Tant söker gubbe.

Jag är en gammal tant. Som söker en gubbe.
Du bör vara intresserad av att resa. Jag tänker då på välplanerade bussresor, där man glor ut på diverse sevärdheter, släpps av på rastplatser, äter på gräsliga vägkrogar och umgås med likadana människor.
Bra också om du är sportig. Ja, alltså att långsammt ta sig fram med golfbag och klubbor, vilket tar hela dagen. Med avbrott för att sitta på en bänk eller ta en rejäl middag på golfbanans restaurang.
Jag uppskattar också naturen. Särskilt promenader på breda asfalterade promenadvägar. Umgänge är alltid trevligt. Roligt om vi kan lära oss spela bridge, eller du kanske till och med redan behärskar det(?) Det finns så många möjligheter att umgås med andra äldre par då.
Vad gäller utseende så är jag inte så kinkig. Jag är ju inte heller så ung längre. De grå tinningarnas charm har man ju hört talas om, och lite pondus kan vara bra att ha.
Väldigt bra om du har ordnad ekonomi, eftersom min är helt oordnad.
Trevligt om du har fin bil också, eftersom jag börjar tröttna på min egen.
Vad gäller annat, så kan man ju inte ha så stora förväntningar i vår ålder. Man får ta saker lite som det faller sig, om dom faller sig.
Svaret på den gamla frågan om vad som är livets mening, mat eller kärlek, är lätt i vår ålder. Såklart det är mat.

Nån frågade mig om jag trodde allt skulle "bli bättre". Det var en fråga ungefär som "är glaset halvfullt eller havtomt". En principfråga. Jag skulle vilja säga att typiskt för medelåldern är väl att man inser att så himla mycket bättre blir det inte, så det är lika bra att leva NU.

Skvaller

På vissa arbetsplatser får man skriva på ett papper där man medger att man själv har ansvar för att den information man för vidare inte används på fel sätt. Det är rätt tuffa bud, men tanken är helt rätt.

Det gäller ju allt, egenligen. Man är alltid skyldig att ta reda på
- är den här informationen som jag för vidare korrekt (dvs källkritik, är det lögn, eller felaktiga slutsatser?)
- kan personen man för infon vidare till hantera den (litar man på personen?)
- vad finns det för anledning att föra den vidare (vad är värdet av att sprida infon?)
- kan den användas felaktigt (kan nån drabbas av infon sprids?)

Det gäller skvaller också. Varför föra vidare saker som man fått höra, som är av privat natur?

Kommer ihåg en gång när jag pratade med en kompis kompis som visste saker om mig som jag inte ville att hon skulle veta. Jag tyckte det var obehagligt att upptäcka att min kompis diskuterade mina privata angelägenheter med sina andra kompisar. Faktum är att det förstörde min tillit till min henne.

Personkemi

Personkemi är känsla eller hur? Känslor härrör ofta från saker man upplevt tidigare.

När man träffar nån så känner man ibland igen sig. Det kanske känns som nån annan bekanstskap, ytlig eller nära, ibland till med och i familjen.


Jag har en teori om varför kvinnor har svårare att jobba ihop (ibland). Det beror på att vi helst vill vara bästa väninnor, bästisar, det är liksom modellen. Om man har väldigt mycket med varandra att göra, och ändå inte blir vänner, då ligger det nära till hands att bli nåt annat. Konkurrenter?

Med män som arbetskamrater eller vänner så har man inte har samma bästis modell. Hur det fungerar beror ibland på vad mannen ifråga har för erfarenheter av kvinnliga kompisar. Kanske han aldrig haft några kvinnliga vänner, utan bara flickvän och bara en taskig relation till sin mamma i bagaget. Om man märker att en kille är hur trevlig som helst mot andra män, men behandlar mig konstigt, vad göra? Man skyller på personkemi, men i själva verket kan det vara nåt helt annat. Svårt att ta på och omöjligt att tala om.

Efter att jag fått barn (och blivit äldre) så har jag märkt att folk ser en som "mamma". Det är inte så kul om man inte trivs i en sån mammig roll, särskilt eftersom den ofta är förknippad med lite förakt. Äldre kvinna förakt (kom inte och säg att inte det existerar).


Ibland, rätt sällan, så påminner folk om nån annan. Gamla kompisar, folk man känt, kändisar eller sina syskon, föräldrar. Eller ex. Ibland känns det som om man känt varandra länge. Ibland som om man är släkt.
Undrar hur mycket utseendet spelar in där. Jag vet en kille som hade en flickvän som nästan var en kopia av hans tidigare flickvän. Det behöver ju inte vara så att han bara gillar tjejer som ser ut på ett visst sätt, det kan ju lika gärna vara så att han inte trodde sina ögon..vilket gjorde att hon kände sig uppmärksammad.

Tänk om man aldrig kände antipati. Det skulle vara bra. Det kan man nog lära sig.

När jag ser små barn som jag inte känner så försöker jag ofta att få dom att skratta. Kommer ihåg en gång på en flygplats när jag satt och iakttog ett tvillingpar i vagn en bit bort. Jag tittade på dom, log och larvade mig lite bakom ryggen på deras pappa. Till slut satt båda två och skrattade och viftade glatt med armarna. Pappan undrade nog varför. Kul tyckte jag.

En del kan inte se katter eller hundar utan att springa fram och klappa dom. På samma sätt finns det människor som man får lust att ta hand om, hjälpa eller bara krama om. Men nu är man ju en tämligen civilicerad svensk, så man rusar inte fram och kramar om folk hur som helst. Eller sätter krokben heller för den delen.... typ aldrig.

Komplimanger

När jag var ung kunde jag inte ta emot en komplimang. Om nån sa "du är söt" så kunde jag svara "jag har en spegel själv, vad vill du egentligen".

Sen blev jag klokare. Började ta åt mig och bli glad istället. Det är mycket bättre än att ifrågasätta dom eller den som gav dom.

Jag sparar på komplimanger som skatter. Kan berätta om varje ärligt menad komplimang som jag fått i mitt liv, ehum, vet inte om det säger nåt om antalet (...?). Ja, i alla fall såna som satt nåt spår i min uppfattning om mig själv, eller som jag blivit positivt överraskad av. Varför ska man gå omkring och vara missnöjd med nåt som nån har gett en komplimang för nångång?

So folks - ge varandra lite fler komplimanger! Och om ni tror att folk vill ha nåt tillbaka, prova med ett leende!

Astrologi trams

Tror folk verkligen på astrologi? Hur kan de tro på förklaringen om nån gravitation från planeter? Om nu gravitationen påverkar oss, varför skulle de just påverka födelseögonblicket så det skulle göra oss till helt olika personer? Nej, det är helt korkat, ologiskt och dumt.

Jag brukar i och för sig läsa ett horoskop som brukar komma med bra tips och uppmaningar. Men jag tycker inte det har med planeter och gravitation att göra.

Horoskop är ofta så allmänt skrivna så vem som helst kan känna igen sig. Till exempel så står det om skorpionen att "man ska aldrig förolämpa en skorpion, det är inte hälsosamt". Det tycker andra stämmer väldigt bra in på mig. Jag råkar vara skorpion.

Ensam mamma är lite som Pippi

Det finns bra saker med att vara ensam mamma också. Man får rå sig själv. Man får bestämma själv. Man behöver inte tjafsa om vem som ska göra vad, endera så gör man nåt eller så låter man bli och då blir det inte gjort. Helt enkelt. Förhoppningsvis är det inte nån annan som klagar eller tycker nåt om hur och vad man gör.

När barnen är mindre kan man bara bestämma sig för att åka på semester om man har lust. Vart man har lust. När dom är större är det i och för sig inte lika enkelt..

Det är i alla fall mindre komplicerat eftersom det är färre relationer som ska fungera. Man behöver inte tävla med nån annan om att vara populärast. Man är precis så populär eller impolulär bland barnen som man är värd att vara.

Och man kan känna sig jätteduktig, lite grand som Pippi Långstrump när man klarar allting själv. Och precis som Pippi så passar man inte riktigt in i Svensson världen. Men det bryr man sig inte om. Man slipper sitta på nån ansträngd parmiddag med nån vänninna och hennes man som är så tråkig så klockorna stannar. Då umgås man bara med vänninnna. Lätt som en plätt. Faktum är att man slipper umgås med vänninnors ohängda barn också. Man behöver inte umgås familjevis alls. Lite som Pippi kan man känna sig lite ensam ibland. Men det gör inget när man har barn.

Och så kan man leva på hoppet. Om att träffa nån nångång. Möjligheten om ett lyckligt parliv finns kvar. Man kan drömma precis som man gjorde när man var ung, dum och oerfaren.

Fast för barnen är det inte perfekt. Det finns dom som säger att det är bra för barnen med skilda föräldrar. Dom ljuger. Fast olyckliga bråkande föräldrar är inte bra heller. Föräldrar ska vara lyckliga. Vilka krav...

Söndag kväll

Mitt råd till världen: se till att skaffa barn med nån som ni tänker hålla ihop med vad som än händer.

Vaddå självrespekt? Vem hade tänkt att bli en ensamstående mamma ...?
Varför inte lika gärna en stålkvinna? (alltså jag är inte nån)

Prioriteringar och hitta rätt

Hur hittar man sin nisch? Det man är bra på..

Min son slutar just med en aktivitet. Igen. Han har provat en rad sporter och flera musikinstrument men aldrig fastnat för något ordentligt. Han har hållit på i några år men sen lagt av. Han vill precis som jag vara bra och helst vinna. Jag känner att det är ett misslyckande. Som förälder har jag ansvar att se till att han hittar något som han vill hålla på med. Jag tror att det är viktigt att ha andra intressen än dataspel och att umgås med kompisar. Vad göra? Hitta på en ny aktivitet, som kanske passar bättre och hoppas att han får med sig några kompisar dit..

Själv tycker jag hela tillvaron handlar om prioriteringar och val. Man väljer varje minut vad man ska göra, och varje dag vad man ska prioritera. Inte alltid förstår man konsekvenserna på lång sikt av hur man väljer. Jag prioriterar ofta jobbet. Framför allt annat. Det är inte sunt, men det känns som om det ger bäst utdelning (fast jag tycker nog inte att det brukar ge utdelning, jag är bara orolig att om jag inte gör det, så kanske jag blir av med jobbet och då har jag ju ingen försörjning).

Nu ska jag bara ägna eftermiddagen och kvällen åt att tvätta och kanske hinna stryka lite och så dammsuga lite och handla mat, laga middag och köra iväg med sopor och så jobba och förbereda till imorgon. Och försöka komma i säng i tid. Nu slipper jag skjutsa iväg sonen till hans aktivitet...
Undrar hur mycket det egentligen spelar in, att jag egentligen är rätt så glad över att inte behöva tillbringa hela helgerna i gympasalar (som jag ibland gjorde tidigare). Det var ofta rätt så trevligt, men tog rätt mycket tid.

Tid förresten. Jag har gett upp dejtingen. Det är dumt. Men dom som var intresserade av mig var jag inte intresserad av och de få jag gillade var inte intresserade av mig. Den sista jag träffade och fikade med körde med 20 praktiskt frågor: typ går du upp tidigt om mornarna.. etc. Så ovanligt korkat. "Du och jag är statistiskt lika, ska vi ta och bli kära i varandra". Så funkar inte jag i alla fall.

Lättlurad?

Vem ska man lita på? Det är frågan. Eller rättare sagt: ska man lita på nån?

Ett antal år sen. I en grupp som ska bestämma sig om lån och räntebindning. Jag hävdade att räntan var låg. Att det var ett bra tillfälle att binda lånen på lång sikt. Andra i gruppen hävdade med bestämdhet att allting var annorlunda nu. Världsekonomin var annorlunda. Höga räntor var borta för alltid.
Hur dum får man va? Vi tog en medelväg, men ändå undrar jag. Hur kan man tro på något man hör på tv och tidningar utan att själv reflektera? Vad är troligast; att någonting som har hänt många gånger möjligtvis kan hända igen, eller att det ALDRIG händer igen? Lättlurad eller?

Nu tror jag att vår försvarspolitik i det här landet går ut på samma sak. Eftersom allting är så mycket annorlunda nu jämfört med tidigare, så hot om krig och liknande i närheten, som alltid har funnits i historien, inte längre finns. Och ALDRIG kommer att finnas igen... Hallå, lättlurad eller?

När vi skulle rösta om EU så sa jag, vänta, det här måste ju handla om makt, eller hur? Makt och försvar. Jag fick överallt svaret: nej, lilla vän, det har du missförstått, det handlar bara om handel. Jaha, säger jag, vem skulle säga samma sak idag? Lättlurade eller?

I olika sammanhang så inser man att personer har ett egenintresse i en fråga. Om man då inte bryr sig om det och är det då inte en risk att man är ruskigt lättlurad?

Jag erkänner att jag är lagd åt det mer misstänksamma hållet. Då är det så skönt att ha människor omkring sig som tänker i samma banor, även om de inte alls behöver vara lika misstänksamma. Om jag kan säga "har du tänkt på att...?" och få svaret "jo, det är klart", då är jag nöjd. Om man istället för "nä, varför bry sig om det?" då har jag svårt att lita på dom. Lita på att dom inte är lättlurade. Om man är lättlurad, så låter man någon annan bestämma, utan att ens veta om det. Ibland kan det vara viktigt. Inte alltid, så klart...

Inte klokt vilken amatör besserwisser som har skrivit det här

Skolarbete igen..

"Jag hittar ingenting på internet!". Min son ska i sista minuten fixa sitt skolarbete. Nej visst, internet har säkert tömts på all information, tänker jag. Men kruxet är att dom inte får använda sig av wikipedia, andras skolarbeten och den typen av "osäker" information. Och var hittar man info när man söker om inte där...

Det tog ett tag att övertyga sonen om att information som finns i nationalencyclopedin i min bokhylla kunde betraktas som tämligen tillförlitlig även om den var lika gammal som han själv. I alla fall när det gäller saker som hände för mycket länge sen...

Nu förtiden blir man inte hånad av läraren om man resonerar och tänker för långt nej, nu är det meningen att eleven ska ha egna reflektioner. De ska jämföra fakta med saker de läst tidigare, med dagens samhälle och helst ha egna teorier och åsikter. Och föräldrarna uppmuntras att diskutera med barnen, så de lär sig hur man resonerar. Inte klokt vilka krav dom har.

Hursomhelst. Det blev sent innan han var klart med sitt skolarbete igår. Nu hävdar jag bestämt att barnens läxor inte är mitt ansvar, att dom ska ta ansvar själva. Men när det kommer till kritan så lämnar jag inte sonen ensam, utan håller handen tills det är klart. Och det vet han.

Nu är jag trött. Och jag har inte tid att skriva blogg eller göra nåt annat. Dåligt samvete för att inte ägnat tillräckligt med tid åt sonen och hans läxor idag. Jobbade för länge också.
Jag tänker på det där med att ta mer ansvar. Ta mera ansvar själv, vetja.. jag gör tusan så gott jag kan.

Läs inte Ann, läs Mia istället!

Jag har läst "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" av Ann Heberlein. Det står att det är en tankeväckande bok om etik, moral och medmänsklighet. Att författaren uppmuntrar oss att börja tänka och ta ställning. Att vi ska fundera över vilken sorts människa vill vi vill vara.

Jag måste gratulera till titeln. Den stimulerar fantasin, men som många andra böcker med lockande titel så håller den inte riktigt vad den lovar.

Boken handlar om normer i samhället. Att människor säjer sig vara "kränkta" och är offer. Att vuxna (i samhället) daltar med ungdomsbrottslingar. Att skolan inte ställer mobbare till svars utan låter mobbade byta skola (det är en tema i boken som återkommer). Att det är bra och helt normalt att känna skuld, annars kan man inte ångra sig. Att alla människor också har ett ansvar, för sina närmaste, men även att ingripa, kritisera och förhindra orättvisor och brott. Den är också en liten kurs i etik och moral. På ett logiskt och resonerande plan. Det är en rätt så bra bok om än något ensidig. Det är lite sorgligt att den behövs. Att det har gått så långt att nån behöver skriva en bok om att mobbare måste ställas till svars, och inte mobboffren.

Först tyckte jag att det var en bra bok. Det är sunt förnuft, ansvar och rättvisa som gäller. Vi kan alla ställas till svars. Bra. Lite ordning och reda. Ämnet är tydligt och klart presenterat ungefär som en serie föreläsningar, kryddade med aktuella exempel. Och det ligger mycket i det hon säger, vi har absolut själva ansvaret för våra liv. Det är så sant.

Vad är det då som stör mig? Vad är det som ger en bitter eftersmak?

Jo, det är någonting som saknas. Det talas om medmänsklighet, men jag känner ingen. Inte heller någon värme. Jag hittar kyla och rationella resonemang. Vad ger det mig personligen? Inte mycket.

Efter ett tag så är det tydligt att det finns vi och dom. Vi som (liksom författaren?) är lyckade. Vi som är starka. Boken är inte till för dom andra. Dom som har misslyckats, dom som har det tufft. Dom ska ta sig i kragen. Dom som har gjort fel ska straffas. Man behöver inte förlåta.

Författaren hånar Mia Törnblom i boken. Varför förstår jag inte (om inte avsikten är att bli uppmärksammad och sälja fler mer). Mia Törnblom har skrivit två böcker som jag varmt kan rekommendera; "Självkänsla nu" och "Mera självkänsla". Där berättar hon om hur hon slutade med sitt missbruk och ger konkreta råd hur andra också ska få bättre självkänsla och förändra sina liv. Enligt Haberlin är det löjligt att intala sig att man "duger". Om man inte gör det. Hon använder uttycket självrespekt när Törnblom talar om självkänsla. Skillnaden mellan begreppen är inte så stor som skillnaden mellan de två författarna.

Mia Törnblom har humor och värme. Hon har upplevt något själv som hon delar med sig av. Hon hjälper andra människor genom sina böcker att bli mer tacksamma och nöjda med sina liv, med sig själva och att varje dag tänka efter vad man helst av allt skulle vilja åstadkomma, eller ha hjälp med. Hon utgår ifrån vad som fungerar. Jag skulle vilja kalla det praktiska råd baserade på egna erfarenhet om vad psykologi är.

När jag har läst Haberleins bok så kommer jag istället att tänka på en chef jag hade en gång. Som (möjligen omedvetet) var lagd åt det sadistiska hållet. När jag undrade om inte jag också skulle få lite roliga arbetsuppgifter som mina kollegor hade, så hånlog hon och menade att det hade jag inte gjort mig förtjänt av. Så fort jag sa nåt, så fick jag kritik. Alla mina förslag var onödiga, felaktiga och stoppades. Allt jag gjorde var dåligt. Hon höll på att knäcka mig helt (men som tur var fick jag uppmuntran och erkännande från annat håll). Varför kommer jag att tänka på henne när jag läser vissa delar av boken? Är det för att enligt bokens principer så gjorde min chef rätt. Hon ansåg ju inte att jag var värd nånting, och hade följdaktligen inte heller gjort mig förtjänt av nånting, inte ens uppmuntran. Jag har också känt skuld. Människor som känner sig skyldiga och värdelösa behöver förlåtelse (eller inse att man inte har skuld) och uppmuntran (alltså självkänslan behöver byggas upp), för att göra bra saker och agera på ett bra sätt. Enligt den här boken finns det inte plats att ge folk en andra chans, förlåtelse eller att ge uppmuntran i onödan. Människorna är inte nyanserade. Det finns bara vitt eller svart. Bra eller dåliga, goda eller onda.

Författaren är tydligen doktor i teologi och forskar i etik. Sin människosyn måste hon ha fått ifrån gamla testamentet och inte det nya. Såvitt jag vet spelar förlåtelse, att ge människor en andra chans en central roll just i nya testamentet. Jag tänker vilken tur att hon blev forskare i teologi och inte präst som ska hjälpa människor som har det svårt.

Läs hellre Mia Törnblom. Hon försöker hjälpa människor. Särskilt människor som inte känner sig 100% lyckade och perfekta. Som behöver känna att dom i någon mening "duger" för att det bästa hos dom ska komma fram.

Små oskyldiga hormoner

Vad styrs vi människor av? Vi styrs av vår kropp (där hjärnan spelar en central roll) som påverkas av hormoner och annat. Nån frågade mig nyligen om jag "trodde" på psykosomatiska sjukdomar, att kropp och själ hörde ihop. Tror? Om man inte har bevisat det för länge sen utan måste tro, så är medicin ingen vetenskap utan en religion säger jag.

Det är i alla fall intressant att hormoner är så viktiga och att vi inte lär oss särskilt mycket om dom i skolan. En gång såg jag en kamel som grät. Gissa varför den grät? Därför att den var ledsen? Nej, därför att den gav di, eller ammade som heter i vår värld. Om man inte vet hur det hänger ihop med hormoner, hur dom påverkar oss, så behöver man nog tro på allt möjligt.

Just nu är jag hög. Hög på cortison. Ibland får jag en kur mot allergi och liknande. Det är tur att jag inte är lagt åt missbruk (och kan skriva ut recept) annars skulle jag försöka äta det här jämnt. Funderar på att rusa ut och hoppa över några mindre hus eller så.

Ha det underbart!

Kvinna om kvinnosaken

Jag tycker att vi har kommit långt med jämställdhet mellan män och kvinnor i det här landet.

När det gäller lag och rätt. Vi får rösta. Ska bedömmas lika inför lagen. (det tycker vi är självklart nu, ja)

När det gäller kvinnors möjlighet att försörja sig själva. Det finns dagis och dagmammor och vi har jättelång betald föräldraledighet jämfört med de flesta andra länder. Tidigare generationer hade inte möjligheten att försörja sig själva, och hade därför ingen frihet. Om de hade en snäll, bra man så var det ok, men i andra fall så hade kvinnorna ingen möjlighet att lämna destruktiva förhållanden. Om det har jag läst mycket, Marilyn French och Doris Lessing och såna mindre uppiggande historier. Det tycker jag är den viktigaste kvinnofrågan. Om man inte tycker att man behöver tjäna egna pengar så är man livegen och får hoppas att man blir försörjd.

Sen kommer man då naturligtvis in på dilemmat att klara av båda rollerna, både att vara förälder och jobba. Nu finns det ju inget tvång att alla kvinnor måste arbeta utanför hemmet, det får väl folk göra som dom vill och kan.
Om det är accepterat att gå tidigare för att hämta dagisbarn på jobbet? Det beror mycket på om cheferna också är föräldrar.

Och även om man kan få ihop det på jobbet med att hämta på dagis och så, sen måste man försöka klara av alla krav som ens äldre släktingar (och andra inklusive man själv) ställer på en. Man måste välja, man kan inte alltid göra alla nöjda. Det är självklart svårt att vara en lika proffsig husmor som tidigare generationers mammor om man ska jobba också.
När mina barn var små så jag lekte husmor. Kom ihåg när jag bjöd släkten på hemlagad julmat, wow, det var roligt att visa att jag kunde. Syltade och saftade. Till slut syltade och saftade jag mer än vad som gick åt. Men jag gick i alla fall i mammas fotspår... Det jag menar är att man kan fundera på vad man gör för att man tror att man måste, eller vad man har lust att göra (om man får välja). Min pappa lärde mig andra praktiska saker också, så det var inte ensidigt, men det har med förväntingar att göra. Han var nog inte så besviken om jag inte lagade punka eller tvättade och vaxade bilen själv.

Vi kvinnor har också rätt stor frihet i det här landet. Vi kan klä oss som som vi vill. Trippa runt i högklackat eller köra en mer könsneutral stil. För inte så länge sen kunde inte kvinnor ha långbyxor. (mindre än 100 år sen, är väl rätt nyligen)

Men vi har alla fördomar. Jag också. Jag lägger olika vikt vid vad människor säger beroende på vem dom är. Jag påverkas av kön, ålder, tonfall, bakgrund, utseende, kläder, språk. Men jag vet om det. Ju fler kvinnor som har viktiga jobb inom mansdominerade arbeten, desto mindre fördomar får vi om kvinnor och män. Ju färre som är hemmafruar och inte kan försörja sig själva eller behöver nån utbildning, desto mer kommer vi att lyssna på kvinnor, eftersom vi inte automatiskt tror att dom bara kan nånting om hem och barn.

Det handlar också om förebilder. Jag brukar försöka uppmuntra kvinnliga förebilder, genom att tala om hur viktiga dom är. För mig har det stor betydelse om en ledningsgrupp bara består av män eller om den är blandad. Det får mig att känna mig lite alienerad om det bara är män som bestämmer (så känner jag, kan inte hjälpa det). Därför brukar jag passa på att tala om för kvinnor att de är viktiga förebilder. (Fast jag brukar säga att det är för andra yngre kvinnor skull, min dotter till exempel.)

Sen får ju jag skylla mig själv över att ha valt att jobba i en mansdominerad miljö. Jag bestämde mig tidigt för att inte ha en kvinnojobb. Kvinnoyrken är alltid sämre betalda. Eftersom kvinnor tydligen fortfarande ofta räknar med att bli försörjda av män, så är dom så skitdåliga på att se till att dom får bra betalt. (och så kan dåligt självförtroende spela in, det är inte så lätt att förhandla för sig själv, nej)

Jag skulle vilja säga: tack alla gamla kvinnosakskvinnor, som har kämpat för att ni har förbättrat situationen för kvinnor och gjort oss lite mer jämlika!

Ibland lägger jag märke till att kvinnor behandlas lite sämre än män. Bara för att jag liksom håller ögonen öppna för det. Jag har märkt att en del blir väldigt irriterade när jag nämner det. Men först måste man se och förstå. Sen kanske man inte behöver göra nåt åt det, om det inte är viktigt. Men det är bara om man tittar efter som man märker att kvinnor ofta ifrågasätts mer och på ett annat sätt i media, än män.

Jag tycker att det vore bra om det kom fram nån bra svensk kvinnlig politiker som kunde bli statsminister. Bara för att det aldrig funnits nån. Men det är klart, då måste hon ju vara väldigt bra... bättre än bäst. (titta, jag har högre krav på en kvinna i en sån position)

Jag ska väl inte glömma att det ju tillfällen där vi kvinnor blir bättre behandlade än män. Det tycker jag då personligen är jättetrevligt! Men det handlar mest om artighet, och det är aldrig fel, eller hur?

Summering: det är hur bra som helst att vara kvinna i Sverig idag. Vi har möjlighet att göra nästan vad vi vill. Precis som män kan - om dom vill. Har jag inte rätt?

Min syster - lärare och coach

Jag har en underbar syster. På många sätt. Hon är rolig, energisk och full av praktiska ideer.

Hon säger: när jag tänker på dig så tänker ju jag på dig som ... (och så räknar hon upp några positiva egenskaper som jag har). Du måste veta att du är bra och duger som du är.

Hmm. Jo, säger jag. Ja, men det säger jag till alla, säger hon. Och berättar om eleven som var fientlig och inte trodde hon kunde nånting, och några andra som hon stöttat de senaste dagarna. Hon gör underverk med sina elever.

Hon bara berömmer. Hela tiden. Hon går först ned till en nivå där eleven känner sig trygg, och börjar berömma. Sen förklarar hon så enkelt och praktiskt att det är omöjligt att inte hänga med. Och berömmer varje framsteg, nästan överdrivet mycket.

Och så bjuder hon på sig själv. Berättar hur dråpliga saker som helst. Använder exempel som andra lärare förmodligen aldrig skulle komma på tanken att prata om. Hon sänker sig till deras nivå om det behövs, och ser aldrig ner på nån. Eleverna älskar henne.

Jag säger att hon borde skriva en bok, med alla berättelserna. Och hur hon gjorde. Hur eleverna gick från fientliga och ointresserade till duktiga och lysande av stolthet.

Med mig så fungerar det också. Strax efter att hon har sagt att jag är bra, så försvinner problemen som hade bosatt sig i mitt huvud. Vad som händer är att jag istället blir precis just så som hon beskrev att jag var (dom där positiva sakerna). Inte genom att jag går och upprepar orden som nåt mantra eller så, nej jag blev bara påmind och plötsligen är jag så - igen.

Hon är en coach. Hon borde få betalt (mer än den ynkliga lärarlönen). Och föreläsa för många på en gång. Hur ska jag få henne att prova på att föreläsa eller skriva en bok?

Inte ensam

Det blev lite deprimerat förra inlägget. Nu känns det bättre, bland elefanterna (dom som man bara ska hugga in på i ena änden och fortsätta äta tills dom tar slut). Dom finns nämligen, människorna, som bryr sig lite grand om just mig. Vänner, arbetskamrater och grannar. Familj och släkt. Som hör av sig, muntrar upp, ger råd eller till och med tar egna initiativ för att hjälpa till.
Dom finns där. Som gör mer än dom behöver. Som till exempel doktorn som alltid lyckas pressa in ett litet besök i sin kalender ofta samma dag, när jag behöver hans hjälp.

En del vänner har försvunnit. Men dom som är kvar är ju desto bättre, eftersom dom inte kräver vare sig parmiddagar eller lantliga övernattningsmiddagar utan uppskattar mig som jag är. Av nån outgrundlig anledning...
Jag tänker på en väninnan som jag lärt känna i vuxen ålder. Det var så tydligt att vi blev goda vänner, därför att jag ställde upp för henne en gång, när hon behövde det.
Och några grannar som gör mycket mer än dom behöver för att hjälpa till, det är nog så att dom uppskattat att jag lyssnat och försökt hjälpa till in min tur.
Och kompisen som nyss muntrade upp med bra tips. Vi brukar jämföra gräsligheter och muntra upp varandra.
Det är väl antagligen så att bara dom vännerna som jag har något att ge, det är bara dom som blir kvar. Så... vad kan jag ge dom?
Ger jag dom av min tid och mitt intresse och hjälper jag dom ibland?

Jag vill ha mer

Det som är bra med en blogg är ju att ingen behöver läsa. Inte alls. Om det är för trist så är det bara att låta bli.. för den här bloggen är mest som terapi inte underhållning.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt bra saker. Jag har haft lite flow nån gång på jobbet, jag har fått göra roliga saker, jag har fått göra saker som jag kanske inte riktigt klarar av också. Jag har haft pojkvän som åtrådde mig, som var vild men inte galen. Jag har fått barn och varit småbarnsmamma. Jag har ingått i gemenskap, jag har haft lite kul då och då under mitt liv.
Men jag är inte tillräckligt gammal för att tycka att jag har fått tillräckligt och vara nöjd.

Jag vill ha det som var bra igen. Med åren inser man att man inte behöver göra om precis allting. Men samtidigt så har man också högre krav, eftersom man har gjort saker förut, och vet hur kul det kan vara.

Kan jag inte få lite glada barn, lite flow, lite mer kul, lite mer gemenskap och lite pojkvän?
Inte bara uppförsbackar överallt hela tiden.

Visst finns det saker jag borde vara glad och tacksam för. Javisst.

Men i alla fall. Jag vill att det ska vara bättre. Så att jag säkert orkar.

Klart jag vet att det gamla ordspråket "envar sin egen lyckas smed", och att man ska äta elefanter genom att börja i ena hörnet. Men...
om det är fullt med elefanter runt en och man inte ser hur man ska smida, eller vad de ska ge att äta elefanter mer än ont i magen..

Jag har ingen aning om vad jag kan åstadkomma och hur bra jag kan se till att nåt blir. Men jag vet precis vad jag behöver. Allt kan man inte fixa själv.

Med eller utan ryggrad

Det finns några saker som jag har svårt att stå ut med. En sak är ryggradslöshet.

Tänk efter. Var det Hitler som var problemet, eller var det alla som lät honom hållas för att de inte vågade protestera? Är det generaler som är ansvariga för alla hemskheter som hänt i krig, eller är det soldaten som utfört dom? Är det en mobbare som är problemet, eller är den som står bredvid och inte protesterar? Är det den som utför tortyr som är problemet, eller är det den som känner till det och inte stoppar den som är det?

Gissa vad jag tycker. Jag tycker feghet är det värsta som finns. Ja då tänker jag inte rädsla, och inte heller att alla måste kasta sig ut ifrån flygplan i fallskärmar, eller utsätta sig för fara. Jag tänker på att inte våga säga vad man tycker.

Den andra saken jag ogillar är när folk inte håller vad dom lovat. Fast jag glömmer själv bort ibland vad jag har sagt.

Det handlar om trygghet. Jag vill veta var jag har folk. Jag vill veta att jag kan lita på folk. Jag vill veta att människor verkligen är människor i nån gammaldags rakryggad bemärkelse. Det gillar jag. Tror jag. Fast snällhet och klokhet är rätt bra det också.

Jag inte är långsint. Men jag glömmer liksom aldrig.
Endera är folk trygga pålitliga vänner. Eller... ja ..så är dom bara ..folk.

Lika grunt som en veckotidning, men likaväl sant om manligt och kvinnligt

Att prata sport är lika personligt som att läsa upp sportsidorna för varandra, tycker jag. Men det viktigaste är väl att känna att man är buddies och överrens, eller?

Tjejkompisar är liksom inte så. Med tjejkompisar är man personlig. Bara att beskriva nånting för en utomstående på ett subjektivt, absolut inte nyanserat sätt underlättar. Man får lite distans.
Av tjejer får man medhåll. Av killar får man handfasta råd. Till tjejer behöver inte alltid säga allting rakt ut. Det måste man med killar.

Det är mitt tips. Tjejer, tala klarspråk med killar. Killar är inte lika bra på eller ens intresserade av att gissa som tjejer. Vi tjejer däremot är superbra på att gissa, och gissar oss ofta till alldeles för mycket. Killar är inga bebisar, dom kan prata om dom vill. Och dom fattar vad man säger, inte vad man tänker.

EQ, IQ och jantelagen

Jag har en bok av Daniel Goleman, han som skrev "Emotional intelligence" (jag antar att det var han som myntade uttrycket EQ). Den bok som jag har heter "Social intelligence" och är rätt intressant. Tidigare trodde jag att EQ var de korkades revanch. Dom som aldrig fattade nånting på matte-lektionerna, men som bra på att få kompisar och ställa sig in hos lärarna.

När jag var liten fanns inte EQ, det fann bara IQ men det var inget man talade om. Jag ska berätta om hur jag tyckte att det var då. Jag var en liten tjej, näst minst i klassen, lite blyg men oftast duktigast. Jag spelade instrument. Sportade och tävlade gärna med killarna. Jag läste alltid läxorna, fast en del kunde jag redan innan eftersom jag ofta lärde mig saker samtidigt som min äldre syster. I den skola där jag gick i en villaförort så pluggade inte barnen alls. När jag tänker efter så var de flestas föräldrar egna företagare, hanterkare eller nåt.

Det verkade som om mina lärare inte visste hur dom skulle hanta den stora skillnaden mellan mig och mina klasskamrater. Dom ville ju att alla i klassen skulle vara lika bra. En musiklärare pratade med musikskolans rektor om mig, och undrade om hon verkligen skulle ge mig 5:a i musik. Rektorn som kände till mig, sa att det var synd att det inte gick att sätta 11 eller 12 (han var en underbar människa). En annan lärare sa, efter att jag hade spelat för klassen, att hon tyckte synd om dom andra, eftersom dom aldrig skulle kunna bli lika duktiga som jag (jag protesterade såklart). Vilken inställning. Det var ju mycket träning som låg bakom.

Läraren i mellanstadiet (hon är förresten död nu) kunde säga att "du ska väl vara bäst som vanligt" efter ett prov. Jag var rätt tyst som dom flesta tjejer, men när jag kom med nåt inlägg, så var det ofta annorlunda. Det hände att jag blev i det närmaste hånad av läraren. Nu förstår jag att det jag hade tänkt ut kanske var alltför reflekterande än vad som läraren hade tänkt. Jag fick höra att om jag var för duktig så skulle det kunna slå över och så kunde jag bli tokig, det fanns det exempel på folk som hade blivit. Det var till och med föräldrar som öppet klagade över att det var orättvist att jag var för "överambitiös" jämfört med deras barn! Så var det. Är det inte lite Jantelagen..

Men jag undrar, alla smarta och duktiga människor som jag träffat som vuxen, som också är uppvuxna i Sverige, om dom har upplevt samma sak i skolan. Eller latade dom sig i skolan och blev mer ambitiösa när dom var äldre? Eller gick dom i andra sorters skolor?

Men jag kan rekommendera "social intelligence". Klart läsvärd. Och EQ är mer än bara att ställa sig in. Frågan är vad man rekommendera sina barn för att dom ska få tillräckligt av bägge. Vill man att dom ska sitta hemma och läsa läxor eller vill man att dom ska ta det lite lugnt i skolan och vara ute med kompisar så mycket så möjligt? Svaret är inte helt självklart. Vad ska jag göra med min ambitiösa smarta dotter? Bli hennes festfixare? Barnen går i alla fall i bättre skolor än jag gjorde...
Jag lyckades hitta en skola där det ställs krav och barnen behandlas som individer (men den är å andra sidan inte riktigt svensk)

Ett gott råd

Det finns en sak som jag ångrar i mitt liv. Det är att jag ibland har lyssnat på goda råd. Jag kan nu efteråt se att jag vid viktiga tillfällen i mitt liv har påverkats av vad någon sagt. Det har aldrig blivit bra. Snarare katastrof. Inte så att jag har överlåtit ansvaret åt andra att bestämma, nej, men jag har påverkats.

Mitt råd är alltså, om det är nån som läser den här blogen, lyssna inte på goda råd. Särskilt inte ifrån människor som du har svårt att inte bry dig om vad dom säger. Gör som du tycker själv. Bestäm alltid själv. Använd dig av känslor, intuition, fakta eller vad som helst, men känn efter själv. Och skit i vad resten av världen tycker, dom lever ju sina egna liv.

Jag har inga problem med dom dumheter som jag själv har hittat på själv. Dom får jag stå för och stå ut med. Men att om nåt viktigt blir fel och man lyssnat på någon annan istället för sig själv, nej, det är jobbigt. Man kan ju inte gärna lasta nån annan.

Det finns i och för sig goda råd som är bra. Dom är typ generella, kloka och gäller alla människor. Såna kan man inte få för många av.

Förresten, ordet pekoral har jag aldrig brytt mig om att lära mig, har inte en blekaste aning om vad det betyder.. :)

inget kuligt

nä, det blir självcensur igen. inget kul alls. inte ens halvknasigt.

just nu funderar jag på varför vi är så tråkiga i det här landet
det är nog för att det har varit kallt och fattigt
folk att väl suttit och eldat i sina små dragiga hus, mitt ute i skogen och försökt hålla värmen

det är lite skillnad mot att bo där det är varmt ute och mycket folk
där är det väl snarare konstigt om nån sitter för sig själv

Vederhäftig eller

Jag vet hur viktigt det är att vara källkritisk. Att man inte kan tro på vad som helst. Har till och med läst lite vetenskapsteori och vetenskapshistoria.

Och så är jag nyfiken. Jag brukar fråga; och vad kan man lära sig av det här.. varför gick det bra eller varför gick det åt skogen? Eller vad ligger bakom, hur har man tänkt? Bara för att passa på att lära sig nåt.
En detalj här och en detalj där som gör att man förstår helheten bättre. Som förklarar "varför". Om det intresserar mig så kommer jag ihåg det. Hur länge som helst. (även fast jag glömmer en massa andra saker)

Nyligen så fick jag ett bra exempel på att vi kommer ihåg olika saker. Jag tänker på en en kille som alltid ser lite sorgsen ut. Hans kompis berättade för mig i förtroende för mer än 10 år sen att killens uppväxt inte hade varit den allra lyckligaste. Han hade haft en ensamstående mamma, som hela tiden hade släpat hem nya män. Det la jag på minnet, och det har faktiskt påverkat mig jättemycket. När jag nu nämnde det för kompisen många år senare, så hade han inget minne av det. Han kom varken ihåg att han skulle ha sagt nåt sånt till mig, eller att hans sorgsna kompis hade haft nån särskild barndom. Han kom väl inte ihåg det eftersom han inte var ett dugg intresserad. Men det gjorde jag.

Häromdagen hände nåt på jobbet som gjorde att jag fick mig en tankeställare. Jag sa att jag kom ihåg att jag hade hört något för länge sen från en säker källa, att det förmodligen förhöll sig på ett visst sätt, och att det var värt att kolla upp. (jag uttryckte mig inte precis så, men det var vad jag menade)
Jag blev inte trodd. Det som upprörde mig var förklaringen: om du säger att det är så, men ingen annan känner till det, ja då är det nog inte så! Det fick mig att inse att min erfarenhet, alltså att jag själv samlat fakta och dragit slutsatser under många år inom områden som intresserar mig, är helt värdelöst för någon annan än mig själv. Jag var chockad. Om jag nu "vet" saker, men inte blir trodd om jag inte också har bevis.

Nej, nu ser jag att grannen, en ung småbarnspappa är ute och viftar av dammtrasan. Här sitter jag framför datorn istället för att se till att det farliga dammet tas bort. Farligt damm? Ja, visste du inte att radondöttrar fastnar på dammpartiklar som man sedan andas in? Det är så man får lungcancer av radon - som förresten finns på många ställen i Sverige.

Äh, jag menade naturligtvis: det är onödigt att ha massor av damm och rökpartiklar virvlande runt i inomhusluften om det också finns tillstymmelse till radon, eftersom det ökar risken för lungcancer. Inte nåt annat. Det är noga med hur man uttrycker sig om man vill uppfattas som vederhäftig.
(Det är inte rökigt här i alla fall...)

Jasägare eller nej

Jag tänkte skriva en blog om jasägare. Eftersom jag är trött på såna. Som tycker och säger en sak, men som inte vågar stå för det. Som inte vågar säga emot. För att dom är rädda för att vara obekväma. Så dom säger vad dom förväntas säga så många gånger att dom till sist tror på det själva.

"Jasägare är en person som okritiskt håller med överordnad eller annan auktoritet" enligt susning.nu.

Jag tror inte att chefer egentligen vill ha jasägare omkring sig. Då kan ju vad som helst hända. Hela avdelningar kan vara på väg rätt åt pipan, om ingen vågar ifrågasätta.

Jag tänker på det ibland när mina barn tjafsar och säger emot. När jag vill bestämma, jag vill att dom ska göra som jag säger och jag vill inte ha några långa diskussioner. Gör bara som jag säger...
Men så kommer jag på att jag inte vill att dom ska bli mesar. Som inte vågar argumentera, av rädsla för någon slags repressalier (till exempel att inte bli älskade - vilket torde vara orsaken till att människor tidigt har lärt sig att inte säga emot).

Hur som helst när jag sökte på yes-man, så hittade jag en ny film med Jim Carrey som heter just så. Där han säger "Ja" till allt. Och då slår det mig:

Vem vill vara en nej sägare??

Självkännedom är det fel?

Olika människor har olika livsstrategier. Jag har kommit på en sak. Att jag inte gillar att bli jättebesviken. Jag blir lätt barnsligt besviken och deppar ihop. Så därför så brukar jag försöka att inte förvänta mig för mycket. Vara väldigt försiktigt optimistisk och hellre bli positivt överraskad istället. Visst har jag drömmar, men om man drömmer om orimliga saker så blir man inte lika besviken som när man går omkring och förväntar sig saker sådär i sin vardag.

Det där att jag inte vågar vara jätteoