Läsa böcker är bra. Bra sätt att lära sig nåt om världen. Om inte annat så skaffar man sig lite fördomar och så. Jag läste mycket under min uppväxt. Halva biblioteket och sen böcker ifrån olika bokklubbar.
En gång flyttade det in en författare i närheten av oss på landet. Vi hörde talas om det av några grannar. När han sen kom förbi och hälsade, så passade min mamma på att nämna att hon inte hade lästa någon av hans böcker, men det hade däremot en av hennes döttrar. Vad var nu boken hette, undrade hon och vände sig till mig.
När man läser en bok tror man sällan att man ska träffa författaren. Vissa böcker ger en inte alls nån sån lust. Det här var en sån bok. Jag var väldigt ung, och det här var före den tiden alla såg allting på nätet eller på TV kanalernas nattsändningar. Boken innehöll åtminstone en skildring som jag inte skulle vilja läsa upp högt för mamma.
Vad pinsamt. Jag är rätt säker på att den här mannen i stort sett uppfattade vilket intryck hans bok hade gjort på mig oavsett vad eller hur jag svarade.
Nu undrar jag, hur kan det komma sig att man kommer ihåg sånt? Tror knappast att det gjorde något större intryck på författaren ifråga.
lördag 31 januari 2009
En historisk parallell?
Vi har läst om Napoleon, sonen och jag. Hur han erövrade stora delar av Europa, men sin krigslist. Och hur ideerna som fanns vid en tiden spreds också, det där med tryckfrihet och så. Idag är det ju inte Napoleons sätt att kriga som gäller längre, och inte hans krigsstrategi heller. Snarare handlar det väl om att vinna ekonomiskt.
Jag blir lite glad när jag läser i tidningen, sånt som jag funderat på. Som att det är "nåt fel" på växelkursen på vissa håll. Att vissa länder håller sin växelkurs konstant. Så det alltid är billigare där. Har ni tänkt på vad det innebär? Det blir ingen naturlig utjämning. Vad händer på lång sikt?
Är vi så blåögda i det här landet så vi inte ens diskuterar saken undrar jag?
Det finns olika sätt att vinna på. Man kan aldrig veta vad som kommer att hända. Man kan bara hoppas att det inte blir som på Napoleons tid, fast tvärtom, att ideer sprids över världen när det gäller att man INTE får tycka och säga vad man vill. Också...
Jag blir lite glad när jag läser i tidningen, sånt som jag funderat på. Som att det är "nåt fel" på växelkursen på vissa håll. Att vissa länder håller sin växelkurs konstant. Så det alltid är billigare där. Har ni tänkt på vad det innebär? Det blir ingen naturlig utjämning. Vad händer på lång sikt?
Är vi så blåögda i det här landet så vi inte ens diskuterar saken undrar jag?
Det finns olika sätt att vinna på. Man kan aldrig veta vad som kommer att hända. Man kan bara hoppas att det inte blir som på Napoleons tid, fast tvärtom, att ideer sprids över världen när det gäller att man INTE får tycka och säga vad man vill. Också...
Imorgon
Jag tror inte på astrologi. Absolut inte. Men jag har en underbar sån tjänst (gratis).
För imorgon lördag står det:
"A conflict with your mate or someone else close to you could turn into a storm of accusations and acrimony if you aren't very careful. It may be best to avoid intense discussions entirely."
Det där tycker jag att man kan tolka som att det vore bäst att sova och stänga av klockan.
Fast sådär kunde det väl stå varje dag. Men min mate.. vem är det?
Acrimony, intressant ord. Precis som awesom, det är mitt favoritord. Det lärde jag mig inte i skolan.
För imorgon lördag står det:
"A conflict with your mate or someone else close to you could turn into a storm of accusations and acrimony if you aren't very careful. It may be best to avoid intense discussions entirely."
Det där tycker jag att man kan tolka som att det vore bäst att sova och stänga av klockan.
Fast sådär kunde det väl stå varje dag. Men min mate.. vem är det?
Acrimony, intressant ord. Precis som awesom, det är mitt favoritord. Det lärde jag mig inte i skolan.
fredag 30 januari 2009
Fredag
Idag är det fredag. Alla är glada utom jag som just nu tycker allt är pest.
Jag vet, det är det ingen som vill höra. Ska jag säga att allt är kolera istället?
Det är en obehaglig känsla i magen. Jag har kännt den förut.
Det beror på hur man ser saken, säger då nån hurtfriskt, du ser det från fel håll.
Javisst. Att veta att det pågår en process det är väl ingenting att bry sig om.
Att veta att resultatet av den processen kommer att påverka ens liv, det är väl ingenting att bry sig om, eller hur.
Du pratar ju om din tävlingsinstinkt, den har du ju skrivit om här flera gånger.
Jo, om nån säger åt mig att ställa mig upp och springa ett lopp, att köra ett race, att göra vad som helst, då antar jag utmaningen och försöker så gott jag kan.
Men att vänta på domslutet... usch.
Nu har jag en känsla av att jag upprepar mig dessutom, det här måste jag ha skrivit om förut...
Jag kommer ihåg en gång i skolan när gympafröken plötsligen utsåg mig till långdistanslöpare. Det skulle vara nåt mästerskap mellan skolorna eller vad det var och hon tyckte jag skulle representera oss. Jaha. Jasså.Vi brukade springa en runda i skogen, och de flesta av tjejerna rökte och sportade inte överhuvudtaget så den där läraren tyckte väl att jag var ett bra val. Jag insåg inte vad det var frågan om. Kom till idrottsplatsen intet ont anande. Några tjejer frågade vad jag hade för tid. Hm, jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Jag hade aldrig sprungit på tid..
Hjälp vad det var jobbigt. Och med publik. Usch, det var nog det värsta jag varit med om. Jag kom inte sist i alla fall. Men jag kommer ihåg att jag inte spurtade alls. Jag orkade knappt springa över mållinjen. Fullt med håll överallt. Om jag ändå hade fattat att jag skulle träna, även om det var kort med tid. Man ställer inte upp och tävlar i 800 meter sådär bara. Lättlurad.
När jag var en liten kommer jag ihåg en skidtävling som var rätt hemsk också. I området där jag bodde ordnades det en massa saker. Julmarknader och sånt. Och skidtävlingar för barn. Klart att mina föräldrar anmälde mig. Men det var lite orättvist. Det fanns inga tjejer precis i min ålder, så jag fick tävla med dom som var äldre, inte dom som var yngre, fastän jag var liten till växten.
Det stod en massa vuxna och glatt skrek heja heja när jag kom sist i mål. Det glömmer jag aldrig. Om jag hade kunnat vända och försvinna in i skogen, så hade jag nog gjort det.
Till slut så får jag väl lov att tänka på nåt som var bra. När jag hoppade längre än alla andra i hela min årskurs, kanske, på en friluftsdag. Och killen som jag gillade, hans mamma kramade om mig och sa att jag flög.
Jag vet, det är det ingen som vill höra. Ska jag säga att allt är kolera istället?
Det är en obehaglig känsla i magen. Jag har kännt den förut.
Det beror på hur man ser saken, säger då nån hurtfriskt, du ser det från fel håll.
Javisst. Att veta att det pågår en process det är väl ingenting att bry sig om.
Att veta att resultatet av den processen kommer att påverka ens liv, det är väl ingenting att bry sig om, eller hur.
Du pratar ju om din tävlingsinstinkt, den har du ju skrivit om här flera gånger.
Jo, om nån säger åt mig att ställa mig upp och springa ett lopp, att köra ett race, att göra vad som helst, då antar jag utmaningen och försöker så gott jag kan.
Men att vänta på domslutet... usch.
Nu har jag en känsla av att jag upprepar mig dessutom, det här måste jag ha skrivit om förut...
Jag kommer ihåg en gång i skolan när gympafröken plötsligen utsåg mig till långdistanslöpare. Det skulle vara nåt mästerskap mellan skolorna eller vad det var och hon tyckte jag skulle representera oss. Jaha. Jasså.Vi brukade springa en runda i skogen, och de flesta av tjejerna rökte och sportade inte överhuvudtaget så den där läraren tyckte väl att jag var ett bra val. Jag insåg inte vad det var frågan om. Kom till idrottsplatsen intet ont anande. Några tjejer frågade vad jag hade för tid. Hm, jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Jag hade aldrig sprungit på tid..
Hjälp vad det var jobbigt. Och med publik. Usch, det var nog det värsta jag varit med om. Jag kom inte sist i alla fall. Men jag kommer ihåg att jag inte spurtade alls. Jag orkade knappt springa över mållinjen. Fullt med håll överallt. Om jag ändå hade fattat att jag skulle träna, även om det var kort med tid. Man ställer inte upp och tävlar i 800 meter sådär bara. Lättlurad.
När jag var en liten kommer jag ihåg en skidtävling som var rätt hemsk också. I området där jag bodde ordnades det en massa saker. Julmarknader och sånt. Och skidtävlingar för barn. Klart att mina föräldrar anmälde mig. Men det var lite orättvist. Det fanns inga tjejer precis i min ålder, så jag fick tävla med dom som var äldre, inte dom som var yngre, fastän jag var liten till växten.
Det stod en massa vuxna och glatt skrek heja heja när jag kom sist i mål. Det glömmer jag aldrig. Om jag hade kunnat vända och försvinna in i skogen, så hade jag nog gjort det.
Till slut så får jag väl lov att tänka på nåt som var bra. När jag hoppade längre än alla andra i hela min årskurs, kanske, på en friluftsdag. Och killen som jag gillade, hans mamma kramade om mig och sa att jag flög.
torsdag 29 januari 2009
Lätt, vältränad eller dum?
Nu har jag gått ner 4 kilo.
Varför? Jo, för att jag ska kunna ha mina kläder. Och för att det är trevligt att vara lite smalare. Kläder sitter snyggare också. Och det bli inte så tungt att bära. Men hur mycket ska man gå ner? Är det kul när kinderna börjar gå inåt istället för utåt?
Jag vet att jag vägt nästan 10 kilo mindre i vuxen ålder. Det är inte klokt. Jag har ett bestämt minne av ha blivit tillsagd av en ohängd pojkvän (jag vet att man inte borde skriva om folk om man inte är en elak mediekändis, men den här människan kan knappast hitta till den här bloggen, eller hur?) att jag "borde gå ner några kilo". Då! Jag var ju helt perfekt. Han borde av avgudat min perfekta uppenbarelse istället för att klaga! Bara för att jag hade lite bebishull kvar sådär i tjugoårsåldern. Det borde vara förbjudet att klaga på nån som är ung!
Vad glad jag kan vara att jag träffade nån som var så vältränad när jag var ung. Bara muskler, helt utan nåt underhudsfett. Så jag fick lära mig att en perfekt vältränad kropp knappast uppväger avsaknaden av intellekt. Ha, där satt den.
Lite elak får man väl vara på en blogg? Det där hände ju för så länge sen, men ändå kommer jag ihåg det där med att gå ner några kilo..... som sagt, man ska helst ge komplimanger...
Varför? Jo, för att jag ska kunna ha mina kläder. Och för att det är trevligt att vara lite smalare. Kläder sitter snyggare också. Och det bli inte så tungt att bära. Men hur mycket ska man gå ner? Är det kul när kinderna börjar gå inåt istället för utåt?
Jag vet att jag vägt nästan 10 kilo mindre i vuxen ålder. Det är inte klokt. Jag har ett bestämt minne av ha blivit tillsagd av en ohängd pojkvän (jag vet att man inte borde skriva om folk om man inte är en elak mediekändis, men den här människan kan knappast hitta till den här bloggen, eller hur?) att jag "borde gå ner några kilo". Då! Jag var ju helt perfekt. Han borde av avgudat min perfekta uppenbarelse istället för att klaga! Bara för att jag hade lite bebishull kvar sådär i tjugoårsåldern. Det borde vara förbjudet att klaga på nån som är ung!
Vad glad jag kan vara att jag träffade nån som var så vältränad när jag var ung. Bara muskler, helt utan nåt underhudsfett. Så jag fick lära mig att en perfekt vältränad kropp knappast uppväger avsaknaden av intellekt. Ha, där satt den.
Lite elak får man väl vara på en blogg? Det där hände ju för så länge sen, men ändå kommer jag ihåg det där med att gå ner några kilo..... som sagt, man ska helst ge komplimanger...
Hela havet stormar
Kommer du ihåg vilka klassiska lekar du gillade när du var liten?
En klassisk sak är "hela havet stormar". Ingen favorit. Musiken stannar och så upptäcker man att alla andra satt sig ner och den stol man själv satt sig på delar man med nån annan som puttar bort en. Kommer du ihåg?
Eller nån gräslig danslek som man tvingades dansa runt midsommarstången innan man var tillräckligt stor för att vägra. Det var nåt som gick ut på att nån skulle bli utanför och så skulle man sjunga "och ingen ville ha 'na". Gräsligt.
Och innan man skulle spela fotboll eller nåt så valdes det lag. Jag kommer ihåg att jag nån gång fick vara med killarna och spela. Det var liksom en ära att bli tillfrågad. Men på gympan när det skulle väljas lag, då skulle man stå där och vänta tills man blev vald. Om det inte delades ut band med olika färger sådär lite slumpmässigt.
Ingen av dom där procedurerna är särskilt kul. Inte för vuxna heller
En klassisk sak är "hela havet stormar". Ingen favorit. Musiken stannar och så upptäcker man att alla andra satt sig ner och den stol man själv satt sig på delar man med nån annan som puttar bort en. Kommer du ihåg?
Eller nån gräslig danslek som man tvingades dansa runt midsommarstången innan man var tillräckligt stor för att vägra. Det var nåt som gick ut på att nån skulle bli utanför och så skulle man sjunga "och ingen ville ha 'na". Gräsligt.
