Färg, choklad och fibrer

OK. Jag ger mig för vetenskapen. Choklad är tydligen nyttigt. Så nu äter jag det. Och blåbär också. Men jag vänder mig mot generaliseringar av typen "allt från växtriken som innehåller mycket färgämne är nyttigt och bra". Hur dumma tror dom att vi är? Hört talas om flugsvamp?

Jag gillar inte att göra som alla andra. Varför fick vi mer komplicerade hjärnor om vi ändå skulle bete oss som fårskockar allihopa? Så fort det står nåt nytt i tidningen så tror vi på det, ena året är ägg livsfarligt och nästa år är ägg hur bra som helst.

En sån sak är fibrer. Nuförtiden får lätt intrycket att fibrer och fullkorn är den enda sanna vägen. Vägen till lycka. (skämt åsido) Fibrer är ju bara sånt som vi inte kan bryta ner och tillgodogöra oss. Bark i brödet. Småsten skulle förmodligen gå lika bra om det inte var så ovänligt för tänderna att tugga. Och så skulle inte nån tjäna pengar på det, om vi gick ut och mumsade lite på trädgårdsgången. Ändå handlar det ju bara om att se till att maten får lite extra skjuts på slutet, så att vi inte kan tillgodogöra oss all annan mat vi stoppar i oss. Låter det särskilt ekonomiskt?
Ja, så får man tydligen tjocktarmscancer lite mer sällan också. Hur många av oss som nu lever så länge så vi hinner få det, innan vi hinner dö av nåt annat.

Bläddrat i "South Beach Dieten" också. (Jo, den är på svenska, lite pinsamt. Men jag lärde mig redan när jag var på språkresor i min ungdom att kokböcker från andra länder är pittoreska men knappast praktiska, eftersom saker och ting mäts i oz och cups och så.) GI verkar inte så himla dumt. Sammanfattning; grönsaker, ägg, kött och rimliga mängder bra fett. Jag har också hört att asiater som äter fisk mår bättre, och medelhavsmänniskor också som äter olivolja.

Lax kan man alltså äta glatt fast man vill bli smalare, men såserna ska nog inte vara av den stabbiga typen om man ska köra lite nyttigt även under nyår.

Förresten, det var nog fel på vågen häromdagen. Och idag känns det inte särskilt inspirerande. Tur jag kom på det där med chokladen.

Praktiska slimming tips

Om man ersätter lite vanlig mat med nån lämplig billig grönsak, så vips, har man en måltid som skulle kunna vara serverad på en lunchrestaurang som drivs av en känd kock. Mitt tips är att byta ut spagettin mot vitkål i spagetti med köttfärssås, och strö över lite majs till exempel. För att nästan platsa i ovan ej nämnda lunchrestaurang så behöver man också lite sås, nån salt sky med mycket smak, prova med köttfärssåsen, och sen något lite grönt på toppen, t ex persilja.

En annan billig jag menar nyttig rätt är att koka soppa på en purjolöksstjälk och en tomat. Man sätter till exempel smak på det hela med grönssaksbuljong och diverse kryddor. Efterrätt keso med nåt i, till exampel sylt. Fast då är det inte så nyttigt längre.

En frukostklassiker att rekommendera är naturell lättyougurt med äpple och kanel. Eller banan.

Vet inte om det är fel på vågen med den visar jag har lättat 2 kilo på 3 dar. Det sägs att det bara är vatten, så då måste det vara bra med lite salt (?) det binder ju vatten. Ett tips om man tycker att man är jättesmal redan är att se sig i spegeln när man sitter ner. Funkar garanterat i någon vinkel.

Ett annat tips är att röra på sig. Det finns dansmattor att köpa till både PCn och Wii. Första gången vi fick en dansmatta så blev vi slimmade allihopa. Det fungerade ända tills vi tröttnade på Djungelboken. Det fanns bara Djungelbokenmusiken men den står sig rätt länge faktiskt. "Var nöjd med allt som livet ger..." osv.

110 mille

Vad skulle du göra om du hade 110 miljoner?

Jag skulle börja med att skänka bort en del till välgörenhet. Nån slags välgörenhet som inte betalar ut feta löner till sina chefer. De mest kända organisationerna går bort direkt. Sen skulle jag skriva ett testamente. Tror inte att det är bra för barn att ha för mycket pengar. Dom kan lätt tro att vänner kan köpas för pengar.

Jag skulle såklart bort en del till släktingar. Och göra kloka investeringar, dvs sprida riskerna. Sen skulle jag nog köpa en innerstadslägenhet, som jag skulle möblera. Jag tror jag vet ungefär hur. Det skulle vara skoj. Den skulle vara representativ, dvs så man kan ha fest utan att folk behöver trängas i sovrummen. Jag skulle bjuda hem folk. Och ha städhjälp. Och nåt ställe på landet också.

Och åka utomlands skulle jag. Eller varför inte bosätta sig tillfälligtvis utomlands. Låta barnen gå i skola utomlands vore bra. Lära sig språk och allt möjligt.
Fast att vara sysslolös vore trist. Jobba vill man ju. Jag har lite ideer.

En massa vänner vore trevligt, umgänge som det kallas. Bjuder man bara på mat och dryck, och erbjuder trevliga människor att umgås med (dvs man bjuder hem flera) så borde de inte vara nåt problem. Bor man dessutom trevligt och stort så kan man både bjuda och bjuda igen.

Jag skulle nog se till att barnen fick privatlektioner i allt möjligt, och jag själv skulle anlita all möjlig expertis. Så att vi är friska och mår bra.

