstigliga projekt. Alltså är det bra om man kan välja det som ger bäst utdelning, som man blir mest nöjd med, men som inte tar alltför mycket tid och kraft. Gärna nåt som man har skjutit upp. Man måste dock se till att man valt nåt som man själv blir väldigt nöjd med eller att nån annan blir nöjd, och också visar det. (Varning. Att inte märka vad som gjorts är ett generalfel)

Att göra sig fin är i sig ett säkert kort. Särskilt om det handlar om att shoppa nya kläder. Eller skaffa en ny frisyr. Handla smink och tillbehör (bijouterier, assessoarer) behöver jag väl inte nämna. Det bästa är naturligtvis om man lyckas optimera det man gör, så man uppfyller flera punkter samtidigt. Att shoppa kläder till barn, eller fina saker till hemmet är både att vara duktig och göra sig, nåja nån eller nåt i närheten, fint. Det senare ger också mindre dåligt samvete, än om man unnar sig själv för dyra kläder och skor. (Varning. Att inte märka och berömma en ny frisyr är inte att rekommendera..)

Säkra kort. Vad som är säkra kort är såklart indivuellt. Jag tänker inte räkna upp allting här, men några saker. Att träffa eller prata med nån som lyssnar och håller med på rätt sätt, är ovärderligt. Det brukar innebära fika med vänninna eller telefonsamtal till nån. Att lyxa funkar för en del. Favoritmusik. Gå till gymmet. Fast jag undrar om inte gymbesök kan vara en trippel, man är både duktig, man blir fin (på sikt) och det ger ögonblicklig välbefinnande. (Varning. Om man tar ett säkert kort men får klagomål så förfelas det hela)

Så killar, om du inte förstår varför tjejen alltid ska shoppa så mycket. Du ska inte klaga på shoppingen, du ska se till att hon är känner sig nöjd med sig själv (helst utan kläder, skor och smink). Hur det ska gå till får du tänka ut själv.

Riktiga vänner och resten

En gång hände något lite ovanligt som hade med min familj att göra. Från början så tänkte jag mig inte för utan pratade med vänner och bekanta som det föll sig.

Senade förstod jag att det skadade oss. Varför?
Jo, eftersom folk gillar att skvallra, och för att ha något att skvallra om så måste man ha information. Så vad gjorde folk? Jo, de frågade och frågade, hur nyfiket och kränkande som helst. Inte en gång utan jämt. Varje gång jag träffade folk till och med i affären. I flera år typ. Det drabbade barnen värst.
Barnen fick nyfikna frågor i skolan av sina klasskamrater, som dessa förmodligen inte kommit på själva. Dom tyckte av olika anledningar att det var jobbigt.

Jag lärde mig svara undvikande och jag tänkte "och vad har du med det att göra?". Barnen lärde sig ljuga.

Om jag hade förstått vad det skulle leda till så hade jag från första dagen lagt locket på och inte yttrat ett ord till någon.

Det finns bara två grupper att människor, såna som är ens riktiga vänner som vill en väl och man kan lita på, och så resten. Det lärde jag mig då.

Jag borde också ha lärt mig att man ska tänka sig två gånger innan man litar på folk och berättar någonting överhuvudtaget. Allt du säger kan användas emot dig...
Säger bloggaren, haha..

To sing out loud....

"I've got life, mother" (så oroa dig inte)
"I've got life, sister" (du också! det ska väl inte vara "lies"?? nä...)
"I've got freedom, brother" (precis, inte livegen)
"I've got good times, man" (jo, fast det kunde gärna vara oftare)
"I've got crazy ways, daughter" (jo, det skriver hon nog under på)
"I've got million dollar charm, cousin" (nä, den är nog inte värd nåt alls)
"I've got headache, and toothache and bad times too like you!" (jo, men skulle inte det här vara uppmuntran?)

Vote

Alla som tycker att allt vore bättre om jag alltid höll klaffen räcker upp en hand.

Alla som tycker nåt annat hör av sig på ett eller annat sätt.

Det var väl det jag trodde, det är bara syrran som läser den här bloggen. Hej syrran!

Ett lätt byte

Ibland kommer man i vägen för någons politiska ambitioner. Om den personen är en mycket intelligent, ambitiös och duktig (vissa hävdar på gränsen till ett geni, fast det tycker jag absolut är en överdrift) samtidigt som han är inställsam, bakslug och riktigt len i rösten, vad har man att sätta emot?
Låt oss säga att jag var lätt att skjuta ner. Gratulerar!
Eller jag kanske ska säga: "Best wishes!"

Does it kill you?

Everything that doesn't kill you makes you stronger ?? I'm not so sure.
If you get knocked-out once and get up on your feet again, you might think you're strong.
If you get beaten up all over and over again, does that mean you don't get hurt?
No, it doesn't, but it probably means you're a fighter.

Or a looser..

Usch för smör!

Jag tycker det är kul att försöka förstå vad framgångsrika människor har för egenskaper eller hur dom bär sig åt. Några gånger har jag fått råd av sådana personer.

En framgångsrik person* sa en gång till mig att "du måste spela teater", "du måste ge folk vad dom vill ha och säga vad dom vill höra". Va? Om jag förstod det hela rätt så skulle jag smöra för folk. Personen hade i alla fall rätt, jag smörar inte och jag spelar sällan teater.

Om jag ger nån en komplimang så är det för att jag ärligt tycker så. Och för att jag tycker att den personen kanske behöver höra det, om nån är duktig på något men kanske inte riktigt tror det själv. Uppmuntran (kanske jag ger för sällan) ska vara relaterat till något konkret och inte för att ställa sig in. (om man vill att nån som är en osäker kock ska laga mat, då måste man komma ihåg att berömma framstegen)

Om jag hör nån sitta och smickra nån, och jag vet att sannolikheten är rätt liten att den som smickrar verkligen tycker så, utan gör det för att vinna fördelar och ställa sig in, då vill jag spy. Det värsta är att det verkar fungera. Usch.

Om nån kommer och helt utan anledning smickrar och berömmer eller kallar mig saker som inte är sanna, då blir jag illa till mods. Då undrar jag vad det är frågan om, vad vill människan ha av mig egentligen? (fast det är klart att jag har låtit mig luras ibland, det erkänner jag)

Problemet är när folk har sånt stort ego, att man måste kräla i stoftet för att kunna samarbeta. Om jag får hjälp av nån så är jag oftast tacksam. Med tacksamhet följer också respekt förutsatt att man respekteras tillbaka. Men om nån talar om för mig att jag är en dumskalle, som inte kan nånting, och förstår nånting överhuvudtaget inom ett område som jag faktiskt har en del erfarenhet inom, då väcker det bara min tävlingsinstinkt.

Men som tur är så är de flesta som är riktigt intelligenta också ödmjuka, dom vet att dom inte kan allt men delar gärna med sig av vad dom kan. Dom är ofta snälla och hjälpsamma. Vilken tur för mig att ni finns!

* om nån är nyfiken så kan jag berätta vem denne rådgivare var som sa så, om ni gissar så gissar ni fel!

Vet ni pappor att ni sätter standarden för framtiden?

