Ansvar, vad kan jag göra

Ansvar är en svår sak. Vad har man ansvar för? Vad kan man ta ansvar för egentligen? Ska man inse att man har ett ansvar?
En gång bad min dotter mig att skjutsa henne tidigt nästa morgon. Jag hade ingen lust och bad om en förklaring istället för att tacka jag. Just den gången ramlade min dotter och bröt armen. Hon kunde ha slagit ihjäl sig. Jag är väldigt glad att hon inte slog ihjäl sig. Jag skjutsar alltid och frågar aldrig efter det.

Det finns folk som dött i olyckor, som skulle kunna ha förhindrats om man hade vidtagit försiktighetsåtgärder. Om man nu är den som skulle kunna ha förhindrat olyckan..

Antag att något jag gör påverkar någon annan människa på ett negativt sätt. Är jag då inte skyldig att försöka förutse det? Efteråt kan man säga: det kunde jag inte veta. Nej, man kan inte veta. Är man då inte ansvarig?

Den där känslan av att man på påverka saker är både positiv och negativ tycker jag. Om jag en dag ringer på hos en ensam granne, med något ärende som är en ren vänlighet, det kanske betyder nåt.

Men tänk om någon liten gest till och med är viktig. Tänk om det jag gör eller säger kan påverka och hjälpa någon annan. På något positivt kanske till och med viktigt sätt..

Bara jag inte råkar köra ihjäl nån.

Dum dummare tufft nonchalant

Nu blommar dumheten. Det finns två sätt att förhålla sig till fara. Den ena är att bli rädd och överskatta faran, medan den andra är att underskatta den, och följaktligen strunta i den.

Vissa människor tycker att det är lite spännande med fara, och det kanske till och med jag tycker ibland. Men en del tycker att det är tufft att inte bry sig. De säger lite stöddigt att äsch, det bryr jag mig inte om. Och även lärt sina barn ett sånt förhållningssätt. Jag vet folk som har ångrat sig. Bittert. Men ändå ser dom inte sambandet till vardags. Mellan sin "tuffhet" gentemot faror, eftersom dom absolut inte vill vara för oroliga, och saker som dom råkar ut för.

Fast egentligen har jag lite fel. Det är sällan så att saker och till är förutsägbara.. tvärtom faktiskt. Och jag kör bil som en drulle, särskilt när jag är trött och tankspridd. Det är inte bara farligt, det är riskabelt för andra också. Ändå så kör jag vidre..

Jag har ändå ingen ferrari

Jag läser "the monk who sold his ferrari". Jag tänker varken bli nunna eller sälja min gamla bil. Men att man inte blir lycklig av att arbeta ihjäl sig och äga en fin bil har jag förstått ändå. Arbete gör dock att man kan försörja sig och sina barn, vilket icke är att förakta. Bil ger en känsla av frihet.
Vi får väl se om jag blir såld på ideen att aldrig tänka en negativ tanke. Jag ogillar mest när alla tänker samma sak.

Om jag vore väldigt religiös, så skulle jag säga att jag utsätts för prövningar. Fast det finns värre prövningar. Undrar om jag kan skriva en bok om det. Vem skulle vilja läsa?

Jag brukar säga att jag aldrig ger upp. Fel. Jag ger upp. Hela tiden.

Konstigt

Det känns konstigt. Mitt barn är vuxet. Mina föräldrar är gamla. Jämnåriga män börjar bli lite gubbiga eller vägrar växa upp. Kvinnor i samma ålder är tanter, utom dom som jag känner väl, dom är bara i en tillfällig formsvacka.. Jag med. Dags att växa upp. Och bli så gammal som man ser ut. Måste man det?

En superarmé

Är det nån som har tänkt på vilken arme det skulle bli, av 32 miljoner ensamma unga (kinesiska) män?
Skulle tro att de satsar allt för att skaffa sig status, en kvinna, en liten familj. De som det går bra för kommer nog att vara fokuserade på vad de nu gör, karriär till exempel. Särskilt som de alla är enda barnet. De andra som blir över, ja, vad ska dom göra?

Coach råden

Har du haft nån coach nån gång? Tänk om jag hade haft en... Tja, då kanske jag hade vågat ta chefsjobbet och inte tackat nej en gång för länge sen. Visserligen hade det säkert gått åt skogen, jag var så himla ung, men jag hade lärt mig massor. Förresten, jag törs inte tänka på vad det hade inneburit även privat.
Tänk om nån hade hjälpt mig och talat om vilka jobb jag inte skulle ha tagit, och när det var dags att byta jobb. Tänk om jag nån hade gett råd när det gäller hur man ska bete sig i arbetslivet.
Det hade i alla fall varit annorlunda, den saken är säker.

Undrar om jag har lärt mig något som jag kan dela med mig av?
Det skulle väl vara att odla robotegenskaper och stenansikte. Att inte låta känslor styra. Att inte tro på rättvisa. Att inte förvänta sig att det ska vara roligt. Att förvänta sig att det ska gå bra.

Vår

Alla klagade över vintern. Alla är nu glada över våren. Vintern är för oss vardag. Och på våren blir vi som glada kalvar, eller så blir vi deprimerade. Vet inte varför våren är jobbig för en del, om det är ljusomställningen, eller om det är alla möjligheter och förväntningar som man har eller inte har.
Bra om man kan vara tacksam för små saker. En lite snödroppe. En liten solstråle.
Innan pollensäsongen drar igång på allvar. Jag som alltid tyckt om träd, både björkar och granar och tallar, funderar på hur jag kan bli av med en björkallé utanför huset, och särskilt den stora hängbjörken som gör att jag inte kan vädra på många månader. Kopparspik?

För kommunikations paranoida

Vet du vad den största kinesiska försäljaren av telecom i världen heter? Googla på det namnet, plus spion, säkerhet eller så (på engelska förslagsvis). Intressant från England.