Och innan man skulle spela fotboll eller nåt så valdes det lag. Jag kommer ihåg att jag nån gång fick vara med killarna och spela. Det var liksom en ära att bli tillfrågad. Men på gympan när det skulle väljas lag, då skulle man stå där och vänta tills man blev vald. Om det inte delades ut band med olika färger sådär lite slumpmässigt.
Ingen av dom där procedurerna är särskilt kul. Inte för vuxna heller
onsdag 28 januari 2009
200 gillt
200 hundra inlägg! Wow. Det kallar jag uthållighet. Men jag har en stark känsla av att jag börjar upprepa mig. Men vem gör inte det? Hoppas storyn blir bättre och inte sämre för varje gång :)
Vet inte om det finns nån lika uthållig läsare. Äh, det behöver jag väl inte veta om...
Vet inte om det finns nån lika uthållig läsare. Äh, det behöver jag väl inte veta om...
tisdag 27 januari 2009
Simpson och jag
Jag tycker Simpson är bra. Tittar ofta på det tillsammans med min son. En sak som är bra för alla småtjejer är att det inte bara är en manlig huvudperson. Jag tycker Madge är beundransvärd och Lisa precis sådär blixtrande klarsynt som små flickor (och pojkar) ibland är.
Här är ett ungefärligt citat ifrån dagens program: "Homer, du har precis dom egenskaper som har gjort USA stort. Du överskattar din förmåga och du bryr dig inte om vad folk tycker om dig." "Förresten, jag hörde nån som sa att du kunde flyga" Då blev Homer arg och landade planet.
Det där funkar på mig också. Om nån vill att jag ska göra nåt, så kan dom endera säga att det inte går, eller att jag inte kan.
Resten då? Nä!!
Här är ett ungefärligt citat ifrån dagens program: "Homer, du har precis dom egenskaper som har gjort USA stort. Du överskattar din förmåga och du bryr dig inte om vad folk tycker om dig." "Förresten, jag hörde nån som sa att du kunde flyga" Då blev Homer arg och landade planet.
Det där funkar på mig också. Om nån vill att jag ska göra nåt, så kan dom endera säga att det inte går, eller att jag inte kan.
Resten då? Nä!!
Mer ping pong
A propos pingis så måste jag ju berätta om vårt pingisbord. Barnen började spela pingis i klubb. Jag var ledsen att jag inte ens kunde ge dom samma sak som jag hade när jag var liten, ett bord i garaget. Och självklart hade de andra barnen nånstans att träna.
Du kan ta vårt gamla bord, sa mamma. Jaha, med var skulle det stå? Visserligen så tycker jag att aktiviteter ska gå före "fin-inredning" så sonen har fått bygga bilbana i vardagsrummet så man snubblar över den, jag har en flygel som tar upp alldeles för stor plats, och förut hade vi ett trumset inklämt också. Men att ställa in ett pingisbord i en lägenhet med rätt begränsade utrymmen? Njae, det skulle faktiskt vara omöjligt (fast det där ordet få man tydligen inte säga högt eller skriva, för då hör kroppen det har jag hört, då är det alltså dumt att säga "ingenting är omöjligt" också.. ursäkta utvikning).
Jag lyckades övertyga mina grannar om att göra om cykelrummet i den gemensamma källaren till pingisrum, åtminstone tillfällligt. Visserligen var det lite trångt, men det gick. Och det spelades en del. Men till slut klagade barnen på att de fick stå för nära bordet och inte lärde sig att ta bollen längre bort. Tja, sen tröttnade dom. Hoppas det inte var för att jag inte brukade låta dom vinna över mig. Måste man göra det som förälder? Om man bara slår tillbaka tills dom missar, det är väl inte fel...? Äsch, det var nog inte mitt fel. Och min dotter påstår att hon vunnit över mig. Alltså har jag lyckats vidarebefordra tävlingsinstinkten i alla fall.
Jag tycker nämligen att det är nåt bra.
Du kan ta vårt gamla bord, sa mamma. Jaha, med var skulle det stå? Visserligen så tycker jag att aktiviteter ska gå före "fin-inredning" så sonen har fått bygga bilbana i vardagsrummet så man snubblar över den, jag har en flygel som tar upp alldeles för stor plats, och förut hade vi ett trumset inklämt också. Men att ställa in ett pingisbord i en lägenhet med rätt begränsade utrymmen? Njae, det skulle faktiskt vara omöjligt (fast det där ordet få man tydligen inte säga högt eller skriva, för då hör kroppen det har jag hört, då är det alltså dumt att säga "ingenting är omöjligt" också.. ursäkta utvikning).
Jag lyckades övertyga mina grannar om att göra om cykelrummet i den gemensamma källaren till pingisrum, åtminstone tillfällligt. Visserligen var det lite trångt, men det gick. Och det spelades en del. Men till slut klagade barnen på att de fick stå för nära bordet och inte lärde sig att ta bollen längre bort. Tja, sen tröttnade dom. Hoppas det inte var för att jag inte brukade låta dom vinna över mig. Måste man göra det som förälder? Om man bara slår tillbaka tills dom missar, det är väl inte fel...? Äsch, det var nog inte mitt fel. Och min dotter påstår att hon vunnit över mig. Alltså har jag lyckats vidarebefordra tävlingsinstinkten i alla fall.
Jag tycker nämligen att det är nåt bra.
Pingis
Kanske ska förklara vad jag menar med psykning när man spelar pingis. Det är när nån ligger under och därför börjar prata och larva sig för att störa den andras koncentration. Det var inte min specialitet. Inte skruv heller. Min specialitet var bara att ta bollen och hålla den igång.
måndag 26 januari 2009
Det är väl klart man ställer upp - och tävlar
Undrar om man ärver tävlingsgener, eller om det är uppväxtmiljön.
I mitt fall är jag tämligen säker på att det är bådadera. Min pappa tävlar alltid, sådär sportaktikt. Och så var det ofta nån slags sporttävling. Inte överdrivet. Men om vi spelade pingis i garaget, så gällde det såklart att vinna, det var inte nån tvekan om det. Alla medel var tillåtna. Typ försök till psykning om man låg under. På skoj men i alla fall.
Om jag är ute och springer tillsammans med nån så spurtar jag alltid på slutet. Det kan vara lite pinsamt om den andra personen har behövt vänta på mig, och sen försöker jag springa ifrån på slutet. Nu händer det ju inte så ofta för jag är ingen riktigt nån långdistanstyp, och har förresten inte nån att springa med. Och så fort jag försöker nåt liknande så blir det ju stress fraktur..
I skolan så brukade vi ha orientering och bli utkörda allihopa ut i skogen. Idag så händer det tydligen att dom har stadsorientering, det kan ju inte vara samma sak! Hursomhelst, det brukade finnas tre nivåer, en lätt där man skulle gå, en medel där man mest sprang på stigar och sen skolmästerskap där det var tävling. Gissa vilken jag tog? Om jag var orienterare? Nä, men hur svårt kan det va? Med karta och kompass. Förresten så räknade dom in att alla kom i mål.
Det brukade jag tänka på när jag sprang vilse. Det gjorde jag nämligen alltid. Mer eller mindre. Den gången det gick rätt bra var jag bara vilse en enda gång. Om man ska vara lite efterklok, så lärde jag mig att inte drabbas av panik när jag inte visste riktigt var jag var. Det är ju faktiskt bra att kunna.
En gång kommer jag särskilt ihåg när jag hittat en kontroll, men tvekade eftersom man var tvungen att kliva ner i ett hål med vatten för att nå den. Då kommer en av skolans proffsorienterare, plumsar ner i vattnet, stämplar och vänder sig om och frågar om hon ska stämpla åt mig också. Det imponerade! Vilken juste stil!
En annan gång kommer jag ihåg att jag hade problem i starten. Tittade på kartan, men hade ingen aning om var jag var. Ens från början. Att ge sig iväg ut i skogen utan att veta var man är från börjar hade jag ingen lust med. Så jag rusade in i omklädningsrummet. För att fråga syrran som också var där. Det är typiskt mig.
Jag har lärt mina barn att tävla genom att utmana dom lite. Vem klär på sig snabbast var min favorit, så länge dom gick på det... och inte anade varför jag aldrig tog på mig strumporna.
I mitt fall är jag tämligen säker på att det är bådadera. Min pappa tävlar alltid, sådär sportaktikt. Och så var det ofta nån slags sporttävling. Inte överdrivet. Men om vi spelade pingis i garaget, så gällde det såklart att vinna, det var inte nån tvekan om det. Alla medel var tillåtna. Typ försök till psykning om man låg under. På skoj men i alla fall.
Om jag är ute och springer tillsammans med nån så spurtar jag alltid på slutet. Det kan vara lite pinsamt om den andra personen har behövt vänta på mig, och sen försöker jag springa ifrån på slutet. Nu händer det ju inte så ofta för jag är ingen riktigt nån långdistanstyp, och har förresten inte nån att springa med. Och så fort jag försöker nåt liknande så blir det ju stress fraktur..
I skolan så brukade vi ha orientering och bli utkörda allihopa ut i skogen. Idag så händer det tydligen att dom har stadsorientering, det kan ju inte vara samma sak! Hursomhelst, det brukade finnas tre nivåer, en lätt där man skulle gå, en medel där man mest sprang på stigar och sen skolmästerskap där det var tävling. Gissa vilken jag tog? Om jag var orienterare? Nä, men hur svårt kan det va? Med karta och kompass. Förresten så räknade dom in att alla kom i mål.
Det brukade jag tänka på när jag sprang vilse. Det gjorde jag nämligen alltid. Mer eller mindre. Den gången det gick rätt bra var jag bara vilse en enda gång. Om man ska vara lite efterklok, så lärde jag mig att inte drabbas av panik när jag inte visste riktigt var jag var. Det är ju faktiskt bra att kunna.
En gång kommer jag särskilt ihåg när jag hittat en kontroll, men tvekade eftersom man var tvungen att kliva ner i ett hål med vatten för att nå den. Då kommer en av skolans proffsorienterare, plumsar ner i vattnet, stämplar och vänder sig om och frågar om hon ska stämpla åt mig också. Det imponerade! Vilken juste stil!
En annan gång kommer jag ihåg att jag hade problem i starten. Tittade på kartan, men hade ingen aning om var jag var. Ens från början. Att ge sig iväg ut i skogen utan att veta var man är från börjar hade jag ingen lust med. Så jag rusade in i omklädningsrummet. För att fråga syrran som också var där. Det är typiskt mig.
Jag har lärt mina barn att tävla genom att utmana dom lite. Vem klär på sig snabbast var min favorit, så länge dom gick på det... och inte anade varför jag aldrig tog på mig strumporna.
söndag 25 januari 2009
Söndags ditt och datt
Jag förstår inte varför folk klagar på vädret. Det är klart att man mår lite bättre av att få sol på sig istället för bara mulet, men.. Tänk dig att det är strålande sol och sommar, och du känner dig olycklig, det är hemsk. När det är lite mulet, då är man jag bara tacksam om det dessutom är kul. Det handlar bara om förväntningar. Jag gillar personligen inte höga förväntningar (då blir man ju bara besviken). Fast det är rätt underbart med sol och värme, i alla fall..
Idag söndag. Söndagar är för mig fulla med saker att göra. Och eftersom jag numera sällan har nåt skoj för mig på lördagarskvällarna, så är jag utvilad och glad. Det är bara att sätta igång. Dessvärre brukar jag inte hinna allting som jag tycker ska göras, men sånt är livet.
Det är såna här saker som man inte ska berätta när man försöker dejta, för vem vill va ihop med nån lördagskväll-soffpotatis som har städ, tvätt och fixnings-iver på söndagar? Jag har förstått att normala ungkarlar och halvtidspappor gör precis tvärtom, de festar på lördagar och sover på söndagar. En annan sak man inte sak framhålla är om man lätt gråter till sorgliga filmer, vem är intresserad av en lipsill som tar till tårarna för minsta småsak? Det tror jag är det värsta män vet. Nu är ju en sorglig film ingen småsak för många kvinnor, men tja, det är bara ett exempel på att människor är olika. Men nu har jag inte tid att tänka på sånt...det är ju söndag. Och jag orkar ju inte dejta har jag ju sagt, det är så deprimerande, först stora förväntningar innan man setts, och sen platt fall varje gång. Jag som inte gillar att bli besviken.
Idag söndag. Söndagar är för mig fulla med saker att göra. Och eftersom jag numera sällan har nåt skoj för mig på lördagarskvällarna, så är jag utvilad och glad. Det är bara att sätta igång. Dessvärre brukar jag inte hinna allting som jag tycker ska göras, men sånt är livet.
Det är såna här saker som man inte ska berätta när man försöker dejta, för vem vill va ihop med nån lördagskväll-soffpotatis som har städ, tvätt och fixnings-iver på söndagar? Jag har förstått att normala ungkarlar och halvtidspappor gör precis tvärtom, de festar på lördagar och sover på söndagar. En annan sak man inte sak framhålla är om man lätt gråter till sorgliga filmer, vem är intresserad av en lipsill som tar till tårarna för minsta småsak? Det tror jag är det värsta män vet. Nu är ju en sorglig film ingen småsak för många kvinnor, men tja, det är bara ett exempel på att människor är olika. Men nu har jag inte tid att tänka på sånt...det är ju söndag. Och jag orkar ju inte dejta har jag ju sagt, det är så deprimerande, först stora förväntningar innan man setts, och sen platt fall varje gång. Jag som inte gillar att bli besviken.
lördag 24 januari 2009
Framtidshopp
Idag har vi ägnat oss åt studier, sonen och jag. Jag är glad. Inte bara för att jag får klart för mig hur Napoleon kom in i världshistorien, och vad ett lådogram är utan för att det finns intresse för att få bra betyg. Tack säger jag till hans lärare, som uppmuntrar när det går bra. Det betyder mycket. Åtminstone en lärare förstår det. Han skrev "knivskarp analys" på webben om ett av sonens svar. Stolt mor. Ingenting är självklart.
Kommer själv ihåg en lärare som uppmuntrade mig. Vet inte hur det gick till, men vi var några som byggde små elektronikgrejer i små egendesignade lådor som nåt slags fritt valt arbete, som omväxling till tjejiga saker som mode och sånt. Läraren tyckte det var jätteroligt att det var ett par tjejer med. Han var lärare i fysik också. En go gubbe. Han sa till mina föräldrar att både han själv och hans fru var cilivingenjörer, och att han föreslog att jag också kunde bli det. Det kommer inte dom ihåg, men det gör jag. Hans fru såg jag aldrig, men det räckte att hon var kvinna och civilingejör för mig. Visserligen så hamnade på universitetet istället, men i alla fall.
Det mesta i mitt liv har varit slumpmässigt från min sida. Sen har jag fått hjälp på olika sätt från olika håll. Jag tänker på utlandsstipendium och så, himla snällt att jag också fick åka.
Hur ska jag nu se till att mina barn får chanser? Hur gör man?
Kommer själv ihåg en lärare som uppmuntrade mig. Vet inte hur det gick till, men vi var några som byggde små elektronikgrejer i små egendesignade lådor som nåt slags fritt valt arbete, som omväxling till tjejiga saker som mode och sånt. Läraren tyckte det var jätteroligt att det var ett par tjejer med. Han var lärare i fysik också. En go gubbe. Han sa till mina föräldrar att både han själv och hans fru var cilivingenjörer, och att han föreslog att jag också kunde bli det. Det kommer inte dom ihåg, men det gör jag. Hans fru såg jag aldrig, men det räckte att hon var kvinna och civilingejör för mig. Visserligen så hamnade på universitetet istället, men i alla fall.
Det mesta i mitt liv har varit slumpmässigt från min sida. Sen har jag fått hjälp på olika sätt från olika håll. Jag tänker på utlandsstipendium och så, himla snällt att jag också fick åka.
Hur ska jag nu se till att mina barn får chanser? Hur gör man?
Introvert jo
Jag fick frågan: varför skiver du inte en dagbok istället? Jo det vet jag. Det är nämligen så att man vill skriva men man vill också berätta för nån annan. Egentligen vill man ha feedback också.
Men jag tycker det är pinsamt om jag sagt till nån att jag har en blogg. Om jag lämnar, och personen säger nästa gång vi ses "oj, jag har inte läst". Men snälla nån. Det är ju inte meningen på det viset. Jag rekommenderar en bra bok!
Förresten, jag köpte en massa intressanta böcker sist jag var i en sån där jättestor bokhandel som bara finns utomlands. Inte läst. Det borde jag göra. Sen kan jag lämna boktips istället..
Att skriva en sån här blogg visar att man har för lite intressant att göra. Att man lever ett småtrist för att inte säga heltråkigt liv. Annars skulle man inte har tid. Nu till exempel.
På fredagskvällar brukar jag ha gett upp. Jag vet inte riktigt precis vad jag har gett upp, men uppgivet känns det. Kanske för att jag känner mig lite ensam när det är helg. Det gör väl alla som inte delar sin tid men nån annan vuxen. Men jag har ju barnen. Förresten, jag har nog i princip gett upp om att träffa nån. Kanske jag träffar nån när jag blir gammal om jag blir gammal. Just nu finns det inte ens nån som vill "take advantage of me" vad jag vet.
Imorgon eller senast på söndag brukar det kännas bättre. Då finns det ju plikter som man måste ta itu med. Även fast de inte är spännande.
En anledning att skriva här är att jag ser vad jag skriver. Inte klokt. Gör människan inget roligt?
Ha det bra.
Men jag tycker det är pinsamt om jag sagt till nån att jag har en blogg. Om jag lämnar, och personen säger nästa gång vi ses "oj, jag har inte läst". Men snälla nån. Det är ju inte meningen på det viset. Jag rekommenderar en bra bok!
Förresten, jag köpte en massa intressanta böcker sist jag var i en sån där jättestor bokhandel som bara finns utomlands. Inte läst. Det borde jag göra. Sen kan jag lämna boktips istället..
Att skriva en sån här blogg visar att man har för lite intressant att göra. Att man lever ett småtrist för att inte säga heltråkigt liv. Annars skulle man inte har tid. Nu till exempel.
På fredagskvällar brukar jag ha gett upp. Jag vet inte riktigt precis vad jag har gett upp, men uppgivet känns det. Kanske för att jag känner mig lite ensam när det är helg. Det gör väl alla som inte delar sin tid men nån annan vuxen. Men jag har ju barnen. Förresten, jag har nog i princip gett upp om att träffa nån. Kanske jag träffar nån när jag blir gammal om jag blir gammal. Just nu finns det inte ens nån som vill "take advantage of me" vad jag vet.
Imorgon eller senast på söndag brukar det kännas bättre. Då finns det ju plikter som man måste ta itu med. Även fast de inte är spännande.
En anledning att skriva här är att jag ser vad jag skriver. Inte klokt. Gör människan inget roligt?
Ha det bra.
fredag 23 januari 2009
Förstår du hur jag menar? Eller är det helknasigt?
Tänk dig in i att du spelar en träningsmatch med en sparringpartner.
Roligast är det om det blir bra spel. Om man kommer nånstans. Om jag märker att min sparringpartner vill ta mina bollar och slå tillbaka dom! Särskilt kul är det såklart när man tycker att man lär sig nåt nytt.
Ibland träffar man på en tränare. Det är ju jättebra. Men ibland menar dom att man bara ska stå och titta på för att lära sig. Jag tycker inte att det är särskilt kul att bara stå och se på. Särskilt om tränaren inte är särskilt bra. Skittråkigt. Då vill man ju hellre spela. Annars kommer man ju inte nånstans, utan spiller bara tid.
Frågan är när man ska sluta spela. Man ska såklart sluta när det inte finns nån anledning att spela vidare eller när nån har vunnit. Man ska typiskt ge upp när ens sparringpartner inte har nån lust att spela. Eller när den andra tycker att matchen är slut och sen bara tycker att det är jobbigt om man forsätter att slå.
Problemet är om man själv är överlägsen. Om man då utklassar sin sparringpartnern så blir ju den personen kanske sur, och vill aldrig mer spela mer med just mig. Indiandanser ska undvikas när man vunnit.
Man bör undvika att bete sig osportsligt. Det behöver jag väl inte påpeka. Men det är inte helt självklart vad som är sportsligt, reglerna varierar en del. Spelar man med nån man känner väldigt väl kanske man tycker att man kan göra lite hursomhelst.. eller inte.
Ofta tränar man med nån som ett sätt att umgås. Man behöver verkligen inte vinna, utan tränar bara varandra för att det är trevligt. Det är lite olika hur man är lagd om man spelar match eller inte..
FÖRKLARING
för den som undrar vad här är för tramsigt sportfåne-inlägg.
En träningsmatch är ett samtal, eller en diskussion. En jämn match är ett givande samtal.
En tränare är nån som har nåt att berätta.
En diskussion som spårar ur är en match som fortsätter utanför planen.
En tränare som bara vill att man ska titta på, är nån som bara vill prata själv och inte svara på frågor eller bli avbruten. Trist om det inte är en riktigt intressant person.
Jag har förstått att jag ibland vill vinna för mycket, fast det bara är en träningsmatch. Och det finns ju massor av människor som ogillar alla former av tävlingar inte ens på skoj. Det får man inte glömma bort...
Att blogga räknas väl som att stå och slå själv. Det blir inte så mycket spel...
Roligast är det om det blir bra spel. Om man kommer nånstans. Om jag märker att min sparringpartner vill ta mina bollar och slå tillbaka dom! Särskilt kul är det såklart när man tycker att man lär sig nåt nytt.
Ibland träffar man på en tränare. Det är ju jättebra. Men ibland menar dom att man bara ska stå och titta på för att lära sig. Jag tycker inte att det är särskilt kul att bara stå och se på. Särskilt om tränaren inte är särskilt bra. Skittråkigt. Då vill man ju hellre spela. Annars kommer man ju inte nånstans, utan spiller bara tid.
Frågan är när man ska sluta spela. Man ska såklart sluta när det inte finns nån anledning att spela vidare eller när nån har vunnit. Man ska typiskt ge upp när ens sparringpartner inte har nån lust att spela. Eller när den andra tycker att matchen är slut och sen bara tycker att det är jobbigt om man forsätter att slå.
Problemet är om man själv är överlägsen. Om man då utklassar sin sparringpartnern så blir ju den personen kanske sur, och vill aldrig mer spela mer med just mig. Indiandanser ska undvikas när man vunnit.
Man bör undvika att bete sig osportsligt. Det behöver jag väl inte påpeka. Men det är inte helt självklart vad som är sportsligt, reglerna varierar en del. Spelar man med nån man känner väldigt väl kanske man tycker att man kan göra lite hursomhelst.. eller inte.
Ofta tränar man med nån som ett sätt att umgås. Man behöver verkligen inte vinna, utan tränar bara varandra för att det är trevligt. Det är lite olika hur man är lagd om man spelar match eller inte..
FÖRKLARING
för den som undrar vad här är för tramsigt sportfåne-inlägg.
En träningsmatch är ett samtal, eller en diskussion. En jämn match är ett givande samtal.
En tränare är nån som har nåt att berätta.
En diskussion som spårar ur är en match som fortsätter utanför planen.
En tränare som bara vill att man ska titta på, är nån som bara vill prata själv och inte svara på frågor eller bli avbruten. Trist om det inte är en riktigt intressant person.
Jag har förstått att jag ibland vill vinna för mycket, fast det bara är en träningsmatch. Och det finns ju massor av människor som ogillar alla former av tävlingar inte ens på skoj. Det får man inte glömma bort...
Att blogga räknas väl som att stå och slå själv. Det blir inte så mycket spel...
torsdag 22 januari 2009
Glada som barn
Nu tänker jag cross generation igen.
Min mamma har sagt att när jag var bebis så behövde man bara titta på mig så skrattade jag. Det låter lättsamt, eller hur? Man det hade nog med att göra att min mamma visste hur man skulle vara och göra med bebisar. Det visste inte jag när jag blev mamma. När dom andra mammorna pratade högt med sina barn redan på BB, så viskade jag till min lilla. Det fordras liksom lite övning att prata högt med nån som varken förstår eller svarar. Jag kommer snarast att tänka på några gamlingar som åkte utomlands och pratade svenska med alla.
Numera har jag tonåringar. Det är då man drar sig till minnes hur man själv var som tonåring. Det vill man helst glömma. Jag var nog inte helt snäll alltid. Men det är klart mina föräldrar var ju pinsamma. Det är ju inte jag, eller? Eh...
Idag är jag glad för det är flera som har visat att dom blivit glada över att se mig. Det är kul! Det är ju ingenting man kan ta för givet. Så det stämmer nog det där med att om man bara får en gnutta uppmärksamhet så blir man glad. Jag borde nog gå och ge mina tonårsbarn lite mer uppmärksamhet. Även fast jag är pinsam.....
Min mamma har sagt att när jag var bebis så behövde man bara titta på mig så skrattade jag. Det låter lättsamt, eller hur? Man det hade nog med att göra att min mamma visste hur man skulle vara och göra med bebisar. Det visste inte jag när jag blev mamma. När dom andra mammorna pratade högt med sina barn redan på BB, så viskade jag till min lilla. Det fordras liksom lite övning att prata högt med nån som varken förstår eller svarar. Jag kommer snarast att tänka på några gamlingar som åkte utomlands och pratade svenska med alla.
Numera har jag tonåringar. Det är då man drar sig till minnes hur man själv var som tonåring. Det vill man helst glömma. Jag var nog inte helt snäll alltid. Men det är klart mina föräldrar var ju pinsamma. Det är ju inte jag, eller? Eh...
Idag är jag glad för det är flera som har visat att dom blivit glada över att se mig. Det är kul! Det är ju ingenting man kan ta för givet. Så det stämmer nog det där med att om man bara får en gnutta uppmärksamhet så blir man glad. Jag borde nog gå och ge mina tonårsbarn lite mer uppmärksamhet. Även fast jag är pinsam.....
Lätt att lura sig
Ibland lurar man sig.
Är det kul att renovera?
Jovisst är det roligt och kreativt att tänka ut hur man skulle vilja göra om. Och visst är det tillfredsställande när det är klart om det blev bra. Men att bo i ett hus som håller på att renoveras är inte roligt alls.
Är det skönt att få sova på morgonen?
Javisst när man är ledig eller har semester. Men det är inte kul att sova på morgonen för att man inte har nåt annat att göra eller för att man måste.
Är det kul att inreda ett tomt rum?
Ja, om man är road av inredning och förutsättningarna är bra. Men det är inte kul med ett tomt rum om man inte har råd eller möjlighet att skaffa möbler.
Är det skönt att ligga ned?
Ja, om man är trött. Eller sjuk. Och har en skön säng. Att vara tvungen att ligga ned är inte särskilt kul.
Är det avkopplande att vara ledig?
Javisst när man har semester, har lov eller det är helg. Om man har nåt man gillar att göra. Att vara ledig för att man är arbetslös och inte har någon försörjning är inte lika avkopplande.
Är det inspirerande med ett tomt papper?
Ja, om man har en ide om något man vill måla eller skriva. Och något att måla eller skriva med. Annars får man börja klippa eller vika istället.
Är det kul att renovera?
Jovisst är det roligt och kreativt att tänka ut hur man skulle vilja göra om. Och visst är det tillfredsställande när det är klart om det blev bra. Men att bo i ett hus som håller på att renoveras är inte roligt alls.
Är det skönt att få sova på morgonen?
Javisst när man är ledig eller har semester. Men det är inte kul att sova på morgonen för att man inte har nåt annat att göra eller för att man måste.
Är det kul att inreda ett tomt rum?
Ja, om man är road av inredning och förutsättningarna är bra. Men det är inte kul med ett tomt rum om man inte har råd eller möjlighet att skaffa möbler.
Är det skönt att ligga ned?
Ja, om man är trött. Eller sjuk. Och har en skön säng. Att vara tvungen att ligga ned är inte särskilt kul.
Är det avkopplande att vara ledig?
Javisst när man har semester, har lov eller det är helg. Om man har nåt man gillar att göra. Att vara ledig för att man är arbetslös och inte har någon försörjning är inte lika avkopplande.
Är det inspirerande med ett tomt papper?
Ja, om man har en ide om något man vill måla eller skriva. Och något att måla eller skriva med. Annars får man börja klippa eller vika istället.
tisdag 20 januari 2009
Sprattlar du som jag gör?
Faller du för nån ibland? Typ pladask?
För en tid sen, det är nog några år sen nu så var det en ruskigt ung kille som föll för mig. Och hur jag kan veta det? Jo, för han betedde sig som om han ville att jag skulle se honom (vilket jag tillslut gjorde), och hans kompisar stirrade. Vad jag hade gjort? Inte vet jag, men kanske jag hade varit extra vänlig och lett snällt nån gång.
Vad jag gjorde åt det? Ingenting. Ingenting alls. Först tyckte jag det var komiskt och smickrande. Sen lite pinsamt. Jag var ju mycket äldre. Men sen kände jag lite medlidande. Nu tänker såklart vettiga människor, men snälla nån, du misstog dig säkert. Nix. Inte en chans. Varför då? Jo, för jag kände igen mig själv. Det hände ibland att när jag var liten eller ung att jag föll för nån, nån som jag knappt kände. Och då betedde jag mig precis likadant. Det är väl ett sätt att växa upp, antar jag.
Men saken är den att jag fortfarande faller pladask ibland. Jag som är så pass gammal, och inte precis lever i en värld av bara kvinnor, och inte är oerfaren (som jag var när jag var ung) som inte har nån slags löjligt romantisk bild av män. Som har både manliga kollegor och manliga vänner. Och som tycker att lite flirt eller positivt uppmärksamhet bara är trevligt..
Men ibland blir det ett pladask. Ett typiskt kännetecken är att man har hur mycket överseende som helst, och bortser ifrån fakta. Om det är ömsesidigt dubbelplask så är det väl toppen. Då kan det blir nåt bra, kul eller fint. Om inte... ja, då får man väl vara pinsam, eller tänka att det brukar gå över, i alla fall efter några år (jag känner mig själv). Kanske inte förrän jag träffat nån annan person som ger en liknande känsla. Verkar det egoistiskt? Varför skulle det vara det? Det är väl för tusan normalt, naturligt och mänskligt att man inte kontrollerar alla sina känslor. Det är väl det som skiljer känslor ifrån logiskt tänkande. Eller?
Det är också ett bevis på att jag fortfarande lever och sprattlar!
Nån frågade varför jag skriver den här bloggen. Ja, inte kan det vara för att försöka visa upp mig från en perfekt sida i alla fall... eller hur?
För en tid sen, det är nog några år sen nu så var det en ruskigt ung kille som föll för mig. Och hur jag kan veta det? Jo, för han betedde sig som om han ville att jag skulle se honom (vilket jag tillslut gjorde), och hans kompisar stirrade. Vad jag hade gjort? Inte vet jag, men kanske jag hade varit extra vänlig och lett snällt nån gång.
Vad jag gjorde åt det? Ingenting. Ingenting alls. Först tyckte jag det var komiskt och smickrande. Sen lite pinsamt. Jag var ju mycket äldre. Men sen kände jag lite medlidande. Nu tänker såklart vettiga människor, men snälla nån, du misstog dig säkert. Nix. Inte en chans. Varför då? Jo, för jag kände igen mig själv. Det hände ibland att när jag var liten eller ung att jag föll för nån, nån som jag knappt kände. Och då betedde jag mig precis likadant. Det är väl ett sätt att växa upp, antar jag.
Men saken är den att jag fortfarande faller pladask ibland. Jag som är så pass gammal, och inte precis lever i en värld av bara kvinnor, och inte är oerfaren (som jag var när jag var ung) som inte har nån slags löjligt romantisk bild av män. Som har både manliga kollegor och manliga vänner. Och som tycker att lite flirt eller positivt uppmärksamhet bara är trevligt..
Men ibland blir det ett pladask. Ett typiskt kännetecken är att man har hur mycket överseende som helst, och bortser ifrån fakta. Om det är ömsesidigt dubbelplask så är det väl toppen. Då kan det blir nåt bra, kul eller fint. Om inte... ja, då får man väl vara pinsam, eller tänka att det brukar gå över, i alla fall efter några år (jag känner mig själv). Kanske inte förrän jag träffat nån annan person som ger en liknande känsla. Verkar det egoistiskt? Varför skulle det vara det? Det är väl för tusan normalt, naturligt och mänskligt att man inte kontrollerar alla sina känslor. Det är väl det som skiljer känslor ifrån logiskt tänkande. Eller?
Det är också ett bevis på att jag fortfarande lever och sprattlar!
Nån frågade varför jag skriver den här bloggen. Ja, inte kan det vara för att försöka visa upp mig från en perfekt sida i alla fall... eller hur?
måndag 19 januari 2009
Ropa inte på doktorn!
För det första, jag är inte helt knäpp. Jag skrev i förra inlägget att jag trodde något katastrofalt men jag menade att jag tänkte mig in i. Jag tror jag vet varför jag tänkte så. Men det tänker jag inte skriva om här. Och jag försökte att inte sprida min oro till andra. Det hade varit taskigt inför julen.
För det andra, det är ok att klaga på mig. Måttligt. Konstruktivt och rättvist, hjälpsamt liksom. Att göra ner nån är inte juste. Ska jag säga, som är så dålig på måttlighet när det gäller kritik..
För det tredje, jag tänker inte ge upp viktminskningen. Doktorn sa nämligen att jag inte behövde sitta stilla. Bara inte spela tennis eller springa. Det var mycket trevligare att vara smalare. Midja är fint.
Doktorer förresten, det här var en vithårig en. Jag gillar såna som är vithåriga och farbroderliga. Visserligen finns det väl en viss risk för begynnande virrighet eller darrighet om det gäller operationer. Men ändå, jag tar risken. AT läkare och nyutexaminerade är det värsta jag vet. Man har fått en tid. Man tar ledigt från jobbet och åker dit. Man tror att man ska få veta nånting som man inte redan visste. Av en AT läkare eller nån annan oerfaren typ får man inte veta nåt. Nej, man ska lära dom är det meningen. Som nån annan provdocka. Och om dom säger nåt sen, så kan man ju inte lita på det. Nä, jag brukar tacka nej till att gå till doktorn, om jag inte får en läkare som jag litar på. Annars gör jag nämligen inte som dom säger åt mig. Varför ska jag det, om jag inte tror att dom vet vad dom talar om?
Jag säger bara en sak: trust.
Förresten, det går bra med vithåriga kvinnliga läkare också. Om dom är förtroendeingivande och snälla.
För det andra, det är ok att klaga på mig. Måttligt. Konstruktivt och rättvist, hjälpsamt liksom. Att göra ner nån är inte juste. Ska jag säga, som är så dålig på måttlighet när det gäller kritik..
För det tredje, jag tänker inte ge upp viktminskningen. Doktorn sa nämligen att jag inte behövde sitta stilla. Bara inte spela tennis eller springa. Det var mycket trevligare att vara smalare. Midja är fint.
Doktorer förresten, det här var en vithårig en. Jag gillar såna som är vithåriga och farbroderliga. Visserligen finns det väl en viss risk för begynnande virrighet eller darrighet om det gäller operationer. Men ändå, jag tar risken. AT läkare och nyutexaminerade är det värsta jag vet. Man har fått en tid. Man tar ledigt från jobbet och åker dit. Man tror att man ska få veta nånting som man inte redan visste. Av en AT läkare eller nån annan oerfaren typ får man inte veta nåt. Nej, man ska lära dom är det meningen. Som nån annan provdocka. Och om dom säger nåt sen, så kan man ju inte lita på det. Nä, jag brukar tacka nej till att gå till doktorn, om jag inte får en läkare som jag litar på. Annars gör jag nämligen inte som dom säger åt mig. Varför ska jag det, om jag inte tror att dom vet vad dom talar om?
Jag säger bara en sak: trust.
Förresten, det går bra med vithåriga kvinnliga läkare också. Om dom är förtroendeingivande och snälla.
hurra, inte riktigt dödens än
Hypokondriker, lång väntetid och surfa webben är ingen bra kombination. Ingen rök utan eld, heter det ju och med det resonamanget så blir en liten fjäder lätt en hel hönsgård.
Jag skrev för länge sen att jag hade fått en stressfraktur. Den diagnosen hade jag ställt själv, efter att jag fått reda på att jag hade en fraktur mitt på underbenet. Man läser väl på webben om idrottsstjärnor.
Men eftersom inte min husläkare berättade samma sak för mig, och eftersom en annan läkare blev orolig när han hörde om frakturen, så kollade jag webben igen.
Om det inte är en stressfraktur (av att man överansträngts sig) så kan det vara skelettcancer, oftast en metastas av någon ännu inte upptäckt cancer som i ett sent skede förökat sig. Det är tydligen inte helt ovanligt att man upptäcker långt gången lungcancer eller bröstcancer på det viset.
Gissa nu tre gånger vad jag trodde. Eftersom det var min lungläkare som visade oro.
Så före jul funderade jag allvarligt över att det kanske inte skulle bli så skoj framöver. Inte skoj alls. Inte för mina barn heller.
Man kommer på då att man borde ta vara på tiden, till exempel juletiden.
Att folk som är dumma, orättvisa eller bara klagar på mig i största allmänhet eventuellt skulle ångra sig om jag plötsligen dog, var inte nån särskilt tröstande tanke. Who cares?
Men nu idag. Nu har jag äntligen besökt en specialist som konstaterade att det var en vanlig stress fraktur. Inget dramatiskt överhuvudtaget... Yeppeee
Oj, så mycket mer positivt det ser ut nu.
Vad ska jag sen hitta på för att fira?
Ta i trä, förresten..
Jag skrev för länge sen att jag hade fått en stressfraktur. Den diagnosen hade jag ställt själv, efter att jag fått reda på att jag hade en fraktur mitt på underbenet. Man läser väl på webben om idrottsstjärnor.
Men eftersom inte min husläkare berättade samma sak för mig, och eftersom en annan läkare blev orolig när han hörde om frakturen, så kollade jag webben igen.
Om det inte är en stressfraktur (av att man överansträngts sig) så kan det vara skelettcancer, oftast en metastas av någon ännu inte upptäckt cancer som i ett sent skede förökat sig. Det är tydligen inte helt ovanligt att man upptäcker långt gången lungcancer eller bröstcancer på det viset.
Gissa nu tre gånger vad jag trodde. Eftersom det var min lungläkare som visade oro.
Så före jul funderade jag allvarligt över att det kanske inte skulle bli så skoj framöver. Inte skoj alls. Inte för mina barn heller.
Man kommer på då att man borde ta vara på tiden, till exempel juletiden.
Att folk som är dumma, orättvisa eller bara klagar på mig i största allmänhet eventuellt skulle ångra sig om jag plötsligen dog, var inte nån särskilt tröstande tanke. Who cares?
Men nu idag. Nu har jag äntligen besökt en specialist som konstaterade att det var en vanlig stress fraktur. Inget dramatiskt överhuvudtaget... Yeppeee
Oj, så mycket mer positivt det ser ut nu.
Vad ska jag sen hitta på för att fira?
Ta i trä, förresten..
söndag 18 januari 2009
Det bidde en jojo
Äsch nu är jag uppe i samma vikt igen. Tröståt mackor häromkvällen. Som bäst var jag 3 kilo lättare. Så alla dom som sa att det var onödigt att försöka banta och hålla diet, hade väl rätt. Kanske. Men jag känner mig i alla fall lättare. Det kändes som en bra övning. Och jag äter fortfarande lite nyttigare. Men det är svårt det där att hålla sig till 4 nötter och en ruta choklad. Nu blev det halv chokladkaka och en påse nötter. Igen. Så sån diet funkar inte på mig. Som en alkoholist, man måste helt enkelt avstå helt, om man inte är glad och supermotiverad med järnkoll på självdisiplinen.
Klara färdiga tant
När man växer upp så tror man ibland att man har passerat någon osynlig gräns. Nån gång i tjugoårsåldern trodde jag plötsligen att jag var vuxen snart. Att jag skulle bli en vuxen kvinna, en ordentlig person med kort hår. Så det var bäst att passa på att ha långt hår och vara oordentlig, tänkte jag.
När jag fick barn, blev mamma, så tänkte jag att nu är det definitivt. Nu tillhör jag gruppen vuxna kvinnor. Och i samband med att vi flyttade till ett småborgerligt område, så började jag handla tråkiga märkeskläder. Den sortens kläder som man kan hela livet. Typ praktiska jackor utan midja och med klassiska färger. Dom kläderna har jag försökt göra mig av med, sålt, slängt eller nåt enstaka plagg kunde min mamma tänka sig att ta över. Mitt liv var ju faktiskt inte över bara för att jag hade fått barn, och högsta prio var på nästa generation. Även om det ibland kändes så, när man kunde drömma om att få äta en hel måltid eller sitta på toa i fred (sova kunde man också glömma, men det var man ju liksom förberedd på, det är ju det alla pratar om).