Sonen umgås med sina kompisar på WoW. Just nu har det kommit en ny version. En del kör så mycket så dom inte sköter skolan.
Och del killar är taskiga på nätet. Några kompisar visar upp andra sidor än vad dom visar i vanliga fall. Undrar om det är som med bilkörning, att folk blir som förbytta när dom sätter sig bakom ratten. Dom här killarna passar på att göra sig lustiga på ett elakt sätt. Fryser ut nån kompis. Det har hänt mer än en gång med killar som verkar vara trevliga och bra kompisar.

Jag har naturligtvis en teori. Jag tror att det är pappor och äldre brorsors fel. En av killarna som blev som förbytt på nätet hade en äldre bror och en pappa som var jättetuffa. En pappa som ställde tuffa krav på sina killar och en äldre bror som retade den lille när han inte motsvarar kraven (eller så var lillkillen mammans favorit). Gissa om den killen var taskig så fort han får chansen. Det var i alla fall min teori.
Varför pappors fel? (alla fel brukar ju tillskrivas mammor annars) Jo, jag tror att det är pappor och äldre bröder som sätter standarden "killar emellan".

Kommer ihåg en gång för länge sen när det var en liten kille som alltid knuffade sina kompisar. Eftersom killarna ofta var uppe på en brant bergsknalle så gillade jag det INTE, eftersom jag var rädd att min lille plutt skulle bli nedknuffad. Tog aldrig upp det med hans föräldrar även fast jag kände dom för det kändes rätt fånigt. Sen fick jag höra att pappan brukade låta sonen knuffa ner honom i simbassängen när dom var och badade. Tja, så kan man också lära ut ett beteende.

Ibland i verkliga livet så utnyttjar storväxta killar sin tyngd och styrka för att dominera sina mindre kompisar på ett småtaskigt sätt. Undrar varifrån det beteendet kommer.

Nu hävdar jag inte alls att jag är nån perfekt mamma. Och jag tror att det är lättare att inte ställa för höga krav på barn av annat kön än en själv.. Men i alla fall.
Kan inte pappor sluta vara taskiga, stränga och grabbiga mot sina söner? Dom tar bara ut det på nån annan som är mindre.

Nu brukar min son kunna snacka sig ur besvärligheter eller slå tillbaka så gott han kan (det gillar jag INTE), men varför ska det behövas?

Mysterium

Det verkar som om min doktor tycker att jag borde veta när jag bröt benet. Han tycker att jag borde ha märkt det.
Ja, endera så var det när jag blev påkörd av en tjock dansk gubbe i en backe i Österrike för ett och ett halvt år sen. Då hade jag förbaskat ont i axeln och märkte kanske inte att benet också var av. Låter det troligt? Var går benen av om man har slalompjäxor på sig? Mitt på?

Annars så har jag bara slagit mig själv med full kraft med tennisracketet en gång när jag servade före sommaren. Av misstag så klart. Låter det troligt att jag lyckades slå av benet?

Men visst är det väl konstigt att inte doktorn tror att det är samma orsak som Kluft. För hård och intensiv träning ..... DET är ett mysterium.

Ibland skriver jag saker som inte går att publicera. Men det kan vara bra att skriva ändå, och se vad jag tänker och tycker. Och varför det inte går att publicera.
Det finns en energilag man kan anta stämmer, som går ut på att energi bara omvandlas, aldrig förstörs, och att man ofta kan anta att det inte kan finnas mer energi än vad som tillförts.
Undrar om det är likadant med kärlek och allt som är positivt.

Är du klok?

En gång när jag och min kompis var unga, sådär i tonåren,
så drömde hon om allt hon skulle skaffa sig, allt hon skulle ha när hon blev gammal.
Hon skulle ha silverbestick och kristall och jag vet inte allt.
Då sa jag "när jag blir gammal så vill jag bli klok."
"Jag vill vara klok så att mina barnbarn vill komma och hälsa på mig."

Min kompis förnekar det bestämt, men jag brukar påpeka att hon håller på att samla på sig saker, fina saker. Och jag brukar fråga "har jag blivit klok än". Och då svarar alltid folk "Nej, inte särskilt".

Sen har jag tänkt att det är nog bättre att vara rolig, om man vill att ens barnbarn ska vilja hälsa på en, eller rik så man kan ge dom pengar.

Eller klok så man lyssnar på dom och bryr sig om dom. Ungefär som jag sa.

Jag var ju klok redan som ung. Det är faktiskt mina tonåringar också.

Blues Brothers och livsval

Såg Bluesbrothers på nattbio i England för länge sen. Hela den engelska publiken kunde replikerna utantill och väsnades redan innan dom uttalats, utom vi några svenska studenter.
Min dåvarande pojkvän gillade musiken, stilen och idén så mycket att han skaffade noterna och drog ihop ett band med studenter när vi kom tillbaka till Sverige. Det var en kul tid och jag kan låtarna utantill, fast jag fick nöja mig med att lyssna, flickvänner fick inte vara med i bandet.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om vi hade gjort som många andra som träffades under studietiden, om vi hade gift oss och skaffat barn. Då tror jag att jag hade suttit i en småstad nu, ensam och övergiven och utan ett nickel på fickan. Han var nämligen hur rar som helst, och rolig, men han ville bo i en småstad, han hade inte minsta känsla för pengar, och jag hade en väldigt stark känsla av att han någon gång i framtiden skulle bedra mig.

Jag menar att vi väljer mycket själva. Medvetet eller omedvetet. Inte så att man alltid har en plan, och att det blir som man planerat, absolut inte. Mycket styr vi inte över själva. Men jag har två barn (själv-valt), jag är ensamstående (själv-valt men inte planerat), bor i eller nära en storstad (ingen slump), jag har ett jobb som kräver rätt mycket (ingen slump).

Livet är inte precis som jag hade tänkt mig, men jag har hamnat här på grund av mina egna val vid olika tidpunkter. Andra val hade helt säkert lett till andra livssituationer.

Busringningen

"Hej, jag heter BlalalalalBl och ringer ifrån tidningen Ombmmsms" mumlar en ljus röst som försöker låta mörk. "Vill ni ha en premunation?"
"Javisst", säger jag.
"Det är erotik för alla åldrar" säger han.
"Jättebra!" säger jag, "förresten hur gammal är du själv?"
"Tjugofyra. Det är jag som är chefredaktör för tidningen".
(säkert en 14 åring tänkte jag)
"Jaha", säger jag, "då studerar du förstås allt material själv.
Var får ni tag på det, på internet, eller du kanske fotar och spelar in film själv?"
(nu skattas det högt bakom mig)
"Det skickas från USA varje vecka", säger han.
"Jasså, är det bra?", säger jag.
"Ja, vill du har en premunation?"
"Skicka mig information", säger jag.
"Men bla bla bla....." hör jag när jag lägger på luren.

Undrar vem som hade mest roligt, han som busringde eller jag.

Utan kläder

Visst är det hemskt när man glömt att ta med sig nåt nödvändigt, som kläder till exempel. Idag var det en tjej i omklädningsrummet som upptäckte att hon cyklat hemifrån utan sin kjol.
"- Nej, jag har glömt min kjol", utbrast hon. Man kunde lätt förstår hur panikslagen man känner sig. Själv har jag glömt tröja nån gång, gympaskor och strumpor. Eller ansiktskräm, jag har blivit beroende, utan kräm känner man riktigt hur huden skrynklar ihop sig.

