Erfarenheter

Nån gång i min ungdom så tänkte jag att dom flesta livserfarenheter man fick var väl rätt bra att ha. Det var väl juste att tro att även mindra bra saker var "bra erfarenheter". Nåt man lärde sig av, och sen visste bättre.

Nu vet jag bättre. Att det finns en massa erfarenheter man ABSOLUT inte vill ha. Antar att jag har blivit vuxen. Eller insett hur skört och sårbart det mesta är. Människor, hälsa, relationer.

Om det nu är så, att jag har fått lite levnadsvisdom, varför är det då så förbannat svårt för någon annan människa att dela? Varför måste alla göra sina egna misstag?

Jag säger: om man har en bra relation så ska man vårda den. Om man har en dålig relation så ska man nog göra något åt den, t ex slut eller förbättra den. Nåt mittemellan eller andra alternativ finns inte! Punkt.
Varför kan inte folk lära sig att lyssna, undrar jag.

Ost

Jag har läst en bok som heter "Who moved my cheese?". Inköpt på en flygplats. Väldigt lättläst och lättförståelig. Den är inte skriven för barn fast den handlar om några möss. Gissa vilken målgruppen är? Just det. Management. Hihi.

Det hela går ut på att om man sitter kvar och väntar på ost där den brukar finnas (även om den försvunnit) så är man inte nån vinnare. Nej, utan vinnare blir dom som är duktiga på att leta upp ny ost. Man förstår direkt att man ska söka nytt jobb hela tiden. Man kan också tolka det som att man ska fatta när ett marknadsfönster stängts. Eller att man inte ska sörja ihjäl sig efter avslutade förhållanden. Alltså försöka hitta nytt jobb, hitta nya saker att sälja eller hitta en ny partner.

Nu ska jag springa till min gamla vanliga mataffär för att köpa min gamla vanliga frukost. Precis som vanligt i sista minuten innan dom stänger. Ost har jag redan. I alla fall idag.

Tennisamatören filosoferar

Eftersom det finns töntar som försöker göra filosofi av fysik, t ex kvantfysik eller nåt, så varför kan man inte filosofera över amatör tennis undrar jag... (min ursäkt, rätt dum eller hur?)

När man börjar spela tennis så slår man bollen till sin motspelare, så klart, annars blir det ju inget spel, och man får ägna hela tiden åt att gå och hämta bollar.

I squash däremot lär man sig rätt snart att placera bollen. Eftersom bollen nästan kan slås hur som helst så hinner man inte upp den, eller så blir man så trött så man spyr, eller ramlar rakt in i väggen. Mitt motto i squash är "döda bollen eller dö själv".

I tennis är det inte lika lätt att döda bollen. Först försöker man boll atills motspelaren missar, det kan man göra om den andra har lite dåligt bollsinne.
Men om man möter folk som är bollsäkra då? Då får man börja placera bollen istället. Så motståndaren behövde springa, och förhoppningsvis inte hinner upp bollen, precis som i squash.

Men om man möter såna som både har bollsinne och springer ifatt bollarna, som slår bollar som man knappt hinner upp eller kan ta. Knepigt, vad gör man då?

En gång så läste jag att det som skilde Björn Borg från hans kompisar när han var liten och tränade, det var han alltid sprang på alla bollar, även på träningen. Det har blivit min strategi också. Sämre förebilder kan man ha. (skratta gärna, det är helt ok) Man får ju bättre kondis då också, särskilt om man tränar med folk som inte är så träffsäkra, utan slår bollen lite hursomhelst.

Vet du vad som händer om man har den principen? Att alltid göra sitt bästa för att ta varje boll, och springa på alla bollar, fast man är jättetrött och knappt kan hitta upp dom? Jo, man börjar tänka smartare. Man börjar gissa vart motståndaren ska slå bollen, för man känner sig rätt dum när man rusar efter bollar som man inte har en chans att nå.