Sedan var jag lyckligt lottad och såg yngre ut än jag var. Och hade rätt mycket kontakt med folk som var yngre så jag trodde ett bra tag att jag var yngre än jag var.
Men nu. Nu har det hänt. NU har jag blivit gammal. Inte vuxen utan gammal. Ringar under ögonen som inte vill gå bort tillsammans med ansiktsskrynklighet och lite lätt långsynthet. Jag som har varit en bokmal tycker det är jobbigt att läsa böcker med liten text utan glasögon. Så nu måste jag erkänna att jag inte är ung längre.
Men livet är inte är slut riktigt än, inte förrän man faktiskt slutar andas och sprattla. Nu är det dags att bli ett hälsofreak (om det inte är försent), och tala om andra värden i livet. Bli klok.
(oj då, så det blev. Jag som bara tänkte skriva att NU är jag tant, för jag dricker kaffe ur kaffekopp med fat.)
När jag fick barn, blev mamma, så tänkte jag att nu är det definitivt. Nu tillhör jag gruppen vuxna kvinnor. Och i samband med att vi flyttade till ett småborgerligt område, så började jag handla tråkiga märkeskläder. Den sortens kläder som man kan hela livet. Typ praktiska jackor utan midja och med klassiska färger. Dom kläderna har jag försökt göra mig av med, sålt, slängt eller nåt enstaka plagg kunde min mamma tänka sig att ta över. Mitt liv var ju faktiskt inte över bara för att jag hade fått barn, och högsta prio var på nästa generation. Även om det ibland kändes så, när man kunde drömma om att få äta en hel måltid eller sitta på toa i fred (sova kunde man också glömma, men det var man ju liksom förberedd på, det är ju det alla pratar om).
Sedan var jag lyckligt lottad och såg yngre ut än jag var. Och hade rätt mycket kontakt med folk som var yngre så jag trodde ett bra tag att jag var yngre än jag var.
Men nu. Nu har det hänt. NU har jag blivit gammal. Inte vuxen utan gammal. Ringar under ögonen som inte vill gå bort tillsammans med ansiktsskrynklighet och lite lätt långsynthet. Jag som har varit en bokmal tycker det är jobbigt att läsa böcker med liten text utan glasögon. Så nu måste jag erkänna att jag inte är ung längre.
Men livet är inte är slut riktigt än, inte förrän man faktiskt slutar andas och sprattla. Nu är det dags att bli ett hälsofreak (om det inte är försent), och tala om andra värden i livet. Bli klok.
(oj då, så det blev. Jag som bara tänkte skriva att NU är jag tant, för jag dricker kaffe ur kaffekopp med fat.)
fredag 16 januari 2009
Fysisk glädje
Om musik är glädje, vad är då dans? Fysisk glädje?
Dans är härligt. Och det måste helt klart vara ursprungligt. Människor dansade säkert innan de pratade, i evolutionen menar jag.
Tittar man på "Let's dance" på TV så får man se det otroliga faktum att det finns folk som inte har nån takt känsla alls och som är så stela att dom inte ens kan vicka på rumpan! Lite pinsamt att dom tackar ja för att lära sig det på TV. Nu kan jag absolut inte sån pardans, och förstår att det är jättesvårt att göra rätt. Fast vad kan man inte lära sig med en bra lärare?
Kommer ihåg när man stod där på dansgolvet på klassfesterna och sneglade på den mest försigkomna tjejen för att se hur hon bar sig åt när hon dansade. Klev fram och tillbaka gjorde vi allihopa. Hon klev väl lite snyggare än vi andra.
Sen var det en jättetuff tjej som var minst fem år äldre som på ett läger långt borta var snäll och visade mig stegen när hon dansade. Den lustigt sprättiga dansen som hon lärde mig dansade jag sen alltid efter det, i många år, även om ingen annan dansade nåt som ens liknade det. Jag litade till 100% på att den tuffa tjejen visste hur man skulle dansa. Jag dansade som hon!
Hade för evigheter sen en pojkvän som kom ifrån dom mörka skogarna. Där, i skogen, dansade alla på Folkets Hus, både gamla och unga tillsammans. Buggade. Det gjorde inget att jag aldrig hade buggat förut, för han hivade iväg mig, och ryckte sen tillbaka mig med sån kraft och entusiasm att det inte fanns nån tid att fundera över några steg eller så. Det var skitkul vare sig det var på Folkets Hus i skogen eller på nån nation i Uppsala.
Innan det så brukade jag frågade syrran "hur gör man när man dansar foxtrot nu igen" när det fanns risk för att man behövde kunna rätt steg sådär på en gång. Hon hade gått en kurs en gång, så jag räknade henne som specialist, jämför med mig som aldrig hamnat på nån kurs.
Kommer ihåg en gång när det var lågbudget fest på jobbet. Alltså, det var chips, öl och dans i korridoren till någons medsläpade bergssprängare.
Vid det tiden fans det en man som jag var lite blyg för och jag märkte att han inte alls gillade mig. Man liksom känner det tydligt, och man förstår inte vad man gjort för fel.
Jag kommer ihåg att när vi tjejer satte igång och skutta runt och dansa där i korridoren, (jag kanske ska förklara att när jag dansar så ser jag överlycklig ut ändå tills jag blir trött) och jag mötte den där mannens blick, så fick jag ett stort leende tillbaka. Efter det så var det inga problem med "personkemin" längre. Jag fick alltid ett brett leende när jag mötte honom efter det. Fast vi inte ens pratade med varandra på den där festen. Jag tror att det måste ha varit mitt glada skuttande som gjorde skillnad..
En sak som jag inte förstår, det är att om jag nu tycker det är så jättekul att dansa, och blir så glad av det, varför gör jag det då inte? Jag går nästan aldrig ut och dansar. Utan skyller bara på en massa saker..
Dans är härligt. Och det måste helt klart vara ursprungligt. Människor dansade säkert innan de pratade, i evolutionen menar jag.
Tittar man på "Let's dance" på TV så får man se det otroliga faktum att det finns folk som inte har nån takt känsla alls och som är så stela att dom inte ens kan vicka på rumpan! Lite pinsamt att dom tackar ja för att lära sig det på TV. Nu kan jag absolut inte sån pardans, och förstår att det är jättesvårt att göra rätt. Fast vad kan man inte lära sig med en bra lärare?
Kommer ihåg när man stod där på dansgolvet på klassfesterna och sneglade på den mest försigkomna tjejen för att se hur hon bar sig åt när hon dansade. Klev fram och tillbaka gjorde vi allihopa. Hon klev väl lite snyggare än vi andra.
Sen var det en jättetuff tjej som var minst fem år äldre som på ett läger långt borta var snäll och visade mig stegen när hon dansade. Den lustigt sprättiga dansen som hon lärde mig dansade jag sen alltid efter det, i många år, även om ingen annan dansade nåt som ens liknade det. Jag litade till 100% på att den tuffa tjejen visste hur man skulle dansa. Jag dansade som hon!
Hade för evigheter sen en pojkvän som kom ifrån dom mörka skogarna. Där, i skogen, dansade alla på Folkets Hus, både gamla och unga tillsammans. Buggade. Det gjorde inget att jag aldrig hade buggat förut, för han hivade iväg mig, och ryckte sen tillbaka mig med sån kraft och entusiasm att det inte fanns nån tid att fundera över några steg eller så. Det var skitkul vare sig det var på Folkets Hus i skogen eller på nån nation i Uppsala.
Innan det så brukade jag frågade syrran "hur gör man när man dansar foxtrot nu igen" när det fanns risk för att man behövde kunna rätt steg sådär på en gång. Hon hade gått en kurs en gång, så jag räknade henne som specialist, jämför med mig som aldrig hamnat på nån kurs.
Kommer ihåg en gång när det var lågbudget fest på jobbet. Alltså, det var chips, öl och dans i korridoren till någons medsläpade bergssprängare.
Vid det tiden fans det en man som jag var lite blyg för och jag märkte att han inte alls gillade mig. Man liksom känner det tydligt, och man förstår inte vad man gjort för fel.
Jag kommer ihåg att när vi tjejer satte igång och skutta runt och dansa där i korridoren, (jag kanske ska förklara att när jag dansar så ser jag överlycklig ut ändå tills jag blir trött) och jag mötte den där mannens blick, så fick jag ett stort leende tillbaka. Efter det så var det inga problem med "personkemin" längre. Jag fick alltid ett brett leende när jag mötte honom efter det. Fast vi inte ens pratade med varandra på den där festen. Jag tror att det måste ha varit mitt glada skuttande som gjorde skillnad..
En sak som jag inte förstår, det är att om jag nu tycker det är så jättekul att dansa, och blir så glad av det, varför gör jag det då inte? Jag går nästan aldrig ut och dansar. Utan skyller bara på en massa saker..
onsdag 14 januari 2009
Om jag ändå vore en filmhjälte i en ociviliserad del av världen
Vad gör man om man stöter på en person som har betett sig absolut vedervärdigt elakt?
Och då menar jag inte nån liten pyttesak utan utstuderat elakt. Mot just mig.
Man ska väl tänka; vilken sorts person vill jag vara förstås..
Vill jag vara nån som likt en filmhjälte utdelar effektiva slag och sparkar på ömma delar? Absolut!! Men det är nog ingen bra idé i verkligheten...
Vill jag vara nån som beskyller i ett sånt läge? Ha, och låter personen försvara sig? Varför det?
Ignorera....? Nej, det är inte tillräckligt.
Vill jag bete mig illa? Nix, det skulle bara vara precis vad personen vill.
Undvika..? Aldrig med min fot. Jag viker inte undan.
Men ska folk få bete sig hur som helst mot mig? Nej!!! Det var just det.
Jag känner vanmakt och ilska.
Sanningen är nog den att jag är besviken. Tiga och samtycka heter det ju.
Mod. Det är nog den egenskap jag värdesätter mest. Vad är det för vits med snälla människor om de inte har en gnutta mod och känsla för rättvisa?
Det beror kanske på var man kommer ifrån. I min släkt finns det folk som säger ifrån. Dom kommer ifrån Dalarna.
Och då menar jag inte nån liten pyttesak utan utstuderat elakt. Mot just mig.
Man ska väl tänka; vilken sorts person vill jag vara förstås..
Vill jag vara nån som likt en filmhjälte utdelar effektiva slag och sparkar på ömma delar? Absolut!! Men det är nog ingen bra idé i verkligheten...
Vill jag vara nån som beskyller i ett sånt läge? Ha, och låter personen försvara sig? Varför det?
Ignorera....? Nej, det är inte tillräckligt.
Vill jag bete mig illa? Nix, det skulle bara vara precis vad personen vill.
Undvika..? Aldrig med min fot. Jag viker inte undan.
Men ska folk få bete sig hur som helst mot mig? Nej!!! Det var just det.
Jag känner vanmakt och ilska.
Sanningen är nog den att jag är besviken. Tiga och samtycka heter det ju.
Mod. Det är nog den egenskap jag värdesätter mest. Vad är det för vits med snälla människor om de inte har en gnutta mod och känsla för rättvisa?
Det beror kanske på var man kommer ifrån. I min släkt finns det folk som säger ifrån. Dom kommer ifrån Dalarna.
tisdag 13 januari 2009
Lite jobbigt
Ibland känns det tungt, bara så där.
Om man jämför med småbarn. När man har hand om såna små som inte kan prata så gäller det att vara lite analytisk, eller lyhörd eller helt enkelt gissa rätt. När barnet skriker. Då gäller det att hitta orsaken, så man kan göra nåt åt det, så barnet tystnar. Oftast lyckas man. Ibland fick man prova allt man kunde komma på (kommer jag ihåg).
Jag gillar att tänka så. Att det är så med mig också. Och andra också. I princip. När man känner obehag så är finns det såklart nån orsak. Ofta är det flera saker samtidigt. Som förstärker varandra. Så det gäller att förstå vilken den egentliga orsaker är. Så man kan försöka eliminera den och känna sig bättre. Istället för att ha ett sammersurium av obehagssaker hängande över sig. Jag kan tänka mig att någon annan kanske tar en drink istället, eller rusar iväg till närmsta gym eller nåt. Promenera tycker jag själv är rätt bra.
Dessutom så försvinner de flesta saker av sig själva eller förändras åtminstone av att man sover eller gör och tänker på nåt annat.
Tänk om det är som med spänningar? Att man muskler som liksom jobbat för mycket och liksom fastnat i spännt läge. Hittar man dom och trycker på dom så försvinner dom. Puts väck.
Jag gör i alla fall så. Försöker analysera. Det blir småsak, småsak, småsak, känslig sak.
Ta bort så många av dom som möjligt och stå ut med resten.
Om man jämför med småbarn. När man har hand om såna små som inte kan prata så gäller det att vara lite analytisk, eller lyhörd eller helt enkelt gissa rätt. När barnet skriker. Då gäller det att hitta orsaken, så man kan göra nåt åt det, så barnet tystnar. Oftast lyckas man. Ibland fick man prova allt man kunde komma på (kommer jag ihåg).
Jag gillar att tänka så. Att det är så med mig också. Och andra också. I princip. När man känner obehag så är finns det såklart nån orsak. Ofta är det flera saker samtidigt. Som förstärker varandra. Så det gäller att förstå vilken den egentliga orsaker är. Så man kan försöka eliminera den och känna sig bättre. Istället för att ha ett sammersurium av obehagssaker hängande över sig. Jag kan tänka mig att någon annan kanske tar en drink istället, eller rusar iväg till närmsta gym eller nåt. Promenera tycker jag själv är rätt bra.