"- Du kan låna mina jeans", sa jag. "Eller kjolen, om den passar bättre". Tjejen såg förvånad ut och tittade på mig för att se om vi var lika stora. Jag blev också rätt förvånad när det visade sig att mina jeans passade perfekt. Så hon fick låna dom. Hon hade nämligen de fulaste gympabyxor man kan tänka sig, dom såg ut ungefär som gamla noppiga långkallingar. Hon hade förstört sin image för alltid om hon dykt upp i såna på jobbet (hon såg ut att vara noga med sånt).
När dagen var slut kom hon med jeansen och jag fick en tacksam kram och en kanelbulle.

Men tänk dig själv, inte kunde jag väl ha stått där och snabbt knölat ner mina brallor i väskan när jag hörde att hon inte hade nåt att sätta på sig, eller hur...? Visserligen vet jag inte vem hon var, jag hade aldrig sett henne förut, men ändå, det brukar ju oftast vara jag som behöver hjälp...

Modeoraklet om kläder

Det gäller att få folk att byta kläder ofta. Då menar jag inte tvätta kläderna utan köpa nya. Vad skulle annars hända med mina H&M aktier..
Det är det som mode handlar om. Det räcker inte med att vi känner oss nöjda och glada när vi har nya fina kläder. Nej, vi ska helst skämmas över våra gamla också. Så vi byter ut dom.

Om man fortsätter använda sina kläder oavsett om de är moderna eller inte, så har man definitivt blivit pensionär.

Om man nu inte är pensionär, och inte vill skämmas för sina omoderna kläder så bör man inte köpa sånt som är modernt just nu. Om man köper det som är modernt just nu och säkert har varit det de senaste åren, så vet man helt säkert att snart kommer man tycka att det är fult.

Förresten, om man är osäker på vad som är modernt så kan man åka till vilken svensk småstad som helst. Eller halvstor stad. Alla har det absolut senaste eftersom det är så viktigt med grupptillhörighet i mindre städer. Antar jag. Det som kallas grupptryck när det gäller mindre barn. I något större städer finns det både många stilar och massor av ensamma människor...

Om man står och provar något plagg och expediten säger att nu är det en massa stilar samtidigt, så kan man vara helt säker på att stilen man provar redan har ersatts av en annan. Om det nu är så att man inte passar i något annat, så bör man nog fundera på om man inte ska passa på att köpa upp sitt behov för de närmast åren. För det finns ingenting som är så ute, som det som precis har varit inne, och då går det knappt att få tag på.

Antag att man vill veta vad som snart kommer att bli modernt, så behöver man inte köpa nåt flashigt modemagasin, nej, då behöver man bara använda enkel logik. Det är nämligen så att för att det senaste modet ska kännas riktigt passé, så blir det alltid väldigt stor skillnad i modet. Annars så skulle ju inte det senaste modet kännas särskilt fel. Det skulle ju inte synas om man var moderiktigt eller inte, om det var långsamma svängningar.

Så man ska alltså köpa tvärtemot. Om det varit modernt med spetsiga så ska man leta efter runda, om det varit moderna med nåt insvängt så är det sen modernt med nåt utsvängt och sen rakt. Långt blir kort, litet blir stort. Det gäller precis allting.

Om man vill veta vad man inte ska köpa så kan man titta på nåt gäng damer i min ålder eller något yngre med för mycket pengar att köpa kläder och "assessoarer" för. Just nu har dom stora billiga smycken. Mitt tips är att det nu snart är inne med kvalitet och enkelhet. Dom har glasögon med väldigt markerade skalmar. Köp alltså glasögon med så lite skalmar så möjligt.
Gör aldrig likadant som dom. Då är du säker på att känna dig helt ute och skämmas för dina gamla kläder tämligen snart.

Alternativet är att man köper samma kläder hela tiden, då är man klassisk. Jag köper gärna samma som nåt jag redan har eller har haft, så jag är nog lite klassisk, eller helt enkelt tråkig.

Förresten har ni nånsin hört nån som klagat på att en man har klätt sig för ungdomligt? Nä. Fast jag kommer ihåg att jag blev förvånad när jag såg en äldre herre som brukade klä sig i nåt kostymaktigt plötsligt dyka upp i jeans och jeansjacka när han skulle till landet.

Har ni hört nån som klagat på medelålders kvinnor att dom klär sig för ungt? Jo. Jag undrar varför. Bör mammor klä sig som mammor, kanske, med förkläde på magen och liten knut i håret?

Vaknade visst fel dag

Vaknar.

Tung i huvudet - det måste vara fel, jag drack bara läsk igår!
Kliar i näsan - nej, förkyld eller allergi?
Lite svullna fingrar - helt fel med allergi i November! vad åt jag igår?
Det känns som om jag nyss var mitt uppe i nåt mindre trevligt - fel dröm!
Har jag inte lite ont i magen - nej, det är helt fel tid!

Vissa dagar borde man stanna hemma, även om man inte kan dra täcket över huvudet, så borde man sitta i en varm morgonrock med en kopp kaffe eller the, och fundera över vad som egentligen är viktigt.

Efter ett tag börjar man prata med folk, och då inte bara folk man råkar träffa på då, utan folk man verkligen borde prata med. Sånt kommer man på om man tar det lite lugnt och tänker efter.

Istället för att stressa iväg till jobbet. En sån dag blir sällan bra.

Roliga grejer och omtänksamma människor behöver man en sån dag. Eller det kanske alla behöver alltid, egentligen...

Helgens uppgift

Dagens goda gärning var att besöka familjegraven på skogskyrkogården. Det råkar vara min uppgift eftersom jag är den enda i släkten som bor kvar här i stan. Förutom att mina föräldrar tycker att det är bra att nån tänder ljus på Allhelgona (bara jag inte åker dit när det är halt och krockar på vägen), så har jag sett till att mina barn också har den traditionen. Då kommer dom förmodligen att åtmistone komma ihåg mig en gång om året när jag är död. Det är ju väldigt uppiggande att tänka på.

Förresten, så får jag hoppas att nån som läser det här förstår när jag är ironisk. Det händer inte så ofta dock..

Han i båten

Känner ni till uttrycket "Om man har tagit faan i båten, så får man ro honom iland".
Vad gillar ni det här varianten "Om man har tagit faan i båten och han är bra på att ro så kan man vara lugn".....

Kluft och jag

Jag har fått samma diagnos som Kluft. Spricka i benet, verkar det som, eller så är det av.

Det är väl lite lustigt. Ibland går man till doktorn med nåt som visar sig bara vara larvigt fast man tror att man nästan är dödssjuk. Och ibland går man och drar på småsaker hur länge som helst, och tror inte att det är nåt för doktorn, men då visar det sig vara det.

Erkänner att jag är lite av en hypokondriker. Går till doktorn av alla möjliga orsaker med alla möjliga och omöjliga symptom. Man vet ju aldrig.
Men den här gången kände jag mig riktigt löjligt. Jo, lite ont i benet. Nej, jag har inte gjort nåt särskilt. Det gör lite ont när jag spelar tennis, och när jag springer. Ja, det har varit så länge. Men NU är jag orolig, så snälla kolla upp det med en gång.
Och så visar det sig att jag har förmodligen gått omkring med en spricka i benet. Och inte vet jag när det hänt heller.

En "stressfraktur" säger Klufts läkare att hon har. Jag är också stressad och verkar ha en fraktur...

Pianoklink som familjenostalgi

Här är det nostalgi som gäller. Privat sådan. Och alla länkar är inte proffsiga, men det var ju inte jag heller.

Först en av dom mer ovanliga. Toccata av Khachaturian: http://www.youtube.com/watch?v=cBkz2A1z8xM
Det är meningen att det ska vara dramatiskt. Precis hur dramatiskt som helst, för vem har väl hört den förut?

Måste hitta en perfekt version av den här nån gång. Fantansie Impromptu av Chopin http://www.youtube.com/watch?v=56JEGfsiSr8
är min gamla signaturmelodi. Uppträdde en gång i frack på gymnasiet. Första ring tror jag. Hm, kom av mig och sa till publiken "Jag tar om från början". Då gick det bättre. Det var liksom väldigt mörkt för nån hade satt dit levande kandelabrar och släckt lamporna... fiffigt.

Chopins Nocturne http://www.youtube.com/watch?v=YGRO05WcNDk&feature=related

Det sista stycket som jag spelade för lärare. En Chopin Nocturne. Fel länk. Det skulle vara opus 27 nummer 2. Inte helt enkel att få ordning på, men vissa små partier är otroligt vackra. Men det kanske räcker med Chopin här.

En gammal klassiker Beethovens Pathetique: http://www.youtube.com/watch?v=Yq2EeWH79zs kommer ihåg att jag spelade den på högstadiet. Och långt senare också.
Det var när jag spelade den, för två olika lärare som inte tyckte lika., som jag kom på att jag ju kunde spela som jag själv ville. Jag tycker den här killen gör dom snabba partierna bra, men inte dom långsamma. Han bankar utan tyngd när han ska spela starkt och det känns inte direkt som om hjärtat ska brista, nej.

Här är den långsamma satsen: http://www.youtube.com/watch?v=xBrv5BM6gJs Väldigt vad många asiatiska småbarn som spelar piano och finns inspelade på youtube. Jag tog ingen av dom.

Fyrhändigt av Grieg: http://www.youtube.com/watch?v=0Re4_GT42NM Spelade den med syrran när jag gick på högstadiet. Lite annorlunda jämfört med hårdrocken. Vem har sagt att man absolut måste göra som alla andra?

Fyrhändigt av Schubert: http://www.youtube.com/watch?v=k8CJPga87sM Vet att jag var 12 när jag spelade den här med syrran.

Vann en talangtävling (på nationell nivå) med syrran vill jag minnas, men nu blir jag osäker med vilken låt det var. En gång var det i alla fall på Södran. Och publigen skrattade åt nåt jag sa. Det var coolt.

Första gången jag uppträdde och spelade nån liten nybörjartruddelutt var jag 7. Satte mig på fel ställe vid pianot, så min fröken kom fram och lyfte både mig och stolen till rätt ställe (svårt att tänka sig eller hur).

Nu är min yngsta dubbelt så gammal som jag var då...

Fast jag började spela när jag var 5 år, enligt min mamma. Jag fick vänta tills jag var 5. Alltid är det nåt man ska vänta på..

Udda barndomsvänner

Frederic Chopin, Franz Schubert, Edvard Grieg, Ludvig van Beethoven, Johannes Brahms, Erik Satie, Johan Sebastian Bach, Maurice Ravel, Claude Debussy, Juaquin Turina, Bela Bartok, Dimitri Sjostakovitj, Sergej Rachmaninov, Robert Schumann and Aram Khachaturian.
Såna jeppar ägnade jag min barn- och ungdom att lära känna. Vet inte om det har lämnat några särskilt positiva spår att tala om. Många timmar tog det.

Fast det är rätt väl inpräntat ända in i ryggmärgen att känslor, att uttrycka och förmedla känslor är nåt fint och bra. Det är det som musik handlar om.

Undrar vad det hade gett att istället hänga med herrar som Pripps, Blend och Cannabis..

När växer vi?

Himla viktigt det är med en bra chef. Om man har en så vill man göra sitt bästa. En bra chef gör så folk växer, en dålig gör tvärtom.
Precis som en bra lärare gör att eleverna blir duktigare än dom egentligen är, eller var innan läraren kom. Det skulle man kunna göra en undersökning om. Vilket ämne som ungdomar satsar på att läsa vidare, och om dom har haft en bra uppmuntrande lärare i det ämnet eller inte.
Jag hade till exempel en bra lärare i matte som gav oss utmaningar typ "är det nån som kan lösa det här praktiska problemet på egen hand tills imorgon" eller "det här talet är omöjligt att lösa". Gissa vem som gick hem och räknade..... Hade också en bra lärare i fysik, som brydde sig, uppmuntrade och pekade på möjligheter.
Jag vet vad en ung hästintresserad mattelärare betytt för min dotter. Och vad en bra samhällskunskapslärare gör för min son.
Synd bara att inte alla är bra.

Och då återstår frågan, gör jag så andra växer, eller?

Tänka tanken

Om man ber om nåt så kan man få det (och inte precis som man tänkt sig)
jag tror också att om man är väldigt orolig för nåt, så händer det förr eller senare.

Hur e läget?

Hur e läget? är en sån där fras som man säger och alltid förväntas säga "bra" på.
Men jag är ju så himla dålig på att ljuga, men "nä" vill man ju inte säga.
Om man istället frågade eller tänkte "är det nåt som är bra" vore det ju mycket bättre. Inte ofta man kan svara "nä" på det.

Är det nåt som är bra?
Jo, jag känner doften av kaffe när jag öppnar kaffeburken, bara en sån sak...

Och om jag jämför med folk jag känner
- jag har inte just blivit behandlad för cancer
- jag har inte just brutit upp ett långt förhållande
- ingen av mina barn har dött eller blivit skadat
- mina föräldrar och andra släktingar mår hyfsat bra
- jag har inte en tråkig karl som har dåligt humör och alltid är sur
- mina barn är inte missanpassade
och så blommar mina pelargoner fortfarande.

På det hela taget är det rätt så bra. Nu var det inte nån som frågade såhär på morgonen, men i alla fall...

Intervju med en myra

Myran, berätta, vad gjorde du av ditt liv?
- jo, först lärde jag upp mig för att bli arbetsmyra. jobbade på duktigt och fick träning i skolan.
- vad som hände sen? sen befann jag mig i oftast en stor myrstack, där det fanns många olika sorters arbeten som behövde göras.
- om det fanns andra myror där? jo, det var ofta vad man kallar stimulerande att stöta på andra myror, att jobba bredvid eller tillsammans med dom.
- om man krockade med andra i dom smala gångarna? jo, det hände
- om det var dramatiskt? jo, det kunde det vara. ibland kunde man känna sig som en väldigt ensam myra, om det var flera som tyckte att man var ivägen. då kunde man bli undanföst eller till och med bli utkastad.
- om det inte var lite instängt och trångt? jo, men det vande man sig vid, och ibland fick man göra långa utflykter utanför stacken , det brukade vara spännande.
- hur olika myror visste vad dom skulle göra? jo, det fanns ett sinnrikt system med olika grupper med olika uppgifter och olika regler och processer för hur saker skulle göras och vem som skulle göra vad, så att alla skulle bidra på sitt sätt.
- om det fanns andra stackar? jo, det fanns andra stackar också, både stora och små, som på sätt och viss fungerade på liknande sätt, men samtidigt inte precis likadant, utan lite annorlunda.
- om man måste blir arbetsmyra? jo, annars så får man ingen mat och har det inte särskilt bra.
- jobba nu på duktigt i skolan, så kan du också bli en arbetsmyra!

Jag är glad

Jag är glad. Även om världen är rutten och människor elaka, vad gör väl det, så länge man har några få vänner som man verkligen kan lita på, som alltid ställer upp. I nöden prövas vännen sägs det ju. Nu är jag inte direkt i nöd, men i alla fall.
Så jag är glad. Det låter klyschigt med några få vänner bla bla, men det gör såå stor skillnad.

Tack för inspirationen. Du som kämpar och aldrig ger upp, hur tufft det än är. Som verkar få oanade krafter nånstansifrån för att ta dig igenom ett fruktansvärt stålbad eller vad man ska kalla det. Tack för inspirationen.

Jag ger inte heller upp. Och om nån bråkar med mig så faan säger jag. Huka er gubbar.

Superstroppig fransyska

Det finns folk som är så fruktansvärt märkvärdiga, som formligen seglar omkring, och knappt bevärdigar andra med en blick. Som håller huvudet så högt att dom förmodligen håller koll på flygtrafiken.
En sån mötte jag idag. En fransyska. Som vet att hon är världsbäst, säkrast, intelligentast (en sån böjning skulle min stackars far protestera mot, men det här är min blog och jag skriver precis så dålig svenska som jag vill).
Hon började med att tala om att hon var förkyld. Samtidigt som hon var där i egenskap av reserv för någon annan. Konstigt. Hursomhelst. Hon var bra.
Jag är inte förkyld, bara allmänt otränad och har lite benhinneinflammation eller nåt sånt. Inget att skryta med.
Hursomhelst. Jag gav henne en match. Vann inte. Men ledde sista set stort när tiden var ute.
Ha! Ha! Ha! Om jag hade varit vältränad så skulle jag säkert kunnat slå henne. Det hade varit så kul. Bara för att hon är sån överlägsen typ. Inte direkt otrevlig. Inte idag i alla fall. Bara nedlåtande. Och jag har träffat henne i andra sammanhang där hon förklarade att hon var bäst.
"Merde" sa hon en gång. Ha! Alldeles som jag inte förstod. "Du får springa", sa hon en annan gång. Javisst, sa jag, det är därför jag är här, och så för att det är roligt. Alldeles som om inte hon fick springa.
Nästa gång kommer hon inte vara fullt så självsäker...
Ha. Kvällen är räddad.

Dum eller strong?

Nån sa eftertänksamt "you are a strong woman" häromdan i Kina. Det var då inte tyngdlyftning vi höll på med utan det var på jobbet. Tror hon menade att jag visade prov på civilkurage (andra skulle kalla det mod eller kanske dumdristighet). Jag tog det som en komplimang. Återstår bara att fortsätta att vara det. Inte dumdristig då..

Tillbaka efter tjänsteresa

Tjaba, nu var jag tillbaka i stan.
Säga vad man vill om svenska taxichaufförer, men dom kan läsa, dom brukar hitta, det finns säkerhetsbälten, dom kör inte skrothögar, dom går efter små bestämmelser och försöker inte hitta på nåt pris själva. Tänk att man kan bli glad av att åka tråkig svensk taxi och sen återse sin egen gamla bil, efter att ha åkt kinesiskt i en vecka.

Jag bodde på ett vildmarkshotell eftersom det var fullt eller väldigt dyrt på de vanliga hotellen. Frukost intogs i sällskap med vita tigrar. Ja, det vara bara jag som åt, inte dom. Dom fick bara vandra runt i sin lilla innergård begränsad av fönster, och med elstängsel som gjorde att dom bara kunde röra på vissa gångar. Inte klokt vad fri jag kände mig i jämförelse med dom.

Första dan när jag kom, ville jag ut och shoppa. Att det var söndag var inga problem. Tog taxi till deras mest genuina del, enligt receptionisten. När jag vandrat runt där tills jag var trött, kom jag på att jag inte sett en enda europee nånstans. Jo, ett par ifrån Luxemburg träffade jag, men annars var det bara kineser all over the place. När jag tog tunnelbanan tillbaka till hotellet var det några som hade roligt åt mig, men annars var det helt ok. Mest hjälpsamma människor. Frågade t ex en tjej i nån butik efter ett matställe där hon själv brukade äta. Kinesiskt snabbmatställe blev det. Beställde nåt som jag inte visste vad det var, trodde det var kyckling, men det var nog nån annan mindre fågel. Skulle inte förvåna mig om det var småfågel. Riset var gott. Jämfört med de flesta kinesiskor är jag stor och fet. Det kändes som läge att banta. Shoppingen blev det inte så mycket med. Vet inte varför jag blivit så kinkig med kvaliten på det jag köper. Kanske det har att göra med att jag varit i Kina förut, och köpt skräp.

Tillbaka till hotellet kollade jag servicen på hotellet. Det fanns en massa. Trött i fötterna efter lång resa och promenerande så tyckte jag fot massage lät lockande. Klev in där och frågade lite. Tyckte att dom tittade lite lustigt på mig, och priserna var lite konstiga, så jag fastnade för pedikyr istället som var skitbilligt. Pedikyrkvinnan var duktig, och jag lät mig övertalas att bli masserad också. Body massage. Hurra, efter att ha sovit sittande så var det precis vad min rygg behövde, och mina ben också för den delen. Flera gången frågade dock kvinnan om jag "bara" ville ha massage. Va? Hade inte varit det minsta förvånad om jag varit man och fått den frågan. Men nu är jag ju kvinna. Det finns gränser för hur mycket man vill utforska lokala seder och bruk. :)

Resten av tiden var det jobb, jobb, jobb. Åkte hem med en stor resväska, som nästan var tom. Hade bara hittat några småsaker till dottern, så nåt till sonen fick jag inhandla när jag mellanlandade. Inte kan man komma hem tomhänt heller...

Inget finns och fungerar i evighet

Eftersom jag är lite bevandrad inom fysik och teknik så vet jag att den maskin som fungerar i evighet inte finns, eller att osannolika saker händer ibland och att saker går sönder.
Om det skulle hända nåt katastrofalt den här gången så vill jag passa på att tala om att jag älskar båda mina barn, båda mina syskon och båda mina föräldrar. Om dom nu inte vet det.

Paus

Om jag inte publicerar nåt här på ett tag behöver det inte betyda att jag gått under jorden.
Ska dock till andra sidan jorden. Hastigt och förhoppningsvis lustigt.

Hittar inte ord

När någon går igenom något jobbigt som man själv fasar för, och gör det på ett beundransvärt sätt, vad ska man säga?

