Jag gillar luciasånger och julsånger. Det är fiffigt att dom kommer tillbaka varje år och att man kan de flesta sen man var liten. Om dom sen framförs med lite känsla så, då händer det att jag ryser så håret reser sig på armarna. Fast efter ett tag så tröttnar man på dom precis som man gör med julgranen.
Jag har ett särskilt minne från Lucia i skolan. Det var tradition i våran skola att en femteklass skulle vara luciatåg, och läraren skulle välja ut den duktigaste tjejen i klassen som Lucia.
Gissa vad som hände när jag gick i femman och det var min klass som skulle gå luciatåg?
Min fröken ändrade reglerna. Hon ville inte välja ut nån, utan klassen fick rösta istället på den som dom tyckte passade bäst som Lucia. Det blev den mest populära tjejen i klassen. Det var inte jag. Jag undrar varför hon gjorde så. Om hon hade fortsatt traditionen så hade det varit väldigt konstigt om hon inte hade valt mig. Jag hade solklart bäst resultat i klassen. Undrar hur hon tänkte. Hon såg som sin uppgift att hjälpa de svaga, och ville nog helst att alla skulle vara lika duktiga. Jag antar att jag förstörde det idealet. Men jag undrar ändå hur hon tänkte, eftersom det måste ha varit så tydligt för hela skolan och alla lärarna att hon inte ville välja mig till Lucia. Antar att man vänjer sig vid att känna sig utskämd.
Fast jag kommer ihåg att jag var Lucia när jag gick i lekskolan (på den tiden hade man bara en) och man kan ju inte alltid få vara det. Hur det gick till kommer jag inte ens ihåg...