Konstigt, det jag vill göra låter precis som en person jag känners liv. Vill jag verkligen byta??

Choklad, nötter och koldioxid

Har ni gått på det där med att det är ok att äta nötter och choklad när man vill gå ner i vikt?
Allt är relativt. Jag har läst det finstilta. Dom menar ungefär 4 nötter och en ruta choklad. Vem går och köper 4 cashewnötter? Inte jag. Om jag äter nötter vill jag åtminstone ha två nävar.
Och det där med att äta en ruta choklad. Det är ju för folk som inte gillar choklad. Dom flesta som verkligen behöver gå ner i vikt gillar choklad och äter hela eller halva chokladkakor, inte en ruta. Fast det är klart om man lyckas få tag på en choklad som inte smakar gott, så kanske det är en bra idé, annars tycker jag att det är löjligt.

Tänker på nån GI entusiast som sa: oh, nu är jag äntligen av med mitt sockersug. Det förstod jag inte riktigt. Jo, ibland är man sugen på nåt gott, men är det nåt som måste ha ett eget namn, och måste man bli av med det? I mina öron låter det ungefär som om människan har blivit av med sin hunger för gott. Är det bra?

Förresten har ni varit på en Max hamburgerbar nyligen? Dom har en massa information om hur mycket koldioxid det har gått åt för att tillverka hamburgaren. Så när man står där och undrar vilken sort man ska välja, så får man samtidigt ta med i beräkningen hur mycket kossorna har pruttat. Är det verkligen smart marknadsföring? Har man lust att äta på ett ställe där man måste bli påmind om sånt när man ska äta? Om det stod på bensinmackarna hur mycket varje liter bensin bidrar till växthuseffekten istället. Det vore åtminstone förståeligt.

Kan inte låta bli att tänka på vad det går mode i olika saker. Vad man ska äta, vad man inte ska äta, vad man ska oroa sig över eller hur man ska tänka och göra just idag. Fast uttrycket "vem bryr sig om hundra år" kanske är bra att använda ibland... kanske man bryr sig om kossornas pruttande då.

On sale

Jag erkänner. Jag tycker det är kul att titta på rean. Eller rättare sagt att hitta nåt på rean. Nåt som man kanske ändå tänkte köpa, eller nåt som passar till nåt man redan har. Men att leta och leta bara för att hitta nåt, nej, det är det inte värt. Då kommer man kanske hem med nåt man inte trivs i.

Ibland känns det som om man köper saker som ingen annan ville ha, när man handlar på rea. Inte bra. Ungefär som på en dejting site. De som blev över. Som det är nåt fel på, eller inte är riktigt vad folk vill ha. Men om man vet vad man vill ha, då kan man både handla på rea och dejta. Nu gör jag ju inte det sistnämnda, men jag kanske borde göra nåt, om jag inte vill vara ensam för alltid.

Första steget är i alla fall att bli nöjd med hur man ser ut, och just nu är det "slimming" som gäller för mig (det finns säkert nåt som heter så i veckotidningarna). Jag har bara fallit för en lussebulle idag.

Nån fyste "jojo-bantning" och andra predikar "du måste lägga om dina matvanor långsiktigt". Och hur kul är det? Ät en macka mindre om dagen och gå ner 1 kg på 5 år. Då kan det lika gärna vara för min del. Om det inte blir synligt resultat snabbt så har jag ingen lust att göra nåt alls.

Förresten, hur kan nån läkare säga till en att man ska vila ett ben i flera månader? I så fall får han väl gipsa mig och förse mig med kryckor eller en rullstol. Man kan väl inte sitta stilla heller. Det går ju inte.

Diet

Om man nu inte kan bestämma sig för att följa en särskild meny utan helt enkelt bara vill gå ner i vikt, vad gör man? Tja, man kan till exempel ta det bästa av det mesta, eller minsta gemensamma nämnaren.

Gemensamt för både GI och viktväktarna och vad nu alla andra metoder heter är att man kan äta hur mycket grönsaker som helst (tror jag). Alltså kan grönsaker inte vara fel. Men dom kan vara kalla eller varma, råa eller tillagade, blandade eller enkla. Där kan jag rekommendera rödbetor, kokade rödbetor är gott, om man äter nåt på dom, t ex lite fil, keso eller fetaost.
Broccoli är inte särskilt spännande, men om man äter dom kokta med något surt som vinäger till exempel så är dom inte så dumma. Sparris är gott om man har citron till (och helst en sås med honing också). Tomat blir man rätt trött på om den är som vanligt, med man kan micra den. Purjolök blir mild om man tillagar den i vatten. Stekt får den en helt annan smak.
Kryddor är inte förbjudna i någon diet som jag har hört talas om, förutom salt då, så det är bara att prova alla kryddor man kan hitta.
Kallt vatten är skittråkigt att dricka om man inte befinner sig på ett torrt varmt ställe eller behöver piggas upp och det inte finns nåt bättre. Varmt vatten, eller med lite mjölk i, silverte, värmer mycket bättre i magen. Det finns en massa enkla sopport man kan laga. Fast det är klart, med en soppa framför sig är det svårt att inte bre en ostmacka. Ostmackor har jag aldrig sett i något diet. Har en känsla av att det just är dom man ska undvika. Jag som är väldigt förtjust i mackor. Med ost, gurka, leverpastej, köttbullar eller marmelad, sylt... whatever.

Hmm, vad är sannolikheten att jag lyckas gå ner i vikt? Utan mackor försmäktar jag.. suck.