Resminne med keps

Det där med att man ska följa med strömmen och inte försöka ta sig upp där vattnet alldeles stilla för underströmmar.. det lärde jag på "Eco rafting" på Nya Zealand.
Det var en kreativ man som hade hittat på den lilla Eco rafting turen. Han tog oss med till en älv och lät oss paddla i stor flotte, sk rafting, medan han berättade allt möjligt om naturen. Och så fick vi vaska guld och laga te på tee tree blad.
Det var när vi paddlade flotten (det var bara jag och min dåvarande pojkvän med på turen) som han, vår guide berättade om forsar och strömmar. Det var strömt, men kändes inte direkt farligt. Det var också då som jag tappade min nyinköpta läderkeps i vattnet. Min nya fina läderkeps! Jag hängde mig genast ut över kanten på flotten och försökte fiska upp den med paddeln. Såklart. Men guiden sa "det går inte, det går inte, ingen ide, det går inte". På tredje försöket så gick det. Gissa vilken förvånad min guiden visade upp när han såg att jag lyckats få den kepsen att ligga kvar på paddeln utan att glida av och kunde håva in den. Han sa nåt i stil med "det trodde jag aldrig, ingen har nånsin lyckats få upp nåt".
Min pojkvän svarade "nej, men så känner du inte min flickvän heller".

Absolut mismatch

Nu vet jag. Jag passar inte in här i det här landet.

Man ska hellre sitta tyst än säga vad man tycker.
Man ska hellre hålla med än argumentera.
Man ska hellre vara lättlurad än misstänksam.
Man ska hellre vara likgiltig än engagerad.
Man ska hellre låta andra bestämma än försöka bestämma själv.
Man ska hellre låta saker vara än lägga sig i.
Man ska hellre vara lugn är hetsig.
Man ska helst flyta med strömmen. Men det gör ju inte ens fiskar. Inte alltid i alla fall.
Fast en gång lärde jag mig att om vattnet är strömt så ska man faktiskt flyta med strömmen,
det är farligast att försöker ta sig upp där det ser lugnt ut för där finns det underströmmar.
Det bästa är att åka med strömmen, mitt i strömfåran och sen försöka bli uppspolad nånstans.
Om jag förstod saken rätt. Nog om det.

Det kanske inte är det här landet det är fel på. Det är väl mig det är fel på. Det är i alla fall mismatch, det är i alla fall en sak som är säkert.
Men eftersom folk är annorlunda på andra ställen så kanske det finns nånstans där jag skulle passa in, vem vet?

Mammor bör kunna debugga

Min son vill bli rik. Han vill göra en spelsite där hans jämnåriga går in och betalar.
Lär dig programmera så kan du göra en sån site, sa jag. Be din pappa hjälpa till (det måste gå i arv, i rakt nedstigande led ifrån hans farfar). Nähä, så lätt blev jag inte av med hans ambition och vilja att bli rik.

Jag vill lära mig basic, sa han. Jaha, sa jag. Det går att lära sig allt på nätet numera.
Men vilket program ska jag köra? sa han. Hjälp mig nu.
Det finns en massa open source, annars kan du prova visual basic, tyckte jag. Och det finns en många hemsidor med goda råd för precis allting, särskilt programmering.
Sonen upptäckte själv att det fanns en massa videos på YouTube som visar hur man gör. Nu verkar det som om han har tittat på alla och provat en massa tips och tricks.

Vid frukosten imorse frågade han nåt, så jag förklarade det där med ettor och nollor, och världens mest barnsliga förklaring om hur dum en dator är. Nyss hjälpte jag honom att hitta en bug i ett program. Och förklarade hur bilder kodas, eller rättare sagt att det är olika kodning och att man kan öppna dom och titta efter hur dom ser ut i början.

Japp! Respekt ifrån min fjortonårige son!
Inte varje dag..

Nu hör det till saken att hans mormor försökt få honom att läsa finanstidningar och intressera sig för aktier. Hittills så är han inte ett dugg tacksam för mormors tips och råd. Tvärtom. Han tycker snarast att det verkar vara ett sätt att bli förlora sina små besparingar.

Taxiprat

Mitt nya lördagsjobb är att leka taxi. Hämta. Och jag är glad så länge jag får hämta.

Men jag undrar hur det skulle vara att köra taxi på riktigt. Skulle jag vara en sån chaufför som pratade med alla eller inte. Och även om jag tycker det är rätt så kul att köra bil, skulle jag stå ut med ett så enahanda jobb? Förmodligen inte.

Brukar du prata med taxichaufförer? Det gör jag ibland. Det beror på. Ibland känner man för det och om det känns som om det uppskattas så... En gång blev jag omkramad av en taxichaufför när jag klev ur, en äldre kvinna. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, bara att hon frågade saker och jag tror jag sa nåt privat rakt ur hjärtat.
Jag känner en taxichaufför som måste ha valt att bli det som nåt slags protest mot sina föräldrar. Men han är väldigt social, så jag tror han gillar att småprata med folk hela dagarna.

Brukar du prata med andra okända? Jag det beror på var ifrån man kommer. Jag brukar skylla på att min mamma kommer ifrån landet, för hon har lärt mig att man kan prata med vem som helst, vid grönsaksdisken, i hissen eller på bussen (och att man bjuder hantverkare och andra på kaffe). Prata med folk på flyget? Jag brukar inte alltid känna för att prata, men för säkerhets skulle brukar jag bryta isen med nån kommentar, och så ibland blir det prat ibland inte. Jag har träffat intressant person på flyg. En gång hade jag nackspärr efter att ha suttit med huvudet vridet åt sidan och lyssnat på min grannpassagerare tre timmar i sträck. Han hade rätt mycket intressant att berätta, men det blev nästan för mycket. Man får akta sig på långflygningar, då ska man ju sitta där så länge, så då kan det ju bli jobbigt om folk pratar för mycket och man vill vara ifred. Jag kommer ihåg en man som berättade att han hade suttit mellan två damer och blivit i det närmaste antastad av en av dom. Till slut hade flygvärdinnan uppfattat hans belägenhet och låtit honom flytta någon annanstans i planet. Jag tyckte det var så fullkompligt osannolikt så jag la det på minnet.

Jag har förstått att det är rätt oartigt att gå in i små affärer utan att hälsa. Fast jag glömmer bort det rätt ofta. Även fast jag själv har jobbat i affär. Jag har haft olika jobb som varit rätt ointressant. Det lustiga är att i den situationen så märker man hur folk verkligen är, om dom tycker dom är mer värda än man själv. Därför hejar jag alltid på städerskor och receptionister och andra. Vem vet hur dom har hamnat där och vilka dom är? Det kan ju faktiskt vara väldigt trevliga och intelligenta människor, även om dom råkar ha ett hjärndött jobb..
(ursäkta utrycket, men det är hjärndött att göra samma rutinuppgifter om och om igen)

Hur många sinnen finns det?

Jag borde vara överlycklig för jag har just nu fem sinnen precis som de flesta andra.

Men jag litar också på ett sjätte som är intuition kombinerat med "intelligenta gissningar".

Det finns folk som säger att intuition är båg och intelligenta gissningar alltid är fel. Jag bara inbillar mig och är allmänt löjlig.

Men då kan väl jag lika gärna hävda att bara finns fyra sinnen, eftersom jag brukar sakna ett femte, eller hur? Då kan det ju inte finnas fem.. Precis som dom som uppenbarligen helt saknar ett sjätte, säger att mitt "sjätte sinne" inte finns.

Vän

Jag har få bra vänner. Men om man har mig som riktigt bra vän, så får man en obotligt lojal idiot på halsen. Som man kan lita på. Jag förstår inte varför någon skulle tacka nej till det. Egentligen.

Ingen Mulla Meck här

"Mamma, hjälp mig, min dator är trasig" "den har fått virus" "den är konstig" "den startar inte".
Jag avskyr det!
Jag är ingen datatekniker. Jag gillar inte att ta hand om allt som inte funkar. Sånt tar tid, sånt händer precis när det inte får hända, och dessutom så kan jag inte heller.

Nån gång i min ungdom insåg jag att kvinnor har en tendens att vara hjälplösa. Det gillade inte jag. Gillade inte tanken på att stå och vara hjälplös och helt beroende av att nån annan kan hjälpa en. Så jag lärde mig fixa punka, och plöjde bok för att förstå hur bilar fungerar och lagas (fast jag insåg att det inte räckte med teoreti). Men föga anade jag att det var datoren jag behövde kunna. Visserligen valde jag nån frivillig kurs i elektronikbygge och gjorde små söta lådor med kretskort i, och jag har vet hur en processor fungerar typ. Men... jag gillar inte att mecka. Inte alls.

Om vi börjar med bilen. Upptäckte punka på väg till jobbet en dag. Helt platt däck kan man ju inte köra med. Körde in på en liten väg. Plockade raskt fram den lilla fiffiga domkraften. Tänkte en tiondels sekund att handbromsen behöver man väl inte dra åt, jag ska ju inte hissa upp ett helt hjulpar båda bak eller båda framhjulen (fel tänkt, en bil som står på två hjul och bara har ett bromsat står inte stilla). Det duggregnade lite. Jag hade en fin dräkt på mig. Jag lossar hjulet och plockar fram det nya.
Plötsligen sitter jag och trycker ett löst hjul på bilen för att hindra bilen från att rulla iväg. I min dräkt. I duggregnet. På den lilla vägen. Domkraften har gett vika. Ropar på hjälp. Tala om hjälplös...
Efter ett tag kommer en långtradare körande och föraren ropar och undrar om jag vill ha hjälp. Oh, vad jag var tacksam. Han plockade fram sin egen rejäla domkraft, får upp bilen, fixar iordning däckbytet.
Sen dess har jag ingen domkraft. Jag har en liten fiffig sprayburk som enligt reklamen kan laga punktering utan att byta däck. Jag säljer den ibland till nån behövande och köper en ny. Och jag lämnar in däcken numera, istället för att byta själv (eftersom jag endera inte får loss skruvarna, eller så lossnar dom av sig själva).

Och datorer. Har just flyttat en hårddisk från en dator som drabbats av plötslig kraftlöshet till en annan dator, som bara har lite trasig fläkt. Nu startar den inte ordentligt. Och sonens halvfärdiga uppsatser finns på den hårddisken. Kris och katastrof. Igen.

Jag vill inte mecka. Jag kan inte allting. Tar gärna emot hjälp av nån långtradarchaffis eller tekniknörd... Det är inga problem att vara hjälplös bara det finns nån som hjälper till i närheten.

Tant söker gubbe.

Jag är en gammal tant. Som söker en gubbe.
Du bör vara intresserad av att resa. Jag tänker då på välplanerade bussresor, där man glor ut på diverse sevärdheter, släpps av på rastplatser, äter på gräsliga vägkrogar och umgås med likadana människor.
Bra också om du är sportig. Ja, alltså att långsammt ta sig fram med golfbag och klubbor, vilket tar hela dagen. Med avbrott för att sitta på en bänk eller ta en rejäl middag på golfbanans restaurang.
Jag uppskattar också naturen. Särskilt promenader på breda asfalterade promenadvägar. Umgänge är alltid trevligt. Roligt om vi kan lära oss spela bridge, eller du kanske till och med redan behärskar det(?) Det finns så många möjligheter att umgås med andra äldre par då.
Vad gäller utseende så är jag inte så kinkig. Jag är ju inte heller så ung längre. De grå tinningarnas charm har man ju hört talas om, och lite pondus kan vara bra att ha.
Väldigt bra om du har ordnad ekonomi, eftersom min är helt oordnad.
Trevligt om du har fin bil också, eftersom jag börjar tröttna på min egen.
Vad gäller annat, så kan man ju inte ha så stora förväntningar i vår ålder. Man får ta saker lite som det faller sig, om dom faller sig.
Svaret på den gamla frågan om vad som är livets mening, mat eller kärlek, är lätt i vår ålder. Såklart det är mat.

Nån frågade mig om jag trodde allt skulle "bli bättre". Det var en fråga ungefär som "är glaset halvfullt eller havtomt". En principfråga. Jag skulle vilja säga att typiskt för medelåldern är väl att man inser att så himla mycket bättre blir det inte, så det är lika bra att leva NU.

Skvaller

På vissa arbetsplatser får man skriva på ett papper där man medger att man själv har ansvar för att den information man för vidare inte används på fel sätt. Det är rätt tuffa bud, men tanken är helt rätt.

Det gäller ju allt, egenligen. Man är alltid skyldig att ta reda på
- är den här informationen som jag för vidare korrekt (dvs källkritik, är det lögn, eller felaktiga slutsatser?)
- kan personen man för infon vidare till hantera den (litar man på personen?)
- vad finns det för anledning att föra den vidare (vad är värdet av att sprida infon?)
- kan den användas felaktigt (kan nån drabbas av infon sprids?)

Det gäller skvaller också. Varför föra vidare saker som man fått höra, som är av privat natur?

Kommer ihåg en gång när jag pratade med en kompis kompis som visste saker om mig som jag inte ville att hon skulle veta. Jag tyckte det var obehagligt att upptäcka att min kompis diskuterade mina privata angelägenheter med sina andra kompisar. Faktum är att det förstörde min tillit till min henne.

Personkemi

Personkemi är känsla eller hur? Känslor härrör ofta från saker man upplevt tidigare.

När man träffar nån så känner man ibland igen sig. Det kanske känns som nån annan bekanstskap, ytlig eller nära, ibland till med och i familjen.


Jag har en teori om varför kvinnor har svårare att jobba ihop (ibland). Det beror på att vi helst vill vara bästa väninnor, bästisar, det är liksom modellen. Om man har väldigt mycket med varandra att göra, och ändå inte blir vänner, då ligger det nära till hands att bli nåt annat. Konkurrenter?

Med män som arbetskamrater eller vänner så har man inte har samma bästis modell. Hur det fungerar beror ibland på vad mannen ifråga har för erfarenheter av kvinnliga kompisar. Kanske han aldrig haft några kvinnliga vänner, utan bara flickvän och bara en taskig relation till sin mamma i bagaget. Om man märker att en kille är hur trevlig som helst mot andra män, men behandlar mig konstigt, vad göra? Man skyller på personkemi, men i själva verket kan det vara nåt helt annat. Svårt att ta på och omöjligt att tala om.

Efter att jag fått barn (och blivit äldre) så har jag märkt att folk ser en som "mamma". Det är inte så kul om man inte trivs i en sån mammig roll, särskilt eftersom den ofta är förknippad med lite förakt. Äldre kvinna förakt (kom inte och säg att inte det existerar).


Ibland, rätt sällan, så påminner folk om nån annan. Gamla kompisar, folk man känt, kändisar eller sina syskon, föräldrar. Eller ex. Ibland känns det som om man känt varandra länge. Ibland som om man är släkt.
Undrar hur mycket utseendet spelar in där. Jag vet en kille som hade en flickvän som nästan var en kopia av hans tidigare flickvän. Det behöver ju inte vara så att han bara gillar tjejer som ser ut på ett visst sätt, det kan ju lika gärna vara så att han inte trodde sina ögon..vilket gjorde att hon kände sig uppmärksammad.

Tänk om man aldrig kände antipati. Det skulle vara bra. Det kan man nog lära sig.

När jag ser små barn som jag inte känner så försöker jag ofta att få dom att skratta. Kommer ihåg en gång på en flygplats när jag satt och iakttog ett tvillingpar i vagn en bit bort. Jag tittade på dom, log och larvade mig lite bakom ryggen på deras pappa. Till slut satt båda två och skrattade och viftade glatt med armarna. Pappan undrade nog varför. Kul tyckte jag.

En del kan inte se katter eller hundar utan att springa fram och klappa dom. På samma sätt finns det människor som man får lust att ta hand om, hjälpa eller bara krama om. Men nu är man ju en tämligen civilicerad svensk, så man rusar inte fram och kramar om folk hur som helst. Eller sätter krokben heller för den delen.... typ aldrig.

Komplimanger

När jag var ung kunde jag inte ta emot en komplimang. Om nån sa "du är söt" så kunde jag svara "jag har en spegel själv, vad vill du egentligen".

Sen blev jag klokare. Började ta åt mig och bli glad istället. Det är mycket bättre än att ifrågasätta dom eller den som gav dom.

Jag sparar på komplimanger som skatter. Kan berätta om varje ärligt menad komplimang som jag fått i mitt liv, ehum, vet inte om det säger nåt om antalet (...?). Ja, i alla fall såna som satt nåt spår i min uppfattning om mig själv, eller som jag blivit positivt överraskad av. Varför ska man gå omkring och vara missnöjd med nåt som nån har gett en komplimang för nångång?

So folks - ge varandra lite fler komplimanger! Och om ni tror att folk vill ha nåt tillbaka, prova med ett leende!

Astrologi trams

Tror folk verkligen på astrologi? Hur kan de tro på förklaringen om nån gravitation från planeter? Om nu gravitationen påverkar oss, varför skulle de just påverka födelseögonblicket så det skulle göra oss till helt olika personer? Nej, det är helt korkat, ologiskt och dumt.

Jag brukar i och för sig läsa ett horoskop som brukar komma med bra tips och uppmaningar. Men jag tycker inte det har med planeter och gravitation att göra.

Horoskop är ofta så allmänt skrivna så vem som helst kan känna igen sig. Till exempel så står det om skorpionen att "man ska aldrig förolämpa en skorpion, det är inte hälsosamt". Det tycker andra stämmer väldigt bra in på mig. Jag råkar vara skorpion.

Ensam mamma är lite som Pippi

Det finns bra saker med att vara ensam mamma också. Man får rå sig själv. Man får bestämma själv. Man behöver inte tjafsa om vem som ska göra vad, endera så gör man nåt eller så låter man bli och då blir det inte gjort. Helt enkelt. Förhoppningsvis är det inte nån annan som klagar eller tycker nåt om hur och vad man gör.

När barnen är mindre kan man bara bestämma sig för att åka på semester om man har lust. Vart man har lust. När dom är större är det i och för sig inte lika enkelt..

Det är i alla fall mindre komplicerat eftersom det är färre relationer som ska fungera. Man behöver inte tävla med nån annan om att vara populärast. Man är precis så populär eller impolulär bland barnen som man är värd att vara.

Och man kan känna sig jätteduktig, lite grand som Pippi Långstrump när man klarar allting själv. Och precis som Pippi så passar man inte riktigt in i Svensson världen. Men det bryr man sig inte om. Man slipper sitta på nån ansträngd parmiddag med nån vänninna och hennes man som är så tråkig så klockorna stannar. Då umgås man bara med vänninnna. Lätt som en plätt. Faktum är att man slipper umgås med vänninnors ohängda barn också. Man behöver inte umgås familjevis alls. Lite som Pippi kan man känna sig lite ensam ibland. Men det gör inget när man har barn.

Och så kan man leva på hoppet. Om att träffa nån nångång. Möjligheten om ett lyckligt parliv finns kvar. Man kan drömma precis som man gjorde när man var ung, dum och oerfaren.

Fast för barnen är det inte perfekt. Det finns dom som säger att det är bra för barnen med skilda föräldrar. Dom ljuger. Fast olyckliga bråkande föräldrar är inte bra heller. Föräldrar ska vara lyckliga. Vilka krav...

Söndag kväll

Mitt råd till världen: se till att skaffa barn med nån som ni tänker hålla ihop med vad som än händer.

Vaddå självrespekt? Vem hade tänkt att bli en ensamstående mamma ...?
Varför inte lika gärna en stålkvinna? (alltså jag är inte nån)

Prioriteringar och hitta rätt

Hur hittar man sin nisch? Det man är bra på..

Min son slutar just med en aktivitet. Igen. Han har provat en rad sporter och flera musikinstrument men aldrig fastnat för något ordentligt. Han har hållit på i några år men sen lagt av. Han vill precis som jag vara bra och helst vinna. Jag känner att det är ett misslyckande. Som förälder har jag ansvar att se till att han hittar något som han vill hålla på med. Jag tror att det är viktigt att ha andra intressen än dataspel och att umgås med kompisar. Vad göra? Hitta på en ny aktivitet, som kanske passar bättre och hoppas att han får med sig några kompisar dit..

Själv tycker jag hela tillvaron handlar om prioriteringar och val. Man väljer varje minut vad man ska göra, och varje dag vad man ska prioritera. Inte alltid förstår man konsekvenserna på lång sikt av hur man väljer. Jag prioriterar ofta jobbet. Framför allt annat. Det är inte sunt, men det känns som om det ger bäst utdelning (fast jag tycker nog inte att det brukar ge utdelning, jag är bara orolig att om jag inte gör det, så kanske jag blir av med jobbet och då har jag ju ingen försörjning).

Nu ska jag bara ägna eftermiddagen och kvällen åt att tvätta och kanske hinna stryka lite och så dammsuga lite och handla mat, laga middag och köra iväg med sopor och så jobba och förbereda till imorgon. Och försöka komma i säng i tid. Nu slipper jag skjutsa iväg sonen till hans aktivitet...
Undrar hur mycket det egentligen spelar in, att jag egentligen är rätt så glad över att inte behöva tillbringa hela helgerna i gympasalar (som jag ibland gjorde tidigare). Det var ofta rätt så trevligt, men tog rätt mycket tid.

Tid förresten. Jag har gett upp dejtingen. Det är dumt. Men dom som var intresserade av mig var jag inte intresserad av och de få jag gillade var inte intresserade av mig. Den sista jag träffade och fikade med körde med 20 praktiskt frågor: typ går du upp tidigt om mornarna.. etc. Så ovanligt korkat. "Du och jag är statistiskt lika, ska vi ta och bli kära i varandra". Så funkar inte jag i alla fall.