Ropa inte på doktorn!

För det första, jag är inte helt knäpp. Jag skrev i förra inlägget att jag trodde något katastrofalt men jag menade att jag tänkte mig in i. Jag tror jag vet varför jag tänkte så. Men det tänker jag inte skriva om här. Och jag försökte att inte sprida min oro till andra. Det hade varit taskigt inför julen.

För det andra, det är ok att klaga på mig. Måttligt. Konstruktivt och rättvist, hjälpsamt liksom. Att göra ner nån är inte juste. Ska jag säga, som är så dålig på måttlighet när det gäller kritik..

För det tredje, jag tänker inte ge upp viktminskningen. Doktorn sa nämligen att jag inte behövde sitta stilla. Bara inte spela tennis eller springa. Det var mycket trevligare att vara smalare. Midja är fint.

Doktorer förresten, det här var en vithårig en. Jag gillar såna som är vithåriga och farbroderliga. Visserligen finns det väl en viss risk för begynnande virrighet eller darrighet om det gäller operationer. Men ändå, jag tar risken. AT läkare och nyutexaminerade är det värsta jag vet. Man har fått en tid. Man tar ledigt från jobbet och åker dit. Man tror att man ska få veta nånting som man inte redan visste. Av en AT läkare eller nån annan oerfaren typ får man inte veta nåt. Nej, man ska lära dom är det meningen. Som nån annan provdocka. Och om dom säger nåt sen, så kan man ju inte lita på det. Nä, jag brukar tacka nej till att gå till doktorn, om jag inte får en läkare som jag litar på. Annars gör jag nämligen inte som dom säger åt mig. Varför ska jag det, om jag inte tror att dom vet vad dom talar om?
Jag säger bara en sak: trust.

Förresten, det går bra med vithåriga kvinnliga läkare också. Om dom är förtroendeingivande och snälla.