Men nu är det inte nya kläder som behövs, utan en kropp som passar i dom jag har.

Lugn

Visst är det konstigt hur lugn man kan bli av sina familj, sina föräldrar. Det är något alldeles särskilt lugnande med dom.

Inför julen kändes det som om jag hade nån slags tung börda. Problem problem problem.
Efter god julmat, julmusik, julklappsutdelande, sol och snö, lite långsamt, TV tittande, där folk lägger sig tidigt men låter andra sova länge på morgonen har jag blivit utvilad och lugn.

Vad glad jag är att jag inte är den äldsta generationen. Vad glad jag är att dom finns.

Julgran

Vi har plastgran. Det trodde jag aldrig en gång i tiden. Jag äskar nämligen gran. Doften av gran. Och gran eller tall skog. Brukade ta med nån liten granplanta hem när vi plockade bär när jag var liten. Men granplantorna som jag tog (inte mer än en per år) togs sig inget vidare i blomkruka. Trivdes inte och växte inte synbart. Så jag tröttnade till slut. På den tiden behöll jag alltid alla "blommor" tills dom var helt döda. Hade julstjärnor som inte blommat på länge och så..

En jul när jag sov bredvid en nytagen gran, så mådde jag rätt dåligt. Vi trodde alla att det var den stackars granens fel, så sen dess har jag plastgran hemma hos mig. (vilket inte hindrar att andra kan ha riktig gran bara jag slipper dela sovrum med den).

Nån har sagt att det är töntigt med plastgran, då kan man väl lika gärna strunta i gran?! Man kan tro det. Men det är inte så. En välklädd plastgran full med lju, kulor och glitter och små tomtar och dagiskonst är så mycket julstämning så. Och så står det ju en del granar kvar i skogen som jag inte har köpt under de senaste åren.

Jo, jag håller med, grandoften saknas (men den kanske jag ändå inte känner, jo förresten, i år känner jag lite juldoft, hurra)

Julklappar ÄR kul, i alla fall att ge

Det är nåt som är härligt med att köpa julklappar. Att ha råd att köpa julklappar. Vi i vår familj bestämmer varje år att vi inte ska ha julklappar mellan oss vuxna, utan vi ger bara till barnen. Fast barnen vill också ge klappar och inte bara få, så till slut så ger vi alla nånting, även om det inte är mycket eller dyrt.

Jag har aldrig varit i Thailand eller i Egypten. Har inte köpt nån platt tv ännu och kör med en gammal häck till stereo. Inte så prylgalen, nästan lite snål till vardags när det gäller prylar. (Den enda pryl jag är väldigt förtjust i är min bil. Inte för att den alltid är så skinande eller särskilt välstädad, men den ger ju en enorm frihet tycker jag. Jag har inte alltid haft egen bil, det här är faktiskt den första som är min).

Men till jul och på semestern så tycker jag inte att man ska snåla. Visserligen så ligger det inte nån megaplatt tv under granen, men att ge barnen vad dom önskar sig är roligt. Och det betyder rätt mycket när man är liten, med prylar och kläder och att man inte behöver snåla jämnt.
Skönt att dom är så stora, så att kraven på de värsta skräpklapparna är borta. Hur kul är det att köpa saker på Teknikmagasinet som går sönder efter två dar? Dom leksaker dom vill ha nuförtiden kan jag ju också uppskatta.. så mycket bättre!

Mot vem är man lojal?

Ska man som förälder vara lojal mot barn eller mot föräldrar?

Sonen ville "nattgibba" inatt, alltså att sitta och spela dataspel hela natten på ett internetcafé tillsammans med en gäng kompisar. Jag var tveksam. Ute hela natten inne i stan?
Frågade vad de andra killarnas föräldrar tyckte. Hur många var det som skulle med egentligen?
Efter försäkringar om hur lugnt det brukar gå till, och att inte vem som helst kunde komma in, så gav jag med mig. Men jag fortsatte fråga vad de andra föräldrarna tyckte (utan att ringa till dom).
Till slut berättade sonen att några av hans bästa kompisar tänkte säga till sina föräldrar att de skulle sova över hos nån. Men det fick jag lova att inte avslöja. Vilket jag gick med på.

Men en av kompisarna hade tydligen sagt att han skulle sova över hos oss!

Nu så känns det rätt självklart att jag som förälder inte kan hjälpa barn att ljuga för sina föräldrar. Men samtidigt, om min son berättar saker för mig och litar på mig, så förstör jag ju det om jag skvallrar.

Det löste sig genom att killens föräldrar ringde honom när han hade kommit hit, och då bad jag honom kolla med dom att det var ok. Det var det inte, så det blev ingen gribba inatt. Det blev hyrvideo och chips istället.

Men jag funderar ändå varför jag inte kände för att avslöja killarna. Varför kände jag mig inte ett dugg lojal med föräldrarna? Skulle inte jag som förälder ha velat ha reda på om min son ljög för mig. Jo, det är klart. Men faktum är att jag nog helst skulle vilja att min son berättade det själv.

Jag tror att det är bra om man inte tvingas ljuga när man är liten. (jag hoppas inte att mina barn ljuger för mig ofta). Jag har träffat någaon enstaka vuxen människa som ljuger helt obehindrat precis när som helst och om vad som helst. Efter ett tag lär man sig att vad en sån person säger precis lika gärna kan vara en lögn. Jag tror att orsaken måste ha varit jättestränga föräldrar.

