En fråga om längd

Har ni tänkt på det där med längden? Att män är helt fixerade vi sin längd. Och hur kan jag veta det? Jo, förut provade jag nätdejting. Man får fylla i en massa saker om sig själv, skriva nåt och så lägga upp ett foto. Men det var ändå bara en faktor som tydligen var intressant förutom fotot. Min längd. Jag är inte särskilt lång. Medellång faktiskt. I stort sett alla män som kontaktade mig var max en decimeter längre. Det är väldigt korta män. - Eller är det så att det har blivit många korta män och många långa kvinnor över, så att de är överrepresenterade på dejtingsajter?

Varför är då längden så viktig? Jag tror att det är en känsla av litenhet som man inte gillar. När man är kort uppfattas man som yngre eller kanske till och med lite mindre viktig än någon som ser fullvuxen ut och kan titta över folk.

Visst är det då rätt så lustigt att det är vi kvinnor som har höga klackar? Det borde män ha! Platåskor..

Det sägs att benen ser snygga ut av höga klackar, men i själva verket kanske vi lite kortade kvinnor har det bara är för att vi ska vara lika långa. Det verkar ju vara viktigt att vara lika lång. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Det enda jag tänkt på är att det skulle kännas konstigt om mina barn tidigt hade blivit mycket längre än jag. Men nu är dom inte det.

Make a difference

Fredag kväll. Sist kvar på jobbet.
Anländer hem till ett inferno. Vem som helst med normalt ordningssinne skulle få spatt. Men inte jag. Jag tycker det känns bra att ha nåt att göra. Massor att göra har jag. Och vilken skillnad just jag kan göra. Från totalt inferno till något mer hemlikt, förhoppningsvis. Om man ska göra nåt så ska det synas, eller hur? Make a difference.

Bara jag får lite uppskattning så blir jag glad. Och det ska jag ge mig själv när jag kommit en bit på väg. Vänta lite nu, fick jag en gnutta uppskattning på jobbet idag, eller varför är jag glad?

Fyllon från 15-årsåldern

Jag kommer ihåg när jag var 15 ungefär. Det fanns bara tre typer av 15-åringar i det högstadium där jag gick; fyllon, plugghästar eller såna som var helt bakom flötet. Såvitt jag kommer ihåg var de allra flesta fyllon, eller strävade efter att bli det. Jag var plugghäst.

Jag har fortfarande uppriktigt svårt för människor som är i min ålder dvs medelålders och som tycker det är spännande att dricka sprit. Då tänker jag instinktivt, usch, ett fyllo som har stannat i 15-årsåldern och tycker att det är häftigt att ligga och spy. Fortsätt gärna med det, men tro inte att folk blir imponerade.

Inte för att jag är nykterist, men.. det var nåt med min generation och alkohol som gick fel.

Jag menar bara att kommentarer som män ibland säger för att verka intressanta eller nåt, som har med att vara full att göra, får motsatt effekt på mig. Det är säkert en sån "oss killar emellan" grej, som bara fungerar just i det sammanhanget. Vet inte om det är fler kvinnor som tycker så.

Dela eller inte dela det är frågan

Det är inte särskilt fint att skryta tänkte jag. Men faktum är att avundsjuka är en av dödsynderna, men inte att skryta. Det kanske bara är jantelagen som spökar?
Men om en del av upplevelsen är att få möjlighet att skryta och få någon annan att möjligen känna avundsjuka, så är det väl nåt fel, eller?
Är det inte lite coolt att göra häftiga saker helt hemligt, istället för att annonsera allt man gör.

Men samtidigt, det är roligare att dela saker med någon istället för att bara uppleva saker själv. Det brukar jag tänka om jag reser nånstans ensam. Om bara nån vore med, som jag kunde uppleva det tillsammans med..

Det sägs att det är en av anledningarna till att folk gifter sig. Att det alltid finns någon att dela saker med och att någon ser ens eget liv. Fast det finns naturligtvis ännu mer prosaiska anledningar. Inte vet jag. Never married.

Förresten, det är något med giftermål som skrämmer mig. Visserligen har jag själv föreslagit det, men ändå, det skrämmer lite. När jag var ung så tänkte jag "men hur kan man veta att det är rätt person?" Fast att gemensamma barn är ändå mer bindande än att vara gift.

Tävla ska vara skoj inte allvar

Visst sa väl jag att jag tyckte om att tävla? Jo, det sa jag. Jag tar tillbaka.
Jag gillar inte alls att tävla när det är allvar. När det känns som om det står folk runt omkring som hoppas att man ska förlora. Som gärna sträcker ut foten eller ger en en knuff för att man ska trilla.
Faktum är att jag gillar inte alls att tävla. Det beror på förutsättningarna. Det ska vara på skoj eller åtminstone sportsligt.