Dessutom så försvinner de flesta saker av sig själva eller förändras åtminstone av att man sover eller gör och tänker på nåt annat.
Tänk om det är som med spänningar? Att man muskler som liksom jobbat för mycket och liksom fastnat i spännt läge. Hittar man dom och trycker på dom så försvinner dom. Puts väck.
Jag gör i alla fall så. Försöker analysera. Det blir småsak, småsak, småsak, känslig sak.
Ta bort så många av dom som möjligt och stå ut med resten.
måndag 12 januari 2009
Yes!
Nu droppar det inte längre.
Dottern kom hem och jag visade problemet och tillsammans konstaterade vi att det kan ju inte vara så svårt att fixa. Nä.
Utrustad med plasthandskar och spegel så lyckades jag krångla dit den plast eller gummiring som kommit på sned. Japp. Fast jag hade ju inte tänkt att tillbringa kvällen under vasken förstås.
Vad bevisar då detta? Jo, att man kan lösa alla problem, bara nån har hjälpt en att konstatera att det är en piece of cake.
Dottern kom hem och jag visade problemet och tillsammans konstaterade vi att det kan ju inte vara så svårt att fixa. Nä.
Utrustad med plasthandskar och spegel så lyckades jag krångla dit den plast eller gummiring som kommit på sned. Japp. Fast jag hade ju inte tänkt att tillbringa kvällen under vasken förstås.
Vad bevisar då detta? Jo, att man kan lösa alla problem, bara nån har hjälpt en att konstatera att det är en piece of cake.
En bra kvinna reder sig själv, eller?
När min dotter var liten så brukade jag visa hur man skulle bygga med mekano och lego och sånt. Så att hon skulle förstå att sånt gör tjejer jättebra. Vet inte om jag gjorde det alltför bra, för min son har aldrig varit särskilt intresserad av sånt.
Jag är rätt övertygad om att jag har förstått det där med skruvar att det finns ett rätt och ett fel håll. Muttrar också. Men nu sitter jag med nån droppande elände under min diskbänk. Nåt ologiskt virrvarr av plaströr och gängade ringar. Mitt i eländet finns ett rör utan gängor. Det är såklart där det läcker. Är det nån som har fuskat frågar jag mig, eller har jag faktiskt inte fattat det där riktigt med rätt håll? Jag har provat båda hållen för säkerhets skull, men inget verkar särskilt bra. Att proppa in tidningar för att hålla ihop det verkar inte särskilt proffsigt eller hur?
Att fråga nån att männen i huset är absolut under min värdighet. Och varför skulle jag fråga nån annan kvinna? Kan inte jag precis lika gärna klara av det? Jag som nyss lyckades koppla in en dusch. Visserligen temporärt och lite fuskigt, men ändå.
När jag var liten så var syrran mammas bästa hjälpbreda. Inte jag. Jag var väl med också på ett hörn för det mesta, men jag var liksom inte lika bra. Men i gengäld så lät jag min pappa lära mig det han visste, om lite mer tekniska saker. Jag var med på ett hörn där också. Sen har jag haft så kallade pojkvänner som endera har kunnat precis allting så jag har fått hjälpa till att tapetsera och lyfta ur startmotorer ur bilar, eller inte kunnat nåt alls, dvs varken köra bil eller måla. Det finns för och nackdelar med allt. Fast det är rätt bra och praktiskt med folk som kan klara av nåt. Och det är rätt bra med folk som anlitar nån när dom inte kan själva.
Att vara duktig alldeles själv är liksom ingen vits om ingen ser. Fast det är klart, det är ju rätt bra om det går att stänga källardörren och avloppsröret slutar droppa..
Jag är rätt övertygad om att jag har förstått det där med skruvar att det finns ett rätt och ett fel håll. Muttrar också. Men nu sitter jag med nån droppande elände under min diskbänk. Nåt ologiskt virrvarr av plaströr och gängade ringar. Mitt i eländet finns ett rör utan gängor. Det är såklart där det läcker. Är det nån som har fuskat frågar jag mig, eller har jag faktiskt inte fattat det där riktigt med rätt håll? Jag har provat båda hållen för säkerhets skull, men inget verkar särskilt bra. Att proppa in tidningar för att hålla ihop det verkar inte särskilt proffsigt eller hur?
Att fråga nån att männen i huset är absolut under min värdighet. Och varför skulle jag fråga nån annan kvinna? Kan inte jag precis lika gärna klara av det? Jag som nyss lyckades koppla in en dusch. Visserligen temporärt och lite fuskigt, men ändå.
När jag var liten så var syrran mammas bästa hjälpbreda. Inte jag. Jag var väl med också på ett hörn för det mesta, men jag var liksom inte lika bra. Men i gengäld så lät jag min pappa lära mig det han visste, om lite mer tekniska saker. Jag var med på ett hörn där också. Sen har jag haft så kallade pojkvänner som endera har kunnat precis allting så jag har fått hjälpa till att tapetsera och lyfta ur startmotorer ur bilar, eller inte kunnat nåt alls, dvs varken köra bil eller måla. Det finns för och nackdelar med allt. Fast det är rätt bra och praktiskt med folk som kan klara av nåt. Och det är rätt bra med folk som anlitar nån när dom inte kan själva.
Att vara duktig alldeles själv är liksom ingen vits om ingen ser. Fast det är klart, det är ju rätt bra om det går att stänga källardörren och avloppsröret slutar droppa..
Träskallar är vi allihopa..
Vem är det som har hittat på att man ska bänkskivor i trä i köket och i badrummet? Jovisst är det snyggt, men snälla nån, man har väl inte ett kök eller ett badrum för att det är snyggt heller? "Jag tycker så mycket om kök så jag har 3 stycken i min lägenhet.. " -icke! Visserligen så är både köket och badrummet mina favoritrum, men trä är inte praktiskt där man har vatten!!
Det är väl meningen att det ska se "rustikt" ut. Vaddå? Jag har varit inne i gamla hus, men aldrig sett att man haft trä istället för diskbänk. Tvärtom. Man hade sten, till exempel marmor, eller koppar eller plåt eller nåt. Nåt som tål vatten.
Eller är det meningen att det ska se ut som om det inte används? "Nej, ett kök har vi bara för syns skull, vi äter alltid ute". Eller "nej, men vi borstar bara tänderna i badrummet och då slabbar vi inte ner, för vi är så ordentliga".
Jag har slipat bänkskivan i köket med sandpapper och oljat. Råkade sen ställa en smutsig kopp men blåbär på där. Bara att göra om! Visserligen har jag väldens minsta bänkskiva i mitt kök så jag ska inte klaga. Och jag gillar trä väldigt mycket. Men hur ska det användas?
Folk brukar komma dragandes med att båtar är gjorda av trä. Jovisst, men det är för att trä flyter. Det går liksom inte lika bra med sten där...
Dom som har gått på niten att lägga in rått trägolv i köket för att det ska såpskuras. Snacka om blåsta. Varför inte kasta ut tvättmaskinen också och gnida kläderna mot en tvättbräda istället? En tvättbräda är mycket mer chickt än en tvättmaskin eller hur, det tycker ju alla nuförtiden..
Hänger du inte me?
(tvättbrädor är veckade saker som man ska använda när man tvättar sin smutsiga tvätt för hand, det har ingenting med magar att göra. tänkte bara påpeka det så det inte blir några missförstånd)
Det är väl meningen att det ska se "rustikt" ut. Vaddå? Jag har varit inne i gamla hus, men aldrig sett att man haft trä istället för diskbänk. Tvärtom. Man hade sten, till exempel marmor, eller koppar eller plåt eller nåt. Nåt som tål vatten.
Eller är det meningen att det ska se ut som om det inte används? "Nej, ett kök har vi bara för syns skull, vi äter alltid ute". Eller "nej, men vi borstar bara tänderna i badrummet och då slabbar vi inte ner, för vi är så ordentliga".
Jag har slipat bänkskivan i köket med sandpapper och oljat. Råkade sen ställa en smutsig kopp men blåbär på där. Bara att göra om! Visserligen har jag väldens minsta bänkskiva i mitt kök så jag ska inte klaga. Och jag gillar trä väldigt mycket. Men hur ska det användas?
Folk brukar komma dragandes med att båtar är gjorda av trä. Jovisst, men det är för att trä flyter. Det går liksom inte lika bra med sten där...
Dom som har gått på niten att lägga in rått trägolv i köket för att det ska såpskuras. Snacka om blåsta. Varför inte kasta ut tvättmaskinen också och gnida kläderna mot en tvättbräda istället? En tvättbräda är mycket mer chickt än en tvättmaskin eller hur, det tycker ju alla nuförtiden..
Hänger du inte me?
(tvättbrädor är veckade saker som man ska använda när man tvättar sin smutsiga tvätt för hand, det har ingenting med magar att göra. tänkte bara påpeka det så det inte blir några missförstånd)
lördag 10 januari 2009
Perfektion
Perfektionister har det svårt, eller rättare sagt folk i deras närhet. I alla fall om de kräver av andra att de ska vara perfekta. Jag tror att de lurar sig själva. För dom är väl som alla andra. Trivs bra med en del människor och mindre bra med andra.
Man tycker inte om eller älskar människor för att de är perfekta.
Man tycker inte om eller älskar människor för att de är perfekta.
torsdag 8 januari 2009
En gammal vän
Idag har jag ägnat mig åt en av mina bästa vänner. Mycket plikttrogen. Ger mig frihet. Roar sig aldrig utan mig. Tar mig med på äventyr och låter mig styra.
Som namnet antyder så rullar den. Och det är det jag uppskattar mest med den.
Den börjar bli lite till åren, men vilken gammal kompis blir inte det? Den är lite trevligt lyxig inuti, men väldigt vanlig utanpå. Det passar mig utmärkt.
Har fått åka med andra som har samma typ av bil men utan helt utan lyxkänsla. Då inser jag skillnaden. Det är fyrkantigt, plastigt med slitet tyg, när jag har runda former, lite träinlägg här och var och mjukt skinn. Det borde alla ha. Och bra stereo. Fast man måste ha på rätt hög volym för att det ska bli stereo har jag märkt, det är väl lite glapp i nån kontakt.
Utanpå är den helt utan repor och bucklor (peppar peppar peppar, och ta i trä och sånt, hoppas det håller i sig) eftersom den blivit lagad på bägge sidor . Men den är grymt smutsig. Och eftersom den används för att transportera allt möjligt, så tja, lite städning skulle inte skada. Och lite olika grejer skulle behöva lagas. Som luftkonditioneringen. Men öppet fönster funkar ju..
Jag är uppvuxen med Folkvagnar. Först en liten bubbla, där man kunde ligga längst bak i ett litet hatthylledike. Sen andra lite rymligare modeller av samma märke. Vi åkte ofta till landet. Och ofta skulle saker transporteras dit. Vårt ekipage brukade ibland folk titta och peka på. Där vi åkte med ett bord, en kökssoffa, plankor eller nån säng på taket. Och vi barn brukade få plats på nåt mystiskt vis även om det inte direkt fanns nån plats i bilen. Det var liksom inte så noga att sitta rätt. Huvudsaken att man kom med. Hade man otur hade man nån sovande i sitt knä när man kom fram och var därför alldeles svettig. Hade man tur sov man själv. Några gånger forslades det instrument, ingen piccolaflöjt utan en kontrabas tillsammans med hela familjen.
På den tiden hade man ingen iPod. Av nån outgrundlig anledning hade vi ingen bilradio. Tror inte min pappa ville ha nån som gick att stjäla i bilen. Så vi fick låta själva. Jag brukade sitta och nynna lite för mig själv i nåt hörn och tänka på nåt, vad vet jag. Ibland sjöng vi högt hela familjen, oftast i kanon, ibland i stämmor. Det var kul och det lät riktigt maffigt.
När jag åker på längre bilturer tillsammans med mina barn, så har jag resignerat när det gäller musiken. De får bestämma musiken, annars så sitts det med hörlurar och egen musik. Vad är det för gemenskap? Det är fiffigt med fm sändare, så slipper man dom pittoreska lokalkanalerna som man brukar få in när man är ute och kör. Men det förutsätter att man har nån som sköter det hela, annars får det bli radio eller nån sönderspelad CD.
Jag borde verkligen tvätta den snart. Men det är ju kallt och snöigt nu, det är väl ingen bra tid att tvätta, eller hur...
Som namnet antyder så rullar den. Och det är det jag uppskattar mest med den.
Den börjar bli lite till åren, men vilken gammal kompis blir inte det? Den är lite trevligt lyxig inuti, men väldigt vanlig utanpå. Det passar mig utmärkt.
Har fått åka med andra som har samma typ av bil men utan helt utan lyxkänsla. Då inser jag skillnaden. Det är fyrkantigt, plastigt med slitet tyg, när jag har runda former, lite träinlägg här och var och mjukt skinn. Det borde alla ha. Och bra stereo. Fast man måste ha på rätt hög volym för att det ska bli stereo har jag märkt, det är väl lite glapp i nån kontakt.
Utanpå är den helt utan repor och bucklor (peppar peppar peppar, och ta i trä och sånt, hoppas det håller i sig) eftersom den blivit lagad på bägge sidor . Men den är grymt smutsig. Och eftersom den används för att transportera allt möjligt, så tja, lite städning skulle inte skada. Och lite olika grejer skulle behöva lagas. Som luftkonditioneringen. Men öppet fönster funkar ju..