Jag hade förresten erbjudit mig att komma och hämta från "nattgibban" om de skulle tröttna innan det blev morgon. Jag brukar åka och hämta och skjutsa hem dom här killarna ända till dörren när dom varit ute nånstans på lördagskvällarna. Det är inget som säger att inte en tonåring kan vara mörkrädd. Föräldrarna brukar vara upptagna av middagsgäster eller något liknande. Inte jag.

Husläkaransvaret

Det är ett konstigt sjukvårdssystem vi har tycker jag. Jag har en väldigt kompetent husläkare. Han känner igen mig och brukar ha tid för mig när jag behöver hjälp. Men han har hela ansvaret för att ställa rätt diagnos. Han bestämmer när en specialist ska konsulteras. Det räcker alltså inte med att jag går till doktorn. Jag måste också övertyga honom om att mina symptom vilka dom nu är innebär att jag är sjuk och dessutom att jag behöver komma till en specialist. Om läkaren inte rätt bedömning så får jag ingen eller försenad vård. Det är ett ganska stor ansvar man lägger på allmänläkarna tycker jag.
Jag är rätt säker på att i andra länder så går man direkt till den läkare som förhoppningsvis kan hjälpa en. Om man har ont i ett ben så går man inte till en husläkare, då går man till en ortoped till exempel. Här kan man få vänta precis hur lång tid som helst på att få bli undersökt och bedömd av en specialist.

Inte alls spooky

Idag när jag var och handlade julklappar så tog jag en latte, och medan jag drack upp den tittade jag på dom andra julhandlande. Bredvid mig stod ett par som verkade väldigt omaka, och jag kunde känna hur kvinnan inte trivdes alls av någon anledning. Dejt tänkte jag. Dom känner inte varandra särskilt väl, undrar hur många gånger dom träffats. Typisk dejt.
En halv minut senare ser jag en kille som jag dejtade en gång (träffat en gång spelade tennis och fikade). Jag såg killen på håll. Har aldrig förut stött på någon som jag dejtat. Det kändes lite konstigt eftersom jag precis innan tänkt "dejt". Det var ju en ren tillfällighet.

Lite konstigare kändes det en gång i våras när jag drömde om en person som är död sedan flera år. Jag drömde att jag och en person till skulle hjälpa barnens farfar att flytta på sig. Hon jag hade sällskap av babblade på, men barnens farfar bara tittade på mig. Han tittade mig stint i ögonen hela tiden. Först efter ett tag upptäckte jag att han inte hade några kläder, ja faktum var att han hade inte ens nån kropp.
När jag vaknade tyckte jag inte alls att det var läskigt. Inte alls. Det kändes bara som om jag hade träffat honom. Jag tänkte att han nog skulle va velat att jag tog hand om barnen ordentligt.

Pengar pengar

Åtminstone en gång om året bör man tänka på pengar. Förr var det när det var dags att deklarera, när man behövde leta reda på alla papper och räkna och ha sig. Nu behöver man inte göra det. Men att spendera en dag i slutet av året åt ekonomin kan man ju göra.

Idag har jag alltså gjort det. Skatteplanera heter det, men i mitt fall var det inte nån särskild planering att tala om. Istället sålde jag aktier hej vilt. Säkert inte nån särskilt bra dag för det, men eftersom jag fick för mig att det var det den sista börsdan idag och jag alltid gör allting i sista stund så...

Pengar pengar. Å ena sidan så bryr jag mig inte om pengar. Har det till och med skriftligt som varande "den enda kvinna som inte brytt sig om nåns pengar". Pengar gör en inte lycklig. Om man tror det så lurar man sig. (Men att inte ha några alls måste vara jobbigt.)

Samtidigt så är det ju skitkul att göra en bra affär. Och det är skönt om man inte behöver oroa sig för ekonomin.

Om jag hade massor av pengar eller två löner i familjen så skulle jag nog vilja bo bättre, ha ett eget sommarställe och se till att resa och uppleva mera när jag är ledig.
Hmm, det där lät faktiskt som bättre livskvalitet. Kanske jag borde bry mig lite mer om pengar några fler dagar om året...undrar om det lönar sig..

Där alla vill väl

Någon sa en gång "lugn, alla vill väl, folk vill dig inte illa". Jag tänkte, vilken underbar planet kommer du ifrån.

Alla vill väl. Javisst alla vill sitt eget väl. Och andras väl om det inte kostar nåt extra.

Alla är inte snälla. Inte om det är en intressekonflikt och du hotar någons eget "väl". Är det svårt att veta om avsikten var ond och nån ville dig illa, när du får en vass armbåge i magen, om du står ivägen för någon? Du stod ju i vägen.

Alla andra då? Alla andra står och tittar på när du viker dig dubbel efter att fått en armbågen i magen. Dom kanske inte såg vad som hände. Och vad ska dom göra? Dom tror ju alla om väl. Vad hade du gjort för att få en armbåge i magen, nåt måste du väl ha gjort fel? Jo, du har gjort fel. Du måste sluta göra fel, så att inte folk behöver ge dig armbågar!

Behöver man förklara sig?

Jag kanske bör påpeka att denna blogg är inte tänkt att vara informativ, allmänupplysande eller ens intressant. Den är bara personlig, och utgår helt ifrån författarens behov (inte läsarens).
Mitt behov är just nu att ha en skriftlig daglig liten kommunikation, även om den inte är tvåvägs. Så ....om ert behov är intressant info, så kan jag rekommendera wikipedia (läs och försök förbättra vetja).

All I want for X-mas

is something to look forward to. Suck.

Mellandagsrean kanske? Toppen, då kan jag gå och köpa några nya klänningar eller nåt annat festplagg som jag aldrig får nån användning för.

Imorgon ska jag på proffsig julkonsert. Det blir vackert. Bara det inte blir för vackert.
På skolavslutningar brukar jag tycka att "Den blomstertid" är helsorglig (den bara är det, det är nåt med att tiden går så fort), men dom brukar be föräldrarna sjunga med, så då brukar jag klämma i med hög och förhoppningsvis klar stämma, och då är det inte sorgligt alls längre. Knappt minsta tår i ögonvrån.

Vad ska jag göra om jul(kör)konserten är för vacker? Jag kan knappast klämma i, eller hur...
Tänk er, nån står och videofilmar det perfekta och gripande framförandet, när man plöstligt från nån av dom bakre bänkraderna hör nån "hjälpa till" med hög röst. Det skulle inte smälta in. Då skulle jag genera syrran, för hon är en av dom som är med i kören! Bättre då att vara välförsedd med näsdukar, men att snyta sig ljudligt kanske inte heller är bra...

Skidåkning helt utan snits

"livet är som en påse" den har man ju hört. Man kan också säga att "livet är som en skidbacke". Man kan hamna i en lång transportsträcka, eller så kan man snitsa sig ner...
Just nu känns det som jag har hamnat i en lång transportsträcka. Det har känts som jag stakat mig fram länge nu. Och så fort det blir lite lutning i min backe så dröjer det inte länge förrän jag vurpar.
Kan det vara så att om jag sen får lite fin åkning sen, lite flyt på olika sätt, så kommer jag att uppskatta det så mycket mera?
Till exempel en bra relation vore ju inte helt fel. Tänk om jag blivit mycket klokare också, och inte bara äldre. Man kan ju hoppas.

Vem skulle vara Lucia?

Jag gillar luciasånger och julsånger. Det är fiffigt att dom kommer tillbaka varje år och att man kan de flesta sen man var liten. Om dom sen framförs med lite känsla så, då händer det att jag ryser så håret reser sig på armarna. Fast efter ett tag så tröttnar man på dom precis som man gör med julgranen.

Jag har ett särskilt minne från Lucia i skolan. Det var tradition i våran skola att en femteklass skulle vara luciatåg, och läraren skulle välja ut den duktigaste tjejen i klassen som Lucia.

Gissa vad som hände när jag gick i femman och det var min klass som skulle gå luciatåg?

Min fröken ändrade reglerna. Hon ville inte välja ut nån, utan klassen fick rösta istället på den som dom tyckte passade bäst som Lucia. Det blev den mest populära tjejen i klassen. Det var inte jag. Jag undrar varför hon gjorde så. Om hon hade fortsatt traditionen så hade det varit väldigt konstigt om hon inte hade valt mig. Jag hade solklart bäst resultat i klassen. Undrar hur hon tänkte. Hon såg som sin uppgift att hjälpa de svaga, och ville nog helst att alla skulle vara lika duktiga. Jag antar att jag förstörde det idealet. Men jag undrar ändå hur hon tänkte, eftersom det måste ha varit så tydligt för hela skolan och alla lärarna att hon inte ville välja mig till Lucia. Antar att man vänjer sig vid att känna sig utskämd.


Fast jag kommer ihåg att jag var Lucia när jag gick i lekskolan (på den tiden hade man bara en) och man kan ju inte alltid få vara det. Hur det gick till kommer jag inte ens ihåg...

När jag blir stor så tänker jag inte...

Tänkte du också så, när du var liten? När jag blir stor så tänker jag minsann göra vad jag vill.
Det gjorde jag också.

När jag var liten så åt vi ofta kokt fisk och man behövde äta upp på tallriken. Jag kommer ihåg hur den torra fisken som man tuggat på en stund liksom växte i munnen.
Jag brukar fråga mina barn vad dom vill ha för mat. Tyvärr äter vi aldrig kokt fisk eftersom inte barnen tycker om det (men nu gör jag det). Vi äter barnens favoriträtter så ofta så dom nästan har tröttnat på dom.

När jag var liten så ville jag jättegärna ha en lekstuga. Men det fick jag aldrig.
När mina barn var små så såg jag till att dom fick en fin lekstuga. Men dom ville inte leka i den.

När jag var lite så brukade mina föräldrar säga till om jag tog för mycket sylt. Hemma hos mig så får man äta så mycket sylt man vill, så länge den räcker. (sylten är oftast hemgjord och kommer ifrån mina föräldrar). Min son äter ingen sylt alls.

Hemma hos mina föräldrar så ställer man sig inte upp och dansar om man hör en bra låt. Det gör man hemma hos mig. Det hatar mina barn att jag gör. Dom tycker det är ytterligt pinsamt.

Under min uppväxt var det en familjemedlem som brukar klaga på min sång. En som själv hade fått lära sig att sjunga. Hemma hos mig så sjunger jag hur mycket jag vill. Det gillar inte mina barn, men det bryr jag mig inte om, för när jag sjunger så är jag glad.

När jag var liten så fick jag inte bestämma nånting själv. När jag är på semester med mina barn, så brukar jag låta dom läsa kartan och tala om vart vi ska åka. En gång när vi var i Danmark så åkte jag vilse eftersom kartläsaren hade somnat.

På det hela taget så har mina föräldrar varit mycket bättre än vad jag har varit. Undrar hur mina barn blir om dom blir föräldrar...

Som förälder bör man tänka två gånger

Ska nog skriva en bok om vad man inte ska göra som förälder..

Idag var jag på julkonsert. Det var sonens skola som uppträdde i en kyrka och föräldrar var inbjudna (för att betala inträde). Det var trevligt. Klämkäckt med inte stämningsfullt. Jag har lärt mig att inte förvänta mig för mycket, den skolan är säkert bra på andra sätt.

Jag var där ensam. Träffade inte på nån jag kände. Efteråt SMSade jag sonen, som väntade utanför. Jag var bara i akut behov av en toa, så jag bad honom vänta. På damtoaletten var det kö. Det var tydligen småtjejer som höll på att byta om inne båsen. Och det stod några snörpiga mammor i kö. Det finns ingenting som jag ogillar mer än att så i kö, särskilt i toakö. Och jag hade bråttom. Utan att tänka efter alls, så gläntade jag på dörren till herrarnas. Det var tomt så jag rusade in i första bästa bås. Hurra. Man får inte vara dum, tänkte jag. Visserligen brukar jag inte gå in på herrarnas, det kan vara ofräscht, men det här var ju nytt och modernt och i en kyrka.

Men då kom det in nån. Jag drog in fötterna var alldeles tyst. Men, vad händer...? Dörren är inte ordentligt låst, så plötsligt står nån gubbe och kikar in. Nej, hur klantig får man va??!!! "Oj då", säger jag och får snabbt till det moderna haspeländet så dörren är ordenligt låst. Undrar om det var en lärare. Då undrar nog han vad jag hade där inne att göra.

Då ringer telefonen! Jag svarar med ett "hmm", men som tur är blev det inte längre samtal än så. Jag SMSar sonen. Då hör jag att det kommer in flera personer, och ve och fasa, jag hör det omisskännliga ljudet av skvalandet ifrån en urinoar! Det måste ha funnits en i hörnet som jag inte såg i brådskan. Nu kan jag knappast promenera ut..

Som en parentes undrar jag vem som köper urinoarer, och vem som väljer att använda dom? Måste ni män alltid bete sig som flockdjur till och med när ni uträttar era behov? Gick pott-träningen fel på nåt sätt eller? På krogar och pubar kan jag förstå om det finns urinoarer, för det finns ett tydligt samband mellan dålig pricksäkerhet och öldrickande. Men på andra ställen.....som i en modern kyrka?!!?

Jag stannar i båset tills det är alldeles tyst igen. Jag tror knappast att nån står och är tyst länge vid en urinoar. Åtminstone hoppas jag det. Jag rusar ut.

Hallen utanför var tidigare tom. Nu har det blivit en lång kö där. En lång rad av mammor står där och alla tittar på mig när jag kommer rusande ut ur herrtoan. Jag ser inte tillstymmelse till ett leende. Dom stirrar.

Jag glider förbi hela kön, in på dammuggen tvättar händerna, inget snusk här inte, glider förbi hela kön på väg ut igen och säger lite ursäktande "nöden har ingen lag".

Det är skönt att mina barn snart har gått ut skolan.

Albumfobi

Jag tror jag har albumfobi. Jag har själv jättefina fotoalbum. Ett från där jag är nyfödd och tills jag är några år. Med perfekta tagna bilder som min pappa ljussatt, fotat, framkallat och förstorat. Detta kompletterat med små trevliga kommentarer skrivna av min mamma. Det är helt perfekt från början till slut. Väldigt roligt att ha. Men själv får jag prestationsångest så fort jag ska göra nåt som liknar ett album för mina barn.

När min dotter föddes fick jag en sån söt liten rosa bok där det var förtryckt var jag skulle skriva in små händelser och födelsedagar och så. Jag har aldrig lyckats fylla i ett enda ord i den boken. Jag brukade få lätt ångest varje gång jag såg den. Den perfekta dokumentationen av den perfekta barndomen som jag skulle ge min dotter. Hjälp!

En sommar tvingade jag mig själv att göra ett allvarligt försök att få in bilder i album, men det blev aldrig klart, och sen gick det tyvärr sönder. Korten ligger i kartonger och dom nytagna på nån hårddisk.

Jag har i och för sig fotat och när dom var små så brukade jag videofilma. Men ingenting är särskilt perfekt. Kläderna är inte perfekta och bakgrunden är inte alls perfekt, om det inte är taget utomhus på landet. Det enda perfekta som jag har lyckats göra är en rad julkort som jag brukade ta inför varje jul när barnen var små. Barnen får väl titta på dom när dom blir stora.

Jag har svårt att leva upp till kravet på perfektion.

Det här är min terapiblogg....

Prinsessor och pristagare

Jag har absolut inget principellt emot kungafamiljen. Det är väl praktiskt att det finns några som kontinuerligt kan resa runt och representera landet. Det är säkert bra för Sveriges export. Fast efter att jag har fått egna barn så måste jag erkänna att jag stör jag mig lite på kungabarnen. Varför dom är födda med silversked i mun. Jämfört med mina barn. Jag vet att det inte låter bra eller är särskilt politiskt korrekt, men det är så jag känner det. Så vad dom gör eller vem dom är tillsammans med tycker jag är helt ointressant för att inte säga töntigt att hålla sig uppdaterad om. (Folk som håller sig framme och vill synas med kungafamiljen tycker jag är ännu ointressantare. Jag har kännt den typen av människor, som hänger sig på och fjäskar så fort det kommer nån med fin titel i deras väl. Obehagligt.)

Jag tycker förresten att dom bevisar att vem som helst kan övas upp för att bete sig korrekt, konversera om rätt saker och förmodligen ta sig själv på allvar. För dom är ju faktiskt vem som helst. Egentligen. Fast födda in i en roll, som dom inte har bett om. Men vem har valt sina föräldrar?

Det är intressant att höra vad pristagarna har att säga tycker jag, en del brukar ha tänkvärda eller roliga tal. När det gäller pristagare i naturvetenskap så undrar jag alltid om det verkligen är rätt person som fått priset eller om han har haft någon väldigt duktig kreativ medhjälpare i bakgrunden. Kan inte låta bli. I år är det tydligen någon man som fått priset som jobbat i alla år tillsammans med sin hustru, som också råkar vara professor. Man får hoppas att dom vet att hon inte har bidragit med snilleblixtarna. Man kan undra varför dom inte får priset tillsammans. Hon är säkert lika glad och stolt ändå, men jag tänker på alla tjejer som behöver förebilder.

Det skadar inte med lite förebilder som inte bara söta att se på och födda av rätt föräldrar.

Några behov...

Har du eller har du inte behov av sociala kontakter?
Såvitt jag förstår så varierar det. Och det beror på hur mycket kontakter man har. Jag vet flera par där den ena har en massa kontakter på jobbet och helst vill ta det lugnt på helgen, medan den andra inte träffar så mycket folk på dagarna och då istället vill passa på att umgås med folk hela helgen. En del lyckas lösa det, andra inte.

Jag lever ett rätt så stillsamt liv med mina barn. Är därför tacksam för lite fart och fläkt och sociala kontakter på jobbet. Idag har jag knappt pratat med en enda människa förut ett par hej, hejsan och vad gör du nuförtiden. Om det ska vara så lugnt i framtiden så måste jag kompensera med ett supersocialt privatliv. Men oj, hur ska det gå till?

Kommer ihåg när jag var hemma med barn. Höll på att få krupp. Visserligen så gillar jag småbarn och tycker dom är väldigt söta. Och upptagen var man ju mest hela tiden, det var inte så mycket tid för sig själv, men aktum är att en bebis är inte mycket till sällskap. Bebisar ska stimuleras, men vuxna behöver också stimulans. Jag träffade andra mammor att promenera med och senare sitta i sandlådan med, så det ok med det sociala efter ett tag, men den intellektuella stimulansen var det dåligt med. Kommer ihåg att jag gjorde nån privat liten fakta undersökning, inom ett bebisrelaterat område, mest för att ha nåt intressant att göra.

Förutom kontakt med människor och lite intellektuell stimulans så behöver jag röra på mig. Tänk vad man känner sig själv bra numera.... Men just nu får jag varken spela tennis, springa eller ens gå promenader! Det är illa. Om jag blir galen så vet ni orsaken..

Snabba beslut

Jag läste i en veckotidning (i doktorns väntrum) om en media tjej som bestämt sig på 5 sekunder. Vad hon bestämde sig för? Jo, när hon först träffade sin blivande man så bestämde hon sig på 5 sekunder, att han skulle bli hennes man.
Jaha, tänker jag. Att bestämma sig är väl inte så svårt. Men det som var bra gjort var att övertyga mannen om samma sak, tycker jag.

Självcensur igen.. man kan ju inte veta vem som läser den här bloggen.

Historien och dagens absurditeter

Upplysningstiden började i en tid av diktatur, har ni tänkt på det?

Har läst om upplysningstiden och Galileo Galilei med sonen. Visste ni att han fick sitta i husarrest de sista 9 åren av sitt liv? Han blev ju åtalad för kätteri och man tror att det förekom falska bevis i rättegången. Där satt han sen i en stad i Italien och fortsatte skriva banbrytande böcker i matematik och fysik.
Det här var innan man hittade på och började införa demokrati världen.

På vissa håll i världen har man ju inte kommit så långt än idag. Jag tänker på en stor diktatur som jag fått tillfälle att besöka. Som sonen påpekade, det är lustigt att ingenting syns på ytan; "Folk ser rätt glada ut, saker verkar fungera och man ser inte en massa tiggare."
Men jag vet också att dom jag skulle bo hos när jag hälsade på, fick besök av en grupp poliser som ställde frågor innan vi kom, jag och barnen. Det känns lätt absurt. Ungefär lika absurt som när man blev av med nagelsaxen när man skulle flyga förut. Hur skulle jag kunna vara farlig, med eller utan sax?

Det jag är lite nyfiken på hur det är att leva i en diktatur. Inte att bo där som utlänning utan att vara född där. Och även ens föräldrar är vana vid det. Och om det historiskt sett jämnt funnits någon mäktig person som bestämt allt, och om man har liksom aldrig fått pröva på nåt annat.

Min teori är att man anpassar sig. Att man lär sig vad man bör göra och vad man inte bör göra. Att man försöker göra det så bra så möjligt för sin familj och eftersom man vill att det ska gå bra för sina barn, så försöker man få dom att anpassa sig också. Vet inte hur mycket man vet om vad som rör sig bakom kulisserna, men att man inte pratar med nån utomstående om det.

Vi som kommer utifrån förstår förmodligen inte så mycket. Vi förstår inte till vilken grad folk har anpassat sig, och vi har ingen aning om vilken kontroll som faktiskt finns. Kontroll brukar ju vara särskilt utvecklade i diktaturer. Vi har ingen aning om vilka metoder som används för att kontrollera. Blåögda som vi är. Vi kan bara gissa och fantisera, eller så låter vi bli och tror att allt är ungefär som i Sverige.