Så man gissar vart och hur motståndaren ska slå. Så att man är beredd att springa åt rätt håll. Vilket gör att man oftare hinner upp bollen. Det är coolt tycker jag. Man kan endera tänka hur skulle jag göra i den här situationen, eller hur har motspelaren gjort tidigare, eller försöka se vart hon/han siktar.

Borde det inte finnas nån analogi i verkliga livet också? Att det är skillnad på hur man tänker om man brukar ge upp eller om man brukar försöka. Det är jag övertygad om!

Från en idiot till...andra

Jobba kväll - javisst
Jobba på helgen - javisst
Kompett idiot - javisst

Get a life som barnen säger.

Annars är mina praktiska råd till folk med småbarn:

Skaffa barnvakt (man behöver en mer än man tror) och ägna er åt varandra.
Skaffa inte för stort hus (och inte för stor säng) så ni kommer för långt ifrån varandra.
Ha inte för många stora saker (typ bilar, hus och landställen) som kräver mycket jobb.

Och mitt praktiska råd till alla:

Det finns hantverkare för att man ska anlita dom. Man behöver inte alltid göra allt själv.
Skaffa en städare eller en städerska om din enda hobby är att städa - jämt.
Använd den hjälp som finns. Finansiella rådgivare behöver inte ha fel.

Om jag lever som jag lär? Njae..

Möbler och strategi

Läser en bok om strategier. Det pratas såklart om förändringsvilja och sånt som "think out of the box". Men att folk i allmänhet inte förstår vad det är. Haha, säger jag. Så rätt.

Mitt favoritexempel från mitt liv är möblering. Hjälpte en gång för länge sen en kompis att möblera om sitt standardstudentrum fullt av standardstudentmöbler. Jag hävadade att man borde prova ALLA möjligheter innan man kunde veta vilket möblering som faktiskt kändes bra. Det gjorde vi nästan. Utom att ha bokhyllan framför dörren. Vi blev väldigt trötta, men det var roligt och till slut kunde hon bestämma sig för vilket som kändes bäst.

Om vi håller oss kvar vid möblering och ommöblering ett tag, så undrar jag ibland varför jag alltid att möblerat om själv. Vare sig jag har haft pojkvän, sambo eller manliga släktningar i närheten, så har jag släpat runt möbler själv. Jo, varje gång jag har kommit på att jag vill ha en förändring, så har jag alltid behövt ägna massa tid att övertyga den som jag vill ska hjälpa mig. Om man inte tålmodigt gör det, så får man svaret, nej, varför det, det är väl bra som det är. Alltså släpar man runt garderober, drar runt skåp på mattor och baxar sängar nerför trappor helt själv. Men jag undrar, har det med kön att göra, oviljan att flytta och förändra saker??? Eller gäller det bara möbler?

Om man nu ska tänka nytt så måste man tänka om, eller hur? Om man ska tänka om, så måste man vara villig att ändra sina tidigare tankar, eller hur? Och om man ska ändra sina tidigare tankar så måste man ompröva sina beslut, eller hur??? DET är det som är kruxet tror jag. Det är därför folk inte kan ändra sig.

Jag omprövar alltid beslut, hela tiden. Det gör folk galna har jag märkt. Om jag säger "jag har funderat på det vi bestämde för en månad sen, jag är helt övertygad om att det var fel, kan vi inte göra tvärtom", så säger alltid alla "nej, vi bestämde så, så så blir det". Utan nån som helst konsekvensanalys. Alltså en analys av vad det skulle innebära om min känsla var rätt, att beslutet var fel.

Min analys av chefer (vare sig de är framgångsrika eller inte) är att de ALDRIG ändrar på tagna beslut!
Jag kan i och för sig förstå varför. När jag har haft möjlighet att bestämma eller åtminstone påverka beslut, och ändrat riktning radikalt (efter nåt år eller så) så har folk blivit förvirrade. Det tar jättelång tid för en hel grupp med människor att hänga med på en ändring av strategin.