Jag är uppvuxen med Folkvagnar. Först en liten bubbla, där man kunde ligga längst bak i ett litet hatthylledike. Sen andra lite rymligare modeller av samma märke. Vi åkte ofta till landet. Och ofta skulle saker transporteras dit. Vårt ekipage brukade ibland folk titta och peka på. Där vi åkte med ett bord, en kökssoffa, plankor eller nån säng på taket. Och vi barn brukade få plats på nåt mystiskt vis även om det inte direkt fanns nån plats i bilen. Det var liksom inte så noga att sitta rätt. Huvudsaken att man kom med. Hade man otur hade man nån sovande i sitt knä när man kom fram och var därför alldeles svettig. Hade man tur sov man själv. Några gånger forslades det instrument, ingen piccolaflöjt utan en kontrabas tillsammans med hela familjen.
På den tiden hade man ingen iPod. Av nån outgrundlig anledning hade vi ingen bilradio. Tror inte min pappa ville ha nån som gick att stjäla i bilen. Så vi fick låta själva. Jag brukade sitta och nynna lite för mig själv i nåt hörn och tänka på nåt, vad vet jag. Ibland sjöng vi högt hela familjen, oftast i kanon, ibland i stämmor. Det var kul och det lät riktigt maffigt.
När jag åker på längre bilturer tillsammans med mina barn, så har jag resignerat när det gäller musiken. De får bestämma musiken, annars så sitts det med hörlurar och egen musik. Vad är det för gemenskap? Det är fiffigt med fm sändare, så slipper man dom pittoreska lokalkanalerna som man brukar få in när man är ute och kör. Men det förutsätter att man har nån som sköter det hela, annars får det bli radio eller nån sönderspelad CD.
Jag borde verkligen tvätta den snart. Men det är ju kallt och snöigt nu, det är väl ingen bra tid att tvätta, eller hur...
onsdag 7 januari 2009
Att sakna och uppskatta
Om man vill uppskatta nåt ordentligt så ska man se till att först sakna det ordentligt.
Jag har saknat dusch. Jo, jag har förstås duschat, men inte hemma. Men, eftersom man kan vänja sig vid det mesta, så började jag vänja mig med krånglet att gå till gymmet hela tiden även bara för att duscha. (erkänner att det till slut inte blev nån träning, men å andra sidan ett tag blev det alldeles för mycket). Nu har jag dusch! Äntligen. Och det är helt underbart.
Jag saknar ibland luktsinne. Det är hemskt. Det är som att gå omkring och sakna en viktig sinnesförnimmelse, det känns nästan som om man är halvdöd. När jag har luktsinne så uppskattar jag det desto mera. Då njuter jag av att känna smak av förrätter och doften av nyregnat gräs.
Nu har jag saknat pojkvän rätt så länge. Börjar bli van. Kanske skulle vara väldigt snäll om jag plötsligt hittade ett lämpligt exemplar som jag inbillade mig att jag inte kunde leva utan. Rätt gräsligt att kalla det inbillning eller hur? En gång gick jag i familjerådgivning. Den kloka människan sa nåt i stil med att det är väl tur att vi "inbillar oss" att vi är kära (eller så vi blir kära) annars skulle det ju inte bli några familjer.
Teoretiskt sett så kan kärlek börja med inbillning eller till och med missförstånd. Rätt trevlig inbillning.
Min första kärlek som jag kommer ihåg var i 6-års åldern. Hemligt, olyckligt kär förstås. Samtidigt var det en annan liten kille som förklarade mig sin kärlek. Lustigt att jag kommer ihåg det. Tror han hette Svante. Honom gillade jag inte alls, så jag undvek honom efter det.
Sen var jag hemligt förälskad i en annan kille nästan hela min skoltid. Ända tills han en dag sa nåt elakt till mig. Inte för att jag kommer ihåg vad han sa, men jag blev väldigt besviken (fast jag hade nog gett upp hoppet vid den tidpunkten ändå, om att det skulle bli han och jag när vi blev stora, vilket jag alltid trodde när jag var i 10-årsåldern). Vad skulle jag säga? Hörru, jag har gillat dig i åtta år, då kan du väl inte komma och säga nåt elakt bara så där, heller. Nä, så kan man inte säga.
Sen dess brukar jag försöka att inte gå och hålla inne med saker sådär länge. Talar nog om vad jag tycker, och så får det bli som det blir.
Men det här inlägget lät rätt hemskt. Vad gräsligt det är att läsa vad man har tänkt.
Jag har saknat dusch. Jo, jag har förstås duschat, men inte hemma. Men, eftersom man kan vänja sig vid det mesta, så började jag vänja mig med krånglet att gå till gymmet hela tiden även bara för att duscha. (erkänner att det till slut inte blev nån träning, men å andra sidan ett tag blev det alldeles för mycket). Nu har jag dusch! Äntligen. Och det är helt underbart.
Jag saknar ibland luktsinne. Det är hemskt. Det är som att gå omkring och sakna en viktig sinnesförnimmelse, det känns nästan som om man är halvdöd. När jag har luktsinne så uppskattar jag det desto mera. Då njuter jag av att känna smak av förrätter och doften av nyregnat gräs.
Nu har jag saknat pojkvän rätt så länge. Börjar bli van. Kanske skulle vara väldigt snäll om jag plötsligt hittade ett lämpligt exemplar som jag inbillade mig att jag inte kunde leva utan. Rätt gräsligt att kalla det inbillning eller hur? En gång gick jag i familjerådgivning. Den kloka människan sa nåt i stil med att det är väl tur att vi "inbillar oss" att vi är kära (eller så vi blir kära) annars skulle det ju inte bli några familjer.
Teoretiskt sett så kan kärlek börja med inbillning eller till och med missförstånd. Rätt trevlig inbillning.
Min första kärlek som jag kommer ihåg var i 6-års åldern. Hemligt, olyckligt kär förstås. Samtidigt var det en annan liten kille som förklarade mig sin kärlek. Lustigt att jag kommer ihåg det. Tror han hette Svante. Honom gillade jag inte alls, så jag undvek honom efter det.
Sen var jag hemligt förälskad i en annan kille nästan hela min skoltid. Ända tills han en dag sa nåt elakt till mig. Inte för att jag kommer ihåg vad han sa, men jag blev väldigt besviken (fast jag hade nog gett upp hoppet vid den tidpunkten ändå, om att det skulle bli han och jag när vi blev stora, vilket jag alltid trodde när jag var i 10-årsåldern). Vad skulle jag säga? Hörru, jag har gillat dig i åtta år, då kan du väl inte komma och säga nåt elakt bara så där, heller. Nä, så kan man inte säga.
Sen dess brukar jag försöka att inte gå och hålla inne med saker sådär länge. Talar nog om vad jag tycker, och så får det bli som det blir.
Men det här inlägget lät rätt hemskt. Vad gräsligt det är att läsa vad man har tänkt.
tisdag 6 januari 2009
Man kan om man vill, eller hur?
Nu haver jag silikonat, nu haver jag silikonat..fast inte överallt.
Dagens utmaning var att montera ihop den där duschkabinen jag köpte igår. Det var ingenting förutom gångjärnen som var av plast (vilken motsägelse). Tung bottenplatta av emaljerad plåt, och rejäla stora glasväggar. Phu och pust. Det hade inte gått utan att sonen hjälpt till. Bara att komma på hur dom skulle sitta ihop, och i vilken ordning man skulle göra saker.
Vatten har jag kopplat in också. Och silikonat åtminstone en av skarvarna i kabinen. Det var roligt och lätt, det måste jag göra på fler ställen. (men inte inuti kroppen, för att förändra formen, bara om det skulle göra mig lyckligare, men det tror jag inte det skulle göra)
Nu tänker vi inte på att jag måste plocka isär den där kabinen nån dag också. Det får bli ett senare problem. När jag sen säljer den vidare så tänker jag ge tips om hur man sätter ihop den. Den söta killen var bara vänlig nog att berätta åt vilket håll dörren gick. Tja, det var ju rätt bra att veta i och för sig.
Inte klokt vad jag står i. Har oljat en bänkskiva idag också, eftersom jag slipade den häromdagen, och man kan ju inte lämna den på det sättet, heller.. lite silikon ska jag nog använda där också..
Och igår kväll, inte för sent, så snickrade jag ihop en stor grunkemoj som ska göra att jag inte blir störd av att min dotter ligger och läser på kvällarna.
Så nu ser lägenheten ut som en byggarbetsplats med julgran. Men jag har i alla fall en bra anledning till det, eller hur, och så har jag en dusch nu. Får se imorrn hur tät den blev och om det kommer nåt vatten där det ska...
Idag har jag ätit prinskorv. Det är slut med dieten nu. Man kan ju ändå inte hålla diet när man jobbar heller.
Dagens utmaning var att montera ihop den där duschkabinen jag köpte igår. Det var ingenting förutom gångjärnen som var av plast (vilken motsägelse). Tung bottenplatta av emaljerad plåt, och rejäla stora glasväggar. Phu och pust. Det hade inte gått utan att sonen hjälpt till. Bara att komma på hur dom skulle sitta ihop, och i vilken ordning man skulle göra saker.
Vatten har jag kopplat in också. Och silikonat åtminstone en av skarvarna i kabinen. Det var roligt och lätt, det måste jag göra på fler ställen. (men inte inuti kroppen, för att förändra formen, bara om det skulle göra mig lyckligare, men det tror jag inte det skulle göra)
Nu tänker vi inte på att jag måste plocka isär den där kabinen nån dag också. Det får bli ett senare problem. När jag sen säljer den vidare så tänker jag ge tips om hur man sätter ihop den. Den söta killen var bara vänlig nog att berätta åt vilket håll dörren gick. Tja, det var ju rätt bra att veta i och för sig.
Inte klokt vad jag står i. Har oljat en bänkskiva idag också, eftersom jag slipade den häromdagen, och man kan ju inte lämna den på det sättet, heller.. lite silikon ska jag nog använda där också..
Och igår kväll, inte för sent, så snickrade jag ihop en stor grunkemoj som ska göra att jag inte blir störd av att min dotter ligger och läser på kvällarna.
Så nu ser lägenheten ut som en byggarbetsplats med julgran. Men jag har i alla fall en bra anledning till det, eller hur, och så har jag en dusch nu. Får se imorrn hur tät den blev och om det kommer nåt vatten där det ska...
Idag har jag ätit prinskorv. Det är slut med dieten nu. Man kan ju ändå inte hålla diet när man jobbar heller.
måndag 5 januari 2009
Vad fiffigt lätt det är att köpa saker på Blocket. Idag köpte jag en duschkabin. Ska bara ha den tillfälligt. Det var rätt meckigt att få in alla delarna i bilen. Men han som jag köpte den av var snäll och hjälpte till att få in dom. Faktum är att han var väldigt söt. Jag kunde ha packat in och tagit med honom också (men han hade nog inte fått plats). Och tyvärr sa han inte "äntligen har jag hittat nån som jag packar bilar bra tillsammans med". Så underligt. Särskilt som han bodde i ett hus av den typ som man knappast skaffar ensam, och så sa han "vi" på det där sättet som man inte gör när man menar sig själv och sin akvariefisk.
Sen har jag roat mig på byggmarknaden igen. Idag var det inte lika lätt att få hjälp. Var tvungen att hitta en utländsk man som kunde hjälpa mig att ta ner stora skivor från en pall. Han jobbade i och för sig där. Har ni märkt det att folk med utländskt utseende (som förmodligen inte är födda i detta kalla land) är mer hjälpsamma än andra? Om inte, så prova att släpa runt på barnvagn eller var gravid eller både ock. Ni kommer att märka att de enda som tar nån notis är utländska män. Jag kommer ihåg det även om det var väldigt länge sen jag hade nåt behov av hjälp med barnvagn uppför trappor och in i bussar. Eftersom man är svensk så klarade man ju sånt själv, om det nu inte fanns nån artig utländsk man i närheten.
Med tanke på att det bara är en dag till innan jobbet börjar igen, och min avsikt var att ha ordning och reda, städat och fint tills dess, så.. Det är så många projekt att avsluta så jag hinner nog tyvärr inte göra en del andra saker, så synd!
Sen har jag roat mig på byggmarknaden igen. Idag var det inte lika lätt att få hjälp. Var tvungen att hitta en utländsk man som kunde hjälpa mig att ta ner stora skivor från en pall. Han jobbade i och för sig där. Har ni märkt det att folk med utländskt utseende (som förmodligen inte är födda i detta kalla land) är mer hjälpsamma än andra? Om inte, så prova att släpa runt på barnvagn eller var gravid eller både ock. Ni kommer att märka att de enda som tar nån notis är utländska män. Jag kommer ihåg det även om det var väldigt länge sen jag hade nåt behov av hjälp med barnvagn uppför trappor och in i bussar. Eftersom man är svensk så klarade man ju sånt själv, om det nu inte fanns nån artig utländsk man i närheten.
Med tanke på att det bara är en dag till innan jobbet börjar igen, och min avsikt var att ha ordning och reda, städat och fint tills dess, så.. Det är så många projekt att avsluta så jag hinner nog tyvärr inte göra en del andra saker, så synd!
söndag 4 januari 2009
Klara sig själv fixning
Jag vet inte vad det är med byggvaruhus, bilfixning och grovsoplämning. Förutom grovsoplämningen så verkar det fortfarande vara grabbarnas domän. Det känns också. Man kan spankulera runt på byggvaruhus och uppleva fördelarna med att allt inte är helt jämlikt. Det är lätt att få hjälp. Man kan ställa hur dumma frågor som helst. Man ser ibland killar som står och inte vågar utan tror att de ska klara sig med bruksanvisningar. Jag slår vad om att de ofta köper fel grejer bara för det. Jag frågar och sen gör jag som jag tror är bäst. Till exempel pluggar och skruvar frågar jag inte om längre. Om vi kommer tillbaka till mitt favoritverktyg, borrmaskinen, så råkar jag vara expert på pluggar. Marknaden svämmar nämligen över av allehanda pluggar, för gips, betong och vad det nu är. Jag tycker att de flesta bara är skräp. Särskilt dom som ska bete sig på nåt särskilt sätt när man skruven snurrar runt i den. Det är bara att ta och prova. Det har jag gjort. Dom bästa är dom som fungerar även om själva pluggen också råkar snurra runt.
Om man klarar sånt själv, som elementär bilfixning också, man samlar inte vuxenpoäng, man får höga klara sig själv poäng. Frågan är vad man ska med dom till. Kan man byta in dom mot nåt annat?
Om man klarar sånt själv, som elementär bilfixning också, man samlar inte vuxenpoäng, man får höga klara sig själv poäng. Frågan är vad man ska med dom till. Kan man byta in dom mot nåt annat?
fredag 2 januari 2009
Stolt hemmafixare
När man är ledig är det ju lämpligt att passa på att hemmafixa lite. Jag hade ett litet projekt jag tänkte börja med, men tyckte inte jag kunde sätta igång eftersom jag hade ett gammalt oavslutat projekt liggande.
I somras hade jag ett problem som behövde fixas. Min dotter och jag kom på en fiffig idé med gardinstänger och skåp på väggen och gardiner och grejer. Det var en himla massa fixning innan det hela kom på plats. Det svåraste var att få upp skåpen på väggen. De var för otymliga och tunga att hantera själv, men när jag radade upp båda barnen på stolar och stegar och vi alla hjälptes åt så gick det.
Men dörrarna till skåpen kom aldrig på plats. Dörrarna är av metall och jag behövde borra fyra hål för hantagen. När jag borrade det första hålet slå slant borren, den bara åkte iväg. Det var jätteläskigt. Jag har borrat i betongväggarna en massa gånger och i taket (med plast tejpat framför ögonen) utan större missöden, men det här var inte kul alls. Dessutom gick det inte att få dörrarna på plats. Så dom blev liggande. Det fick bli öppna hyllor istället.
Idag tog jag fram dörrarna igen. Borrade. Kan inte påstå att det blev jättebra, tvärtom, men det gick. Men att få dörrarna på plats gick däremot inte. Det verkade helt omöjligt. Dom skulle sitta rätt högt upp så det var lite meckigt att stå på stege med armarna i vädret och med nån av barnen som medhjälpare.
Till slut gick jag in i köket och hakade av en av dörrarna till köksskåpen och försökte sätta dit en av de här dörrarna istället. Då var det plötsligen helt uppenbart. Fästena i skåpen satt åt fel håll.
Så nu har jag tagit loss, vänt, satt fast dom igen och voilà.. nu sitter dom på plats. Dörrarna.
Sommarens projekt är äntligen klart och jag kan påbörja nästa.
Det jag funderar över är varför jag inte ber nån om hjälp när jag fastnar. Jag tror det är för att jag har klarat så många andra saker, som är mycket knepigare. Då känns det urfånigt att säga, jo, jag tycker det är läskigt att borra i metall, kan du hjälpa mig. Det är ju bara att fixa. Det värsta som kan hända är att man borrar sig i foten, och så klumpig är väl inte jag. Och jag tänkte faktiskt att jag kanske skulle vara tvungen att fråga nån om hjälp med att hänga upp dörrarna om vi inte hade fixat det. Men det gjorde vi. Alldeles själva.
I somras hade jag ett problem som behövde fixas. Min dotter och jag kom på en fiffig idé med gardinstänger och skåp på väggen och gardiner och grejer. Det var en himla massa fixning innan det hela kom på plats. Det svåraste var att få upp skåpen på väggen. De var för otymliga och tunga att hantera själv, men när jag radade upp båda barnen på stolar och stegar och vi alla hjälptes åt så gick det.
Men dörrarna till skåpen kom aldrig på plats. Dörrarna är av metall och jag behövde borra fyra hål för hantagen. När jag borrade det första hålet slå slant borren, den bara åkte iväg. Det var jätteläskigt. Jag har borrat i betongväggarna en massa gånger och i taket (med plast tejpat framför ögonen) utan större missöden, men det här var inte kul alls. Dessutom gick det inte att få dörrarna på plats. Så dom blev liggande. Det fick bli öppna hyllor istället.
Idag tog jag fram dörrarna igen. Borrade. Kan inte påstå att det blev jättebra, tvärtom, men det gick. Men att få dörrarna på plats gick däremot inte. Det verkade helt omöjligt. Dom skulle sitta rätt högt upp så det var lite meckigt att stå på stege med armarna i vädret och med nån av barnen som medhjälpare.
Till slut gick jag in i köket och hakade av en av dörrarna till köksskåpen och försökte sätta dit en av de här dörrarna istället. Då var det plötsligen helt uppenbart. Fästena i skåpen satt åt fel håll.
Så nu har jag tagit loss, vänt, satt fast dom igen och voilà.. nu sitter dom på plats. Dörrarna.
Sommarens projekt är äntligen klart och jag kan påbörja nästa.
Det jag funderar över är varför jag inte ber nån om hjälp när jag fastnar. Jag tror det är för att jag har klarat så många andra saker, som är mycket knepigare. Då känns det urfånigt att säga, jo, jag tycker det är läskigt att borra i metall, kan du hjälpa mig. Det är ju bara att fixa. Det värsta som kan hända är att man borrar sig i foten, och så klumpig är väl inte jag. Och jag tänkte faktiskt att jag kanske skulle vara tvungen att fråga nån om hjälp med att hänga upp dörrarna om vi inte hade fixat det. Men det gjorde vi. Alldeles själva.
Roller och barn
Det där med syskonroller har jag inte helt hittat på själv. Har också hört liknande teorier från folk som ev vet vad dom pratar om.
Personligen så letar jag inte efter en storebror som partner. Det blir lite långtråkigt att fastna i en roll man haft sen man föddes. Småsyskon blir ju stora, flyttar hemifrån och vill bestämma själva. Får man för mycket hjälp så förlorar man i självbestämmande.
Precis som barn. Mina barn är olika. Men jag vill att dom själva ska ta ansvar.
Jag kommer ihåg när lillkillen inte längre fick hjälp av mig att packa ner sina gympakläder. Han var rätt liten då. Först kom han till skolan utan. Sen brukade han springa tillbaka hem när han kommit halvvägs till skolan och hämta kläder. Sen klarade han det själv. Till sist var han stolt över att han klarade saker själv som hans jämnåriga kompisar inte gjorde. (det kanske jag har skrivit om förut, ursäkta)
Just nu försöker jag få honom att själv ta ansvar för sina läxor, samtidigt som jag gärna precis som han själv vill att han ska höja en del betyg. Det är inte lätt. Det finns många andra saker som lockar. Och själva vitsen med att ha bra betyg och bra jobb är inte helt uppenbar för honom. Han undrar om man ska jobba hårt hela sitt liv, när har man då roligt?
Det är kanske bra att han inte har fått erfara hur det skulle vara om ingen av hans föräldrar kan försörja honom. Så han skulle förstå hur viktigt det är att ha jobb. Fast han är redan inne på att tjäna pengar. Han skriver små praktiska dataprogram som han säljer eller ger bort till sina kompisar.
Personligen så letar jag inte efter en storebror som partner. Det blir lite långtråkigt att fastna i en roll man haft sen man föddes. Småsyskon blir ju stora, flyttar hemifrån och vill bestämma själva. Får man för mycket hjälp så förlorar man i självbestämmande.
Precis som barn. Mina barn är olika. Men jag vill att dom själva ska ta ansvar.
Jag kommer ihåg när lillkillen inte längre fick hjälp av mig att packa ner sina gympakläder. Han var rätt liten då. Först kom han till skolan utan. Sen brukade han springa tillbaka hem när han kommit halvvägs till skolan och hämta kläder. Sen klarade han det själv. Till sist var han stolt över att han klarade saker själv som hans jämnåriga kompisar inte gjorde. (det kanske jag har skrivit om förut, ursäkta)
Just nu försöker jag få honom att själv ta ansvar för sina läxor, samtidigt som jag gärna precis som han själv vill att han ska höja en del betyg. Det är inte lätt. Det finns många andra saker som lockar. Och själva vitsen med att ha bra betyg och bra jobb är inte helt uppenbar för honom. Han undrar om man ska jobba hårt hela sitt liv, när har man då roligt?
Det är kanske bra att han inte har fått erfara hur det skulle vara om ingen av hans föräldrar kan försörja honom. Så han skulle förstå hur viktigt det är att ha jobb. Fast han är redan inne på att tjäna pengar. Han skriver små praktiska dataprogram som han säljer eller ger bort till sina kompisar.
torsdag 1 januari 2009
Storebrorstyper, i serien generaliseringar
Förresten, storebrorstyper ska helst vara så säkra så dom klarar av att man käftar emot lite. (om dom inte klarar det utan vill att folk ska vara underdåniga och respektfulla så njae då är dom inga äkta storebrorstyper) När man har fått dom till vänner, så brukar dom gärna dela med sig av sina kunskaper om dom har några eller ge bra råd. Toppen som vänner. Precis som storasysterstyper.
Det är i alla fall min erfarenhet.
Det är i alla fall min erfarenhet.
Min roll som lillasyster
Min längsta roll jag haft är rollen som lillasyster. Föddes in i den. Har som tur är en mycket snäll storasyster. Hon delade med sig och lärde mig saker redan som liten och så tog hon ofta på sig ansvar som storasystrar gör. Jag skäms lite när jag tänker på det, men hon lagade ofta frukost till mig, och såg till att jag kom upp på morgonen och i tid till skolan. Att jag var hopplöst morgontrött är en rätt dålig ursäkt.
När vi spelade fyrhändigt på piano, så spelade hon på bassidan och jag på diskantsidan. Hon höll takten, spelade oftast de tekniskt svåraste delarna med de breda accorden medan jag fick spela de lite lättare delarna som inte krävde så stora händer. Jag fick därför oftast frasera själva melodin. Vilket var mest tacksamt? Jag var glad att jag fick spela melodin eftersom även fast hon drog det tyngsta lasset och la ner mest jobb, så tyckte jag att jag var bäst i hela världen på att spela melodin.
Vi var extremt samspelta. Nu efteråt har jag förstått varför. Syrran höll takten och jag behövde bara lyssna efter hur hon drog in luft genom näsan innan slaget ett för att klämma i vid exakt rätt tillfälle, och så övade vi så mycket tillsammans så vi förstod varandra utan att behöva säga nånting. Jag lärde mig ofta min del när hon redan hade övat in sin, det vill säga tillsammans med henne.
Syskon jämförs ofta. På gott och på ont. Och åtminstone så har jag alltid tävlat med storesyrran och försökt vara bättre än henne. (Jag kanske bör tillägga att hon var överlägsen på allt fysiskt, eftersom hon var äldre, större och starkare). Även om vi var för sig har blivit duktigare på allt som den andra egentligen är bättre på, så är det vissa saker som jag aldrig kan bli bättre än syrran på. Det är väl konstigt. Även om jag (tidvis) bevisligen har varit bättre än henne i tennis, så har jag nästan aldrig vunnit över henne. Och det finns saker som jag fortfarande är bättre på.
Frågan är, hur är det då att gå ut i världen och vara van vid perfekt samspel, att folk ska ställa upp och vara snälla men samtidigt vara beredda på att bli utmanade. Jag har träffat på rätt många snälla storesysterochstorebrorstyper, till exempel de flesta av mina vänner (man behöver inte vara storebror för att vara storebrorsaktig), men det finns ju massor av människor som kräver ett helt annat bemötande även när man tycker att man känner dom..
Jo, just det, jag har tillbringat helgen hos min storasyster. Tack syrran!
När vi spelade fyrhändigt på piano, så spelade hon på bassidan och jag på diskantsidan. Hon höll takten, spelade oftast de tekniskt svåraste delarna med de breda accorden medan jag fick spela de lite lättare delarna som inte krävde så stora händer. Jag fick därför oftast frasera själva melodin. Vilket var mest tacksamt? Jag var glad att jag fick spela melodin eftersom även fast hon drog det tyngsta lasset och la ner mest jobb, så tyckte jag att jag var bäst i hela världen på att spela melodin.
Vi var extremt samspelta. Nu efteråt har jag förstått varför. Syrran höll takten och jag behövde bara lyssna efter hur hon drog in luft genom näsan innan slaget ett för att klämma i vid exakt rätt tillfälle, och så övade vi så mycket tillsammans så vi förstod varandra utan att behöva säga nånting. Jag lärde mig ofta min del när hon redan hade övat in sin, det vill säga tillsammans med henne.
Syskon jämförs ofta. På gott och på ont. Och åtminstone så har jag alltid tävlat med storesyrran och försökt vara bättre än henne. (Jag kanske bör tillägga att hon var överlägsen på allt fysiskt, eftersom hon var äldre, större och starkare). Även om vi var för sig har blivit duktigare på allt som den andra egentligen är bättre på, så är det vissa saker som jag aldrig kan bli bättre än syrran på. Det är väl konstigt. Även om jag (tidvis) bevisligen har varit bättre än henne i tennis, så har jag nästan aldrig vunnit över henne. Och det finns saker som jag fortfarande är bättre på.
Frågan är, hur är det då att gå ut i världen och vara van vid perfekt samspel, att folk ska ställa upp och vara snälla men samtidigt vara beredda på att bli utmanade. Jag har träffat på rätt många snälla storesysterochstorebrorstyper, till exempel de flesta av mina vänner (man behöver inte vara storebror för att vara storebrorsaktig), men det finns ju massor av människor som kräver ett helt annat bemötande även när man tycker att man känner dom..
Jo, just det, jag har tillbringat helgen hos min storasyster. Tack syrran!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)