Att ge upp

Idag gjorde jag nåt som jag inte brukar. Jag gav upp. Ledde matchen (i tennis) men gav sen bort åtta game på raken. Istället för att fortsätta kämpa och inte ge upp, så erkände jag att jag var trött, tittade på klockan och undrade om det inte var klart snart så jag kunde gå hem. Jag som slår bäst ur underläge, som springer på alla bollar, som aldrig ger upp hur dåligt det än går!
I och för sig lyfte jag mig i kragen under de sista minuterna och tog sista gamet rekordsnabbt vilket i alla fall gav mig ett poäng. Men i alla fall. Det var lite sent...

Visserligen har jag inte spelat alls under sommaren, utom en gång med syrran. Men jag hade ändå förväntat mig att jag inte skulle bli trött, eftersom jag faktiskt har sprungit regelbundet under sommaren, och gått ner några kilo. Men icke. Den som jag spelade mot hade sprungit Midnattsloppet som är en mil. Så långt brukar jag inte springa. Och så hade hon tränat under sommaren. Så jag gav helt enkelt upp när det gick dåligt. Nu är ju en tennismatch i en motionsserie inte särskilt viktigt, men ändå, jag kände inte igen mig själv.

Man kan göra nästa vad som helst, men ge upp kan man bara inte göra! Det finns iofs folk som säger att om nåt är för motigt så är man på fel väg, då ska man välja nån annan väg, göra nånting annat istället. Men hallå, hur skulle det se ut om alla olympier hade gett upp? Om alla uppfinnare hade gett upp bara för att det var motigt?

Jag tänker på nån som övningskörde och lyckades stänga av bilen mitt i en rondell. Läraren sa att just stanna och stänga av motorn var det enda man absolut inte fick göra, då kunde han ju inte göra nånting. Tycker det är lite samma sak.. det gäller att hålla igång motorn! Det är väl bara att satsa på att springa lite längre och träna lite mer.
Och inte ge upp...