Hmm, har just upptäckt att det är en företagsbibel jag bläddrar i. Varför blir jag lite trött? För att jag har hört dessa buzzwords i flera år utan att känna till källan kanske... och om nånting har gällt i flera år, är det inte dags att ändra tankesätt nu igen, eller...??

Tonårsförälder

Visst kommer man ihåg tonåren. Jo lite grand. Nu vet jag också hur det kan vara att vara förälder till en tonåring.

Jag skyller på åldern. Men egentligen har just det här barnet alltid gått sin egen väg. Dissat allt som har med mig att göra. Men nu är det värre än vanligt. Jag är ansvarig för allt. Allt som inte är bra. Om det är nåt fel på uppfostran så är det mitt fel. Om ett beteende är olämpligt så handlar det bara om en kopiering av mitt. Till och med att personen är född är "mitt fel".



I det läget så är det inte så konstigt att inte mina förslag om intressanta aktiviteter tas emot på ett positivt sätt. Tvärtom. Och om man kan ana att jag gärna vill nånting så blir det dubbelt så roligt att vägra. Till exempel när det handlar om semester och annat som jag hittar på.



Enligt föräldrar med äldre barn så är det värst mellan 15 och 18. Det skulle innebära att det snart blir bättre. Men då kommer å andra sidan nummer två in i den värsta åldern. Undrar hur det blir. Jag tänker inte låta samma sak hända igen (eller rättare sagt tolerera samma attityd). Inte en chans. Då flyttar jag hemifrån!

Att ge upp

Idag gjorde jag nåt som jag inte brukar. Jag gav upp. Ledde matchen (i tennis) men gav sen bort åtta game på raken. Istället för att fortsätta kämpa och inte ge upp, så erkände jag att jag var trött, tittade på klockan och undrade om det inte var klart snart så jag kunde gå hem. Jag som slår bäst ur underläge, som springer på alla bollar, som aldrig ger upp hur dåligt det än går!
I och för sig lyfte jag mig i kragen under de sista minuterna och tog sista gamet rekordsnabbt vilket i alla fall gav mig ett poäng. Men i alla fall. Det var lite sent...

Visserligen har jag inte spelat alls under sommaren, utom en gång med syrran. Men jag hade ändå förväntat mig att jag inte skulle bli trött, eftersom jag faktiskt har sprungit regelbundet under sommaren, och gått ner några kilo. Men icke. Den som jag spelade mot hade sprungit Midnattsloppet som är en mil. Så långt brukar jag inte springa. Och så hade hon tränat under sommaren. Så jag gav helt enkelt upp när det gick dåligt. Nu är ju en tennismatch i en motionsserie inte särskilt viktigt, men ändå, jag kände inte igen mig själv.

Man kan göra nästa vad som helst, men ge upp kan man bara inte göra! Det finns iofs folk som säger att om nåt är för motigt så är man på fel väg, då ska man välja nån annan väg, göra nånting annat istället. Men hallå, hur skulle det se ut om alla olympier hade gett upp? Om alla uppfinnare hade gett upp bara för att det var motigt?

Jag tänker på nån som övningskörde och lyckades stänga av bilen mitt i en rondell. Läraren sa att just stanna och stänga av motorn var det enda man absolut inte fick göra, då kunde han ju inte göra nånting. Tycker det är lite samma sak.. det gäller att hålla igång motorn! Det är väl bara att satsa på att springa lite längre och träna lite mer.
Och inte ge upp...

Tennis på TV

Varför i hela friden måste tennisteknik förbli en hemlighet trots att dom visar tennis timme efter timme på TV?

Varför visar man bara hur servaren gör sitt uppkast och sen klipper man VARJE GÅNG för att istället visa hela banan? Vad ska jag göra med informationen hur fort bollen går när jag inte får se vad spelaren gör att få iväg bollen med den hanstigeten?
Varför får vi se hur spelaran torkar svetten ur pannan och förbereder sig istället för instruktiva slowmotion sekvenser? I andra sporten visar man saker om och om igen i slowmotion, men inte i tennis. Jag undrar varför.