IKEA igen

Det bidde en ny säng åt sonen på IKEA. Nu börjar jag känna mig van att släpa hem sängar och garderober och sånt. Phu. Tillsammans skruvade vi sen sönder den mycket gedigna våningssängen. Phu igen.
Inte så väldigt mycket spontantanitet att tala om.

Ide' eller plan?

Måste man planera allting hela tiden? Man missar inspiration och själv glädjen med att vara spontan. Jo, jag vet att man inte åker på nån resa om man inte köper nån biljett, och man kan inte bjuda folk på middag om man inte bokat in långt i förväg.

Men mitt favoritexempel är ifrån slöjden i skolan när jag var liten. Vi skulle göra små bobbar. Det brukar vara en slags fyrkantig träbit med plåt på undersidan, som man kan låta åka i banor nerför snöhögar. Uppgiften var att först sitta ned med ett vitt papper och rita och planera vad man skulle göra. Säkert jättebra att lära sig, men det värsta jag vet. Jag gick till skräplådan vid bandsågen istället, och grävde fram nån häftigt vågformad träbit istället. Det slutade med att alla andra hade fyrkantiga träbitar med saker målade på sidorna (tänk en van med illustrationer på), medan min bob såg mer såg ut som en cool racerbåt. Det hade jag ju aldrig kommit på vid ett vitt papper, eller hur?

Jag har ritat ett kök en gång. Men först efter att ha tittat på olika kök och förstått vad som finns, hur man kan göra, och precis vad jag ville ha. Och jag ritade på mitt eget sätt, utan nåt verktyg eller några instruktioner på hur man måste eller ska göra. Det blev bra. Inte bara ritningen utan själva köket.

Nu ska vi åka till IKEA. Utan en färdig plan men med en ide.

Det är coolt med en ful saab

Varför håller ni på och krisar för undrar jag. Köp en ny bil istället. Det går säkert bra att pruta nu. Och det är coolt med Saab. Dom är så fula så dom är kult. Tänk en gammal saab. Helst en illgrön. Hur coolt som helst, eller hur?

Nu har ju jag en annan ful svensk bil. Jag har en fyrkantig volvo. Den är också cool så det räcker för mig. Inte nån liten tramsig rund bil med runda lyktor som ser ut som nån slags Tamagotchi.

Nej, men allvarligt talat. Köp svenskt. Och sluta krisa i onödan. Om jag blir arbetslös så ska jag vara extremt sparsam, men så länge jag har jobb så varför ska jag snåla bara för att det står i tidningen att det är kris? Man får inte vara så himla lättpåverkad.

Förresten, om ni vill köpa svenskt, eller åtmistone europeiskt så är det inte helt lätt. Jag pratade med en tjej som jobbar med kvalitet för europeisk bilmärke. Hon jobbade med en nya fabrik dom startat upp i ett asiatiskt låglöneland, som inte är kända för sin känsla för kvalitet. Dom japanska bilarna däremot är ju kända för sin satsning på kvalitet, som dom hållit på med ett bra tag nu. Men det var tydligen rätt mycket jobb för den här tjejen i alla fall. Och för oss konsumenter är det svårt att veta var saker är gjorda nånstans.

Vägra krisa! Köp en volvo eller en saab! Innan alla låglöneländer lärt sig kvalitet. Och design.

Olika kvinnostilar och jobb

Är du proffig på jobbet? Jag såg nåt intressant på det ämnet idag som fick mig att tänka till.
Jag har en känsla av att man är proffsig om man är uppfostrad rätt, eller tillägnat sig "rätt sätt" på annat sätt.

Många här där jag bor har en speciell stil. Jag kan nästan gruppera dom. En variant är "Madickens-mamma-stilen, den där överklassigt väna milda stilen som är gravt konflikträdd och lär sina barn att aldrig höja rösten (åtminstone inte så nån utomstående hör, hur skulle det se ut?)

En annan variant, som är bra mycket vanligare, är "jag-nöjer-mig-bara-med-det-bästa-stilen", en tuff kvinna som är säker på sig själv, eftersom hon är uppfostrad så. Hon har valt en man i karriären och självklart gör hon också karriär. Dom har allt man kan önska sig, utom tid. Hon väljer sina vänner med stor omsorg. Bara dom som är till nytta och har en bra position göre sig besvär. Förutom riktigt gamla vänner. Lika löser lika heter det inom kemin. Här är det också lika som gäller. Hennes mamma kan vara en Madicken-mamma.

En tredje variant är "jag-lever-livet-för-jag-kommer-ifrån-landet" stilen, som härmar väldigt bra för att inte bli genomskådad. Passar bra med en man som uppskattar nån som fixar hemmet och allt det praktiska. Resultatet blir exakt som alla andra har det. Tror dom i alla fall.