Hur information sprids har vi ingen aning om heller.
Jag kanske ska börja skriva spionromaner..? Det känns som om det finns alldeles för mycket böcker och filmer om gamla krig, både kalla och varma, vem bryr sig? Det är mycket mer spännande att spekulera om hur det går till idag. Tycker jag.

Bara helt logiskt

Våra hjärnor gillar logik. Vi gillar att förstå och vi hittar alltid en förklaring till allt.

Ett exempel. Känner du nån som är ogift, singel och lite äldre än andra. Som liksom inte har hittat nån. Erkänn att du har undrat varför och hittat på nån lämplig förklaring. Vanliga förklaringar brukar vara för kräsen, lite annorlunda eller ja, vad som helst. Sällan otur.

Så är det även med andra saker. Nåt händer och då hittar folk på nån lämplig förklaring, har nån teori som dom tror på. Vilket såklart kan vara helt fel. (det är förmodligen orsaken till alla mystiska saker som folk kan berätta om, nån upplever nåt och hittar sen på en orsak). Undrar om djur också tänker så.

Annars är det bara en vanlig fredagkväll med sonen, godispåse och South Park. Som omväxling till läxläsning och Simpson på vardagar.

Herre på täppan

Äh, nu får det var nog med deppighet. Vem vill va som nån liten unge som ligger kvar på marken och undrar om det inte är nån som ska komma och plocka upp den och trösta?
Nej man får resa sig och helt enkelt gå och leta reda på folk som kan ge goda råd och muntra upp. Det har jag gjort nu.

Kommer också att tänka på den där leken som man körde på stora snöhögar, i alla fall när jag var liten, "herre på täppan". Jag hade en speciell teknik, sprang i full fart uppför kullen så ingen, inte ens nån stor tung kille kunde stå kvar. Men om nån stor tung kille skulle ha kört samma metod på mig, då skulle jag förmodligen ha dött. Jag var ju liten och lätt.

Om man nu envisas med att utmana dom stora killarna, så får man väl skylla sig...lite grand.

Man kan inte ändra på sig. Man kan möjligen ändra inställning, eller sätt att tänka.

Man kan sluta tro att man kan nåt. Man kan sluta tro att man är nåt. Man kan sluta tro att man vet nåt. Man kan sluta tro att man är smart eller nåt.
Man ska tro att andra kan nåt. Man ska tro att andra är nåt. Man ska tro att andra vet nåt. Man ska tro att andra är smarta eller nåt.

Hur går det då med självförtroendet, om man höjer alla andra till skyarna och tror att man själv är värdelös?

Nada

Har ingen lust att skriva nåt. Inget att säga överhuvudtaget.
Vart tog drömmarna vägen? Kan inte komma på nån som inte är helt patetisk eller totalt omöjlig. Ingen som duger som mål.

Musik, romantik och tystnad

Musik som förgyller ögonblick. Jag kommer ihåg ett väldigt romantiskt ögonblick i mitt liv. I Venedig. By night. Det enda problemet att min dåvarande partner inte tyckte det var romaniskt. Eh.. lite trist. Sen kan man undra hur mycket spelade musiken in för min upplevelse av det romantiska ögonblicket. Men hur är det möjligt att ha en romanisk upplevelse utan att dela känslan? Man kanske måste ha samma musiksmak..? Det var nog början till slutet på det förhållandet, förresten.

Och det varma knytet som jag just skrev om. Det var tillräckligt starkt utan musik. Tystnad kan vara bra den också.

Verkligen värre än dikten

Verkligenheten är värre än dikten! Det hävdar jag bestämt.

Allt vad den mänskliga hjärnan kan komma på kan hon också ofta göra (eller åtminstone försöka göra, bygga eller iscensätta). Därför kan man anta att den värst tortyr nån sjuk människa kan komma på, endera har praktiserats nån gång på medeltiden eller så kanske den till och med praktiseras idag. Det är skrämmande!

Framtidsscenarier likaså. Det nån kan tänka ut, kan i princip bli verklighet. Det finns naturligtvis fysiska och tekniska begränsningar vad som skulle kunna hända, men mycket är ändå möjligt.

Vem trodde att alla småkillar skulle sitta och öva sig i krigsteknik när de inte går i skolan? Det är en sak att springa runt och vifta med låtsasvapen med sina kompisar och grannar. Det är snäppet värre att smyga omkring med naturtrogna vapen i en hyfsat naturtrogen virtuell miljö och döda främlingar på ett naturtroget sätt. Tycker jag. Är inte det konstigt, att det utbildas soldater överallt, "på skoj"?

När det gäller konspirationsteorier, dvs teorier om att folk har kontakter och pratar med varandra, så är det ibland så att verkligheten överträffar dikten. Problemet med konspriationteorier är väl att de inte brukar leda till något gott. Men i vissa länder är det omöjligt att inte ta hänsyn till de inofficiella nätverk som finns.

Om man nu inte bara uppehåller sig vid negativa saker, utan tänker på de positiva också..
Livet kan vara mycket underbarare än dikten också, det är mycket starkare att uppleva något i verkligheten, eller hur?

Fast filmmusiken kan jag sakna ibland. Visst förhöjer den stämningen?? Tänk om det hade kommit in nån och spelat vacker musik när jag precis hade fått min förstfödda, ett litet varmt och fuktigt knyte lagd på min mage..

Musik i öronen blir liksom inte riktigt samma sak...Håller du inte med om det? Det ska vara bakgrundsmusik!