Som jag ser det (amatör som man är) så finns det ungefär 2 viktiga saker i tennis. Teknik och strategi. Teknik handlar mest om själva slagen och strategin handlar om vart man placerar bollen på planen och hur hårt.

Allt dom visar i OS sändningarna är bara var dom placerar bollarna, inget om tekniken. Och kommentarerna säger knappt nåt intelligent om vare sig det ena eller det andra som man kan lära sig nåt av. Dom säger mest saker som vi allihopa kan se. Som att efter tre dubbelfel i rad fälla nån kommentar om att "hans serve är lite svag" eller nåt sånt. "Han har nog ont i axeln för han är nog inte så vältränad". Undrar om det stämde. Om man gör tre dubbelfel i rad så är det nog snarare psyket det är problem med.

Förresten, det glömde jag ju, psyket. Det lyckas dom i alla fall förmedla på TV med alla närbilder på hur spelarna förbereder sig, får bollar och torkar svetten ur pannan (istället för slowmotion repriser av slagen). Där tycker i och för sig jag att det är anmärkningsvärt hur dubbelspelarna hela tiden pratar med varandra före serven. Blir inte den som servar okoncentrerad av sin partner som hela tiden frågar "var ska jag stå" eller vad dom nu avhandlar sekunderna före serve? Eller säger dom saker som "nu tar vi dom", "den lilla killen har en skitdålig backhand" eller vaddå?

Hämnd eller..

Det är en person jag tycker lite synd om. Hon är yngst i en syskonskara och syskonen är riktigt elaka mot henne. Inte ens föräldrarna är justa. Hon säger att det beror på att dom alla tycker att hon är mindre värd än dom andra, eftersom hon är yngst och dessutom tjej. Syskonen och deras familjer är inte några konstiga missanpassade personer. En av dom är dessutom halvkändis. Jag förstår inte hur dom kan.

Jag försöker muntra upp. Och säger att det enda sättet att hämnas är att vara riktigt lyckad, nej, lycklig är bättre, vara jävligt lycklig. Se helst till att dom ser eller hör att du mår jättebra. Hoppas hon lyckas med det, knasiga förslag hur hon skulle bära sig åt saknades i alla fall inte.

En klok person gav mig en gång rådet att dom dagar då man känner sig nere, dom dagarna ska man anstränga sig extra mycket.. klä sig finare, sminka sig mer och överhuvudtaget försöka se bättre ut än vanligt. Det är säkert bättre än att tröstäta i alla fall

Rätt så frisk

Det är helknasigt att inte vara glad för det man har.

Jag läser David Gottliebs blogg från hans cancerbehandling. Tufft.
http://david-gottlieb.blogspot.com/

Det var jag som föreslog att han skulle skriva en blogg. Han har ju nåt att skriva om och att dela med sig av. Och jag det är bra terapi att skriva. Fast jag hade ju ingen aning om att han skulle skriva en sån bra blog.. som är tänkvärd för vem som helst.

Ska försöka ta vara på idag och imorgon...

Gammal..

Folk, dvs vänner säger åt mig att man inte kan se ut hur som helst när man fyllt 40. Som välmenande råd. När man är yngre kan man tydligen det.

Jag kan väl inte hjälpa att min frisör var helt okoncentrerad för att hon hade tappat bort en hund när hon skulle klippa mig senast? Vet inte om hon hittade byrackan, men hon är i alla fall inte min frisör längre.
När jag köper kläder så tänker jag på att min dotter brukar överta kläder som hon gillar, så om de är för unga kan hon ju göra det. Det är väl snällt av mig..??

Fast nu har jag klippt mig (utan att visa leg). Och mest köpt nya klassiska kläder som dräkt, pumps och skjortor.