Hur går det på jobbet för dom? Lantisen jobbar inom det offentliga. Det är ju ändå mannen som försörjer henne. Hon jobbar inom vården, skolan eller dagis.
Madicken-mamman (ni kommer väl ihåg henne ifrån filmerna med Madicken) passar bra i alla sammanhang där det inte finns så många "vanliga" människor, för då sticker hon ut lite för mycket. Men oftast går den väluppfostrade stilen hem bra. Vissa går i och för sig ned till halvtid för att ägna sig åt barnen och deras läxläsning. Så att mannen ska kunna satsa på jobbet.
Den tuffa kvinnan går det ganska bra för så länge hon är ung, sedan tar det av någon anledning stopp. Men då har hon ju så mycket annat för sig.

Nån som känner igen typerna? Eller sig själv kanske?

Dagens prövning

Dagens prövning var inte att ägna fyra timmar åt att försöka få ett gäng personer att lösa en uppgift enligt mina instruktioner. Prövningen var inte att efter övningen få höra från flera stycken att dom tyckte att deras gamla vanliga metod var bättre. Prövningen bestod i att inte säga vad jag tänkte då. Vet inte om jag lyckade något vidare med det. Att inte visa vad jag tyckte.

Hur mycket ska man hjälpa sina barn?

Hur mycket ska man hjälpa sin barn? Hur får man dom att bli självständiga? Vill man att dom ska vara det?

Jag vet att många föräldrar pluggar med sina barn. Förhör, hjälper, stöttar på olika sätt.
Men när blir det för mycket? När tar man som förälder för mycket ansvar? Så att barnen inte lär sig att klara sig på egen hand?

Jag har ett barn som har klarat sig själv nästan hela tiden. Och så har jag ett som gärna vill att jag ska ta ansvar istället. Som verkar tänka: om jag inte klarar det på egen hand, så hjälper mamma mig. Det gör ingenting om jag inte startar i tid, för min mamma ställer upp sista kvällen.

En helt ovetenskaplig undersökning i min äldsta barns klass visar att dom som är riktigt duktiga alltid har klarat sig själva.

Men det är inte lätt att överge nån som inte själv tar ansvar. Som har vant sig att alltid få hjälp.
Det är ju bara resten av livet som bestäms nu. Hur bra tror man att man är? Hur smart tror man att man är? Verkar saker och ting oöverstigliga? Ojojoj...

Stötta utan att putta på eller stjälpa var det....hilfe. Hjälp till självhjälp.

Repris om underströmmar

Om man ramlar i strömt vatten så ska man inte simma mot ställen där vattenytan ser lugn ut. Det är nämligen där det finns underströmmar. Istället ska man följa med strömmen, och hoppas att man blir uppspolad någonstans.

Sluta paddla uppströms. Allt du vill ha finns nedströms, har någon sagt.

Låter himla enkelt, eller hur..

Glöm bort och upplev nytt

Heureka, nu kom jag på nåt! (personligt, inte det minsta politik idag)

Jag hade en pojkvän för några - ja, nu är det rätt många - år sen. Det tog slut rätt plötsligt.

Nu har jag kommit på en sak. Jag har nog saknat honom och trott att jag skulle kunna hitta nån som liknar honom på något sätt. Så dumt. Ändå dummare är att jag nog tänkt att om jag råkar hitta någon med hans dåliga sidor, så kanske jag också hittar hans bra sidor också hos samma person. Så har jag tänkt mer eller mindre omedvetet. Så ovanligt korkat. Inte för att jag letat särskilt mycket. Men jag har tänkt fel.

Kasta alla mallar. Kasta bort minnen av ex, vare sig avskräckande eller som förebilder. Glöm bort! Det som har varit har varit och finns inte längre.

Allt är nytt.

Politik - nu kan jag inte hålla tyst längre

Den här bloggen handlar inte om politik egentligen, det är en personlig terapiblogg. Men nu kan jag inte låta bli.

När vi skulle folkomrösta om EU, så frågade jag via nån tidning nån ledande politiker om inte det nya EU också skulle föra med sig ett militärt samarbete. "Nej, nej, nej, det här handlar bara om handel, att underlätta för handel mellan europeiska länder", sa man. Den typen av fråga var knappast på dagordningen i tidningar och på TV om ni kommer ihåg. Nu däremot är ju svaret självklart ett helt annat. (inte förvånande, ta bara fram historieböckerna) Jag tycker att sådana frågor är av allmänt intresse.