Jag har alltid sett yngre ut än jag är och känt mig barnslig. När jag var riktigt liten undrade folk enligt mina föräldrar om såna små verkligen kunde gå när jag tultade runt. Fast det är väl dumt att tycka att ens jämnåriga är tanter och gubbar. Osmart.

Min doktor hade i alla fall roligt åt att jag ansåg mig vara gammal.
Men allt är ju som bekant relativt.

Supertöntigt eller genialiskt?

Om man har lyckats ta med barnen på en musikal en gång, som dom gillade så mycket att dom spelade musiken länge efteråt, så vill man ju gärna upprepa det. Lejonkungen var perfekt. Dom kände till karaktärerna och storyn från den tecknade filmen och så var musiken proffsig, av Elton John. Jag hade fått tipset av nån.

Den här gången hade jag fått tips att Billy Elliot var bra, den har fått pris som bästa musikal. Barnen var måttligt intresserade. Biljetterna dyra, utan nån form av rabatt. Jag tvekade.

Eftersom jag inte fick nåt bättre förslag från mina följeslagare så köpte jag biljetter till Sound of Music. Jättebra platser till bra pris. Inte på webben som moderna människor utan i den klassiska kiosken på Leicester Square. Barnen tyckte det var pest. Släpas med på töntig musikal som knappast ens mormor och morfar skulle gå på. Dom ville inte följa med. Sonen förberedde sig till slut på att sova sig igenom föreställningen.

Nu hör det till saken att Sound of Music släpade min mamma med mig och syrran på när vi var små. Och vi gillade det. Av nån anledning så kan jag nästan sångerna utantill.

Jag tycker dom är smått genialiska. En sång om hur man ska klättra upp för alla berg och ta sig genom alla floder, för att nå sitt mål. En sång om hur man ska tänka på saker man tycker om när man är deppig. Och så några stycken om naturen, och hur man ska lära sig noter.

Den var bra, i alla fall musiken. Ingen aning hur barnen upplevde det hela, men jag ryste varje gång de sjöng. Att sitta och rysa i två och en halv timme, sämre kan man definitivt ha det. Nån gång har jag suttit nånstans under taket, inte sett, hört eller fattat vad som hänt på scenen och inte känt igen musiken. Vilken skillnad.

Och att att få se Sound of Music live utan att behöva se och höra Stockholms evinnerliga musikalplåga Pernilla Wahlgren, bara en sån sak...

Hemligt??

Läser the secret. Jag tycker den är bra. Om man bortser ifrån flumsnacket som "universum"..
Men, vad är egentligen nytt? Riktigt kristna är tacksamma. Kommer ihåg en gång när jag åt middag med en "riktig kristen" som bad bordsbön. Alltså, riktigt kristna borde ha lärt sig att vara tacksamma.
Att be om det man vill ha, är inte särskilt nytt heller. Och att spela upp i förväg hur bra nånting ska gå det brukar sportstjärnor göra. Att vad man tänker påverkar hur det går, det är sant. Jag har provat. Alltså att säga olika saker till mig själv när jag sportar och se om det blir nån skillnad. Det blir det.
Fast själva finnessen är väl inte att känna till sådana saker. Själva finnessen är att använda sig av det såklart. Det är klart att det fungerar, inte till hundra procent, men det omedvetna är mycket starkare och viktigare än man kan tro (alltså, det tror jag). En annan bok som på något sätt tilltalade mig var "Feel the fear, but do it anyway". Mycket bra tycker jag.

Men undrar bara, om man nu går omkring och tycker att allt är toppen som i "the secret". Då kan man ju inte skratta åt eländet, eller hur...

Det finns också en annan sida av det hela. Ibland kan det vara bra att se saker precis som dom är.

Fast jag känner lärare som säger att om man bara lyckas få eleverna att tro att dom kan så kan dom lära sig nåt, annars inte. Och jag har hört om "företagsräddare" eller vad det heter, som ska vända företag som håller på att gå i konkurs, det första lär vara att få folket som jobbar där att tro på företaget.