En annan sak som man dock pratade om, var huruvida vi lämnade ifrån oss vårt självbestämmande till EU. Nej, det skulle vi inte göra. EU skulle bara stifta lite lagar och ta lite beslut för att underlätta handeln mellan länder i Europa. Och så ville vi ju vara med och påverka och "förbättra världen". Nu vet vi att vi har lämnat ifrån oss självbestämmandet utan att ens folkomrösta om det. Vi vet också att makten hänger ihop med folkmängd. I det sammanhanget är Sveriges åsikt lika viktig som någon storstads åsikt i Sydeuropa. (jag har nyligen förhört sonen om olika styrelseskick)

Man kan dock undra vilket självbestämmande det är som vi lämnar ifrån oss. Jag kommer ihåg när man hade folkomröstat om kärnkraften. Det var väl ändå så att folket sa ifrån att man inte ville ha kärnkraftverk i Sverige. Visserligen ville man inte avskaffa allting på en gång, utan göra det kontrollerat och naturligt när de kraftverk som fanns då hade tjänat ut. Då var jag nog inte ensam om att tänka att, det där beslutet, som sköts på framtiden, det vet vi ingenting om. Det blev precis som jag trodde. Nu vet man ju bättre.

Vad är det som Sverige har i sammanhanget ovan? Jo, vi har uran och vi har bra berggrund. När vi inte längre kan bestämma själva, mer än vad någon Norrlandskommun kan göra, så kan jag bara gissa hur det kommer att se ut.

Det som har gjort Sverige tämligen rikt är följande såvitt jag förstår: att vi har haft naturtillgångar i form av malm och skog, att vi inte varit i krig, att vi har haft billig energi ifrån vattenkraften, att det utbildning är skattefinansierad, att folk har haft tillräckligt hög levnadsstandard för att efterfråga varor och tjänster kan ha gjort sitt och inte minst att vi har haft entreprenörer som byggt upp företag och lyckats expandera både i och utanför Sverige.

Hur kommer det att gå i framtiden? För att bli rik i det här landet, så bör man starta ett småföretag som sedan bli uppköpt av ett storföretag. Sannolikheten att storföretag flyttar utvecklingen utomlands är dock överhängande (för produktion är det självklart). Hur skapas arbetstillfällen här i framtiden? Jag pratar inte om enkla serviceyrken, utan om högteknologiska jobb. Vad ska barnen satsa på, mer än språk och grundkunskaper? Och är det kinesiska eller hindi de ska läsa? Räcker det med engelska om man ska förstå vad framtida företagsledningar pratar om? Säljare kommer nog alltid att behövas, även i Sverige. Om inte annat för att sälja utländska produkter till svenska myndigheter, företag och konsumenter.

Kommer skogen att finnas kvar? Är malmen slut? Är det inom uranbrytning och inom kärnkraftsindustrin jobben kommer att finnas? I och med folkomröstningsresultatet så las forskning och utveckling ned inom kärnkraftsområdet har jag förstått. Tekniken och kunskapen till kraftverken får väl köpas utifrån...? Men uranet och vår land med kust och skärgård strategiskt placerat kanske är en anledning att ha kvar lite försvar ändå. Eller? (jag har varit på museum i skärgården, där de visade upp hur det ålderdomliga försvaret lagts ned, jag förstod inte om det ersatts av något modernare). Kan det vara riktigt klokt att vara helt i händerna och helt beroende av andra länder? (kan någon ge ett enda exempel ur historien där det har varit en särskilt bra strategi?)

PS. Jag är inte någon rabiat motståndare till EU, jag reflekterar bara över hur länder i alla tider strävat efter självbestämmande - så vi går väl till världshistorien, frågan är bara under vilken rubrik... Jag är inte heller rabiat motståndare till kärnkraft, men jag kommer ihåg när det "regnade" riktig strålning över oss (inte nån elektromagnetisk strålning) och naturen blev starkt cancerframkallande. Finns det inte andra sätt att förhindra en klimatkatastrof? Nån som känner till nåt svenskt solcellsföretag eller bergvärmeföretag där man kan köpa aktier?

Att bli styrd

Jag ogillar att bli styrd, begränsad, bestämd över. Det ger för det mesta bara en obehagskänsla.
Särskilt om det är nån som bestämmer utan att tänka på vad jag tycker. Jag accepterar det bara ifrån människor som jag respekterar och som respekterar mig.
Känner alla andra likadant, undrar jag?

Jag tror inte det. Man behöver bara titta på hur folk har anpassat när dom skaffat barn efter lagar och bestämmelser (max 2 år mellan syskon för att få behålla föräldrapenningen). Vi har en helt generation där alla har syskon med 2 års mellanrum. Bara som ett exempel.

Alla ensammas dag

Idag är det alla hjärtans dag. Bara namnet gör att man känner smaken av för mycket söta gelehjärtan, som nån pliktskyldigast köpt.

Första gången jag stiftade bekantskap med fenomenet var när jag besökte England första gången för länge sen. Mitt minne av det hela var att det var en ungdomsgrej. Tjejer i Starlet åldern som kanske vågade tala om för snyggaste killen att dom tyckte han var söt. Det kallades Vanentines day och inte "all hearts day". Men i England är ju folk rätt hysteriska (oj fördom) så det kanske var årets viktigaste dag. Och en stor sorg för den unga tjej eller kille som inte fick nån kort eller nåt. Men vuxna, åt dom gelehjärtan?

Nu som singel så känns den här dagen otroligt överdriven. Är det verkligen så att det måste finnas en särskild dag för att få folk i förhållanden att ge varandra presenter. Inget spontant här inte. Tänker killar i vanliga fall "Jag kanske ska köpa en bukett tulpaner till tjejen idag? Nej, varför det, det är ju ingen särskild dag idag. Hon kanske tror jag har dåligt samvete, eller nåt.."
Nu tror jag att det är kvinnor som köper mest blommor. Så det behövs kanske särskilda dagar för att få män att visa uppskattning. Förresten, man behöver inte köpa saker ens på särskilda dagar, man kan ju visa uppskattning på annat sätt.

Så har vi ju mors och fars dag också. Lätt hysteriskt. "Oj, glömde jag fars dag." "Fick jag inget av min dotter, vad kan det betyda?" Men på det hela taget är det väl fint särskilt om man kommer ihåg sina gamla föräldrar. Fast alla dessa saker, det behöver inte köpas saker hela tiden.

Kan det inte finnas en dag för ensamma också. Jag vet folk som knappt har nån släkt eller familj, som knappt har nånstans att ta vägen på julafton, som inte är bortbjuden på nyår. Som absolut inte blir uppvaktad nån gång. Det kunde finnas en dag "kom ihåg ensamna i din närhet". Det vore väl bra? I alla fall bättre än den här påklistrade "kärleksdagen" för par som redan är gifta eller sambor. Hur lyckad är den? I sämsta fall stora förväntningar och ... tja...besvikelse...

Himla rara mot sina patienter

Förut skrev jag om läkare, sådär lite skeptiskt och misstänksamt.
Men jag vill gärna skriva om några människor som är helt underbara. På ett anonymt storsjukhus där det inte är särskilt trevligt. Men på den här avdelningen jobbar några som är så himla gulliga. Först systrarna. När man kommer och sitter och väntar i korridoren, så kommer de genast och hälsar, så att man vet att man inte blir bortglömd. Även om jag bara kommer en eller två gånger om året, så syns det att de känner igen mig och de säger det ibland också. När man ska göra nån undersökning så är de så vänliga och rara. Omtänksamma och snälla. Jag är säker på att de är lika vänliga mot alla som kommer dit. Aldrig överlägsna eller självupptagna (som på vissa andra ställen där folk mest ser ut att vara intresserade av sitt nagellack, sin frisyr eller sin fikarast).
Sen är doktorn en rar man också. Som verkligen bryr sig, även om andra krämpor, och blir orolig om man inte blir bra. Det är väldigt viktigt att jag kan lita på doktorn. Annars lyder jag ju inte. Ibland glömmer jag ju förstås också.. Men om jag är övertygad om att han vet vad han pratar om så ökar chansen att jag anstränger mig att följa ordinationen.
Det hela blir en positiv upplevelse och man går därifrån med ett leende på läpparna.
Sist jag var där så talade jag om vad jag tyckte när jag gick. Att de är så himla gulliga allihopa. Att det känns stor skillnad att komma just till deras avdelning. Vad är det dom gör som andra inte bryr sig om...?

Många kurser blir det

Läs om härskartekniker på http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik.

Kanske man borde läsa böcker om sånt. Hur ska man hinna läsa böcker om allting? Man behöver en grundkurs i överlevnad helt enkelt. En grundkurs särskilt för kvinnor som ska ut i arbetslivet. Eventuellt med uppföljningskurs någon gång i medelåldern. Jag har en mängd bra uppslag, "lär dig hålla tyst", "hur man smälter in i en enkönad miljö", "från lilla stumpan till bitch", "inte bara genomskåda fula tricks utan även praktiska motmedel".

Förresten man behöver en grundkurs om man ska bli förälder också. Man får gå kurs för att klara själva födandet, det är ju en baggis jämfört med vad som väntar. Grundkursen i föräldraskap skulle kunna innahålla en kort läkarutbildning, en kurs för sport coacher, en pedagogisk grundutbildning, en snabbkurs i den senaste läroplanen, det senaste inom barnuppfostran, hur man förvandlas från en intelligent person till en hushållerska, hur man stöttar sin tonåring, hur man underhåller föräldranätverk. Ja, det finns hur mycket som helst..

Men nu glömde jag: hur man hittar rätt förälder till sina barn, hur man får sitt förhållande att överleva föräldraskapet, hur man startar om, hur man klarar sig själv.

Kollektiv kroppsnoja

Har ni tänkt på att vi lider av kollektiv kroppsnoja? Vi kvinnor bara klagar hela tiden på våra kroppar.

Nu vet ju inte jag precis hur det är i andra länder. Det är ju lite speciellt här att vi håller våra kroppar väldigt privata större delen av året för att sen exponera dom för kreti och pleti en kort tid på sommaren. Lite ovant hinner det ju bli om man inte springer till badhus eller nåt hela vintern.

Jag blir i alla fall trött på att allt tjat från helt vanliga kvinnor om deras kroppar. En till synes vanlig slank kvinna som står och ojjar sig över sin mage. Hallå, alla har magar, det har med mat att göra. Det är inte en gubbmage för det. För det första, om man tror att man är fet fast man inte alls är det, hur står det då till med omdömmet i andra frågor. Tror man att huset behöver målas, cykeln behöver pumpas och räkningar behöver betalas när så inte är fallet?

Det andra jag tänker på är, hur i hela friden har vi blivit så missnöjda med våra kroppar. Säkert 90% av alla kvinnor klagar på sin rumpa.
Jag har en teori. Det är inte reklamens fel. Det är mäns fel. (hörrni!!!) Ni/dom ger för lite komplimanger och klagar för mycket. Om man nånsin har fått en komplimang för sin rumpa så står man inte och klagar. Likadant med alla andra saker.

Är det verkligen så att folk skiljer sig för att dom tröttnat på varandras kroppar? "Nä, hon hade fått för stor rumpa, så jag lämnade henne och barnen för en yngre tjej". Är det verkligen så, undrar jag?

Och sen, även om man nu inte är perfekt och det aldrig funnits någon anledning att få nån komplimang, så får man väl stå ut med hur man ser ut. Man står ju ändå inte framför spegeln och lider hela dan. Man ser ju faktiskt mest andra människor.

Nu vet jag inte om det är likadant med män, om dom också står och ojjar sig framför spegeln. Jag vet inte.

Jag tror är att man inte gillar hur nån ser ut om jag inte gillar personen. Nåt som är rätt personligt är händer och fötter. Om man tittar på någon som man känner väldigt väl, och tycker att personen ifråga har fula händer så tycker man inte om henne/honom. Om man däremot tycker väldigt bra om nån, så kan nedbitna naglar förefalla snyggt. Fast det förutsätter att man har vant sig och vet att naglarna är nedbitna. Bara som ett exempel.

Fast det är klart, dom allra flesta brukar nog se lite mer attraktiva ut om dom går ner några kilo istället för upp. Men banta lite då, hur svår kan det va? Men sluta tjata om hur fula ni är. Det är bara sorgligt att höra. Det visar bara hur höga krav vi har på perfektion av våra närmaste.

Att parkera och ställa en tanke

Där min mjölkbutik ligger, alltså där jag oftast handlar mjölk, så finns det en rätt så rörig parkering. Det är ingen microparkerin, men den är tillräckligt liten och det är tillräckligt mycket bilar för att det vissa tider ska vara rena kaoset.

En gång var det så mycket kaos att alla stod stilla och väntade på nån framför, som väntade på nån framför och så vidare. Jag klev ur och upptäckte att det var en bil som hade fått motorstopp. Så jag hjälpte till att knuffa undan den så vi alla kunde åka därifrån. Tänk vilken handlingskraftig kvinna jag är.. ibland. Gissa om jag tyckte dom andra som bara satt kvar i sina bilar var idioter? (nä, så får man inte tänka, det är då folk blir arga och provocerade. istället borde jag tänka att så bra att inte alla gick ur sina bilar, det hade ju blivit ändå mera kaos då)

På kvällen brukar det inte vara så mycket folk. Häromkvällen var det inte något kaos alls. Jag svängde vant in i en parkeringslucka. Visserligen rätt djupt försjunken men i alla fall, jag parkerar där hela tiden. Men vad händer? Bilen bredvid gjorde ett rejält skutt. Jag blev rädd. Vad hände egentligen?

Nu har jag ju varit i Frankrike och sett hur man parkerar där. När en bil liksom puttar en annan Renault för att komma in i en lucka. Putt, gung, putt, skutt. Men jag är inte van vid det eller tycker att det på något viss är normalt..

Nä, här hade jag alltså fått en bil att skutta mitt på min vanliga parkering. Jag klev genast ur och tittade efter eventuella skador. På den andra bilen. Ingenting vad jag kunde se. Jag hade tydligen kört emot hjulet. Det var en väldigt stor svart blank bil, en sån som man inte vill krocka med för då är det värre än att möta en älg, min stötfångare skulle vara på helt fel höjd. Men den här gången var det tydligen bra. Den skuttande bilen var så hög att den inte blev påkörd. Bara på hjulet.

Jag gick runt och höll på, tills föraren kom ut. Han trodde att min bil orsakat lerstänken bakom bakhjulet. Inte nån ingenjörstyp direkt. Jag bad om ursäkt, han sa att det var ok.

Lite chockad blir man i alla fall. Jag brukar ju alltid... det går ju alltid...

Det går inte alltid. Ibland går det åt helvete. Bra tankeställare. Det behövs inte mycket i trafiken för att det ska bli en privat katastrof. Tänk på det och kör försiktigt.
Inte vårdslöst bara för att det har gått bra i många år!
(jag ska prova att säga det högt till mig själv så kanske jag förstår)
Det gäller er också!

Dagdröm

När solen skiner från sidan på den lilla snön som ligger på taken och himlen är ljust blå, så känns det hoppfullt. Hur kan det vara annat?

Sitter hemma och väntar på hantverkare. Det är säkert något praktiskt jag borde passa på att göra. Men jag dagdrömmer istället. Inte om hustak.

Konventionell inspirerar ingen

Konventionell. Vad är det?

Jag råkade säga att jag uppskattar okonventionella människor. Hur mycket kan man missförstå ett sånt yttrande?
Precis hur mycket som helst. Gillar jag knäppisar? Nä tack. Är jag ovanlig och konstig på nåt sätt? Inte särskilt.

Jag menade att jag är en aningens trött på att folk ägnar så mycket tid och energi åt att vara exakt lika. En del av en homogen grupp. Att passa in perfekt.
Kanske därför att jag insett att den gruppen inte finns där jag passar perfekt. Så nu struntar jag i det.

Jag tycker att det är roligt med folk som tänker annorlunda. Som inte är helt förutsägbara, utan kommer med en ny vinkel. Om man vänder på det, så är jag väl trött på mina egna vinklar som jag själv kan hitta på.

Jag tar tillbaka. Jag gillar inte jätte-okonventionella människor. Jag är bara lite trött på likrikting. Det är roligt när nån gör nåt annorlunda. Har en annorlunda ide till exempel. Det är inspirerande.
Det är underbart med människor som inspirerar.

Melodifestival, eller

Ikväll tittar vi på melodifestivalen. Förr i världen när det bara var en kväll om året, så brukade jag alltid titta. Oavsett om nån annan var intresserad.

Men nu, nu tycker jag inte att jag behöver följa alla uttagningar. Det blir liksom lite väl mycket. Låtarna låter alltid som nån annan man redan har hört. Ikväll var det inte en enda låt som jag ryste av. Det är så jag vet om nåt är bra eller inte. Om håren reser sig på armarna. Men om man slapp titta så var "snälla, snälla" inte så dålig. Men jag tittade tyvärr.

Förresten, jag tycker det var bra att Shirley Klumpig inte kom vidare. Stackarn, hon har verkligen ingen stil överhuvudtaget. Hon ser ut att tänka "jag är fyra år, charmig och jättegullig" fast hon borde ha passerat den åldern för länge sen. Det är lite som med en del politiker, man tröttnar både att se och höra på dom efter ett tag.

Sen tror ju jag att det finns andra artiser i Sverige än bara det gänget som den där mannen känner, han som sjöng falskt den gången han vann (jag vägrar att ta med hans namn här). Det verkar vara lite av klubben för inbördes beundrad och en hel del ryggkliande. Som det verkar. Gamla kompisar, istället för nya förmågor.

Programledaren var rätt bra, vad hon nu heter. Inte för jag egentligen gillar när folk förolämpar gästerna, men det var ändå uppfriskande i den smetiga röran.

Föräldra-ansvar

Ofta så känner man inte att ansvaret vilar tungt i vanliga fall. När man lagar middagar eller tvättar kläder (jo, lite). Men när barnen är sjuka är det inga tvivel om vem som axlar ansvaret. Även om man frågar om råd så är det DU som bestämmer, eller JAG i det här fallet. Är detta ett ambulansfall (nästan aldrig som tur är), är detta ett akutfall (svårare att bestämma), kan det här vänta till doktorn har tid (ibland fel anledning att vänta). Och sen kanske inte vet vad ska jag titta efter, hur vet jag att det "inte går åt fel håll". Tacka vet jag webben, och läkarböcker.

I och för sig är det rätt så skönt att ha ansvaret för då behöver man inte argumentera med nån. Om jag tycker att vi ska åka till akuten och sitta där och bli smittade med influensa eller nåt, ja, då gör vi det. Men oftast är det för jobbigt. 5-6 timmar i överfulla väntrum och korridorer är inte kul.

Men närakuter är väl bra. Javisst det tycker jag. Om det räcker med en allmänläkare. Om man inte behöver en specialist, för specialistbedömning eller specialistapparater.

Den här gången har jag tagit ansvaret. Att inte åka till akuten. Jag hoppas att jag inte får ångra det. Då kan man aldrig skylla på nån annan. Det är ens egen magkänsla som gäller. Man borde vara utbildad läkare för att ha barn. Och lärare, advokat och några yrken till....

Vad har du för roll? Har du prio?

Ibland struntar jag i att öppna mail. Därför att jag inte tror att det är viktigt, eller inte menat till mig, eller kanske bara ett stort anonymt utskick som inte berör mi. Det beror på avsändaren.

Ofta så öppnar folk mail, men svarar inte. Man kan svara "ok" "vet ej" "jo" "nej" "återkommer" "fråga Pelle". Eller så kan man göra nånting. Det är också bra. Då har man inte skickat i onödan, förgäves. Spillt tid.

Om man inte svarar, så menar man: jag tycker inte du är viktig, jag tycker det du vill är oviktigt, det finns nog någon annan på to raden som kan svara, nu blev jag störd, jag hatar oöppnade mail men jag öppnar det innan jag slänger det utan att läsa, min inkorg ska vara REN. Det kan också vara så att man inte har en chans att hinna svara och glömmer bort det innan man har hunnit öppna nästa. Sån är jag ibland. Men det är klart att det är ett mått av prioritering, annars så skulle alltid andra människor bestämma över din tid till 100%.

Ibland har jag märkt att när jag skickar "återkalla" så finns det folk som läser mailet bara för det. Det kan vara ett sätt. Då vet man i alla fall att det blev läst.

Eftersom det inte fungerar att maila längre, så måste man ringa. Upptagen står det i outlook, kanske ledig om en och en halv timme. Anteckna att jag ska ringa upp då. "Ursäkta att jag stör" "ringer jag olägligt?". Oh, nej, det är bara fem personer som står här i mitt rum och väntar på att jag ska lägga på luren så vi kan fortsätta där vi var.

På distans. Distans var ordet, sa Bull. Det finns personer som är så uppbokade så även om dom finns i samma kontor som man själv åtminstone under en eller några dagar, så har dom aldrig tid att prata med mig. Vad det än gäller. Bra att man vet. Hur viktig man är. Prio som det heter.

Stockholms vatten

Jag bor på cykelavstånd, inte mitt i city. Men så fort jag är inne i stan och åker eller går över nån bro eller vid vattnet, så blir jag glad. Stockholm är en vacker stad. Broarna är det bästa. Annars så får man inte rymden och utsikten. Jag menar inte en permanent utsikt, utan mer en vy som passerar förbi. Säkert har alla Stockholmare känt den där känslan när man kommer åkande med tåg söderifrån mot centralen. En välkänd vy och så är det vackert. Inte för att jag inte lika gärna skulle kunna bo nån annanstans, det är väl klart jag skulle kunna.

Det har inte blivit av att byta upp mig. Än. Ett tag var det min hobby att gå på visningar.
Men nu så är det bara en liten promenad till vattnet och det känns väldigt tryggt. Det är nästan att vara lite bortskämd.

Visst är trevligt med vatten. Det finns säkert nedärvt i våra gener att det är bra att hålla sig i närheten av vattnet. Att sitta högt upp och se långt bort. Tittar man ut över en vattenyta så är man rätt säker på att inte bli överfallen och uppäten, eller hur? Inte så romantiskt tänkt kanske, men det som är nedärvt känns ofta rätt bra, eller hur?

Hur synkronisera sömnvanorna?

Jag funderar på vad jag ska göra åt min granne. Eftersom jag har bott här så länge så trodde jag att jag hade vant mig. Vant mig vid att hon vandrar omkrig mitt i natten och flyttar möbler.

Men på den senaste tiden har det där stört mig. Jag vaknar och kan inte somna om. Vad göra?

Se till att hon håller normala tider genom att väsnas ordentligt klockan 7 på morgonen? Hålla igång ordentligt på kvällen så hon måste anpassa sig? Men hur ska jag kunna förhindra att hon sover på dagarna och blir pigg nog att hålla mig vaken på nätterna? Ska jag ringa hem då och då kanske och hoppas att det hörs? Låta stereon stå på hela dan?

Jag tänker på en sång av Povel Ramel. (Han var inte nån personlig favorit, men hans texter är rätt annorlunda). Vet du vilken jag menar? Nån om grannar som stör, så han stör alla andra istället.

Eller jag kanske ska se till att hennes möbler har tassar, och be henne att inte ha skor på sig?

Prata med henne? Äh, det har jag redan provat, men det kanske är värt ett nytt försök.

Nu är jag i alla så trött, så det borde inte vara nåt problem att sova. Sov Gott!

Lite pepp musik

Klassiker med betoning på uråldriga, i den udda men populära genren pepp musik.

I will survive http://www.youtube.com/watch?v=Xv6lHwWwO3w

Climb every mountain http://www.youtube.com/watch?v=ZihB_WzR1eg

We are the champions http://www.youtube.com/watch?v=sogKUx_q7ig

I've got life http://www.youtube.com/watch?v=-1LRD3DtFAo

nu hinner jag inte hitta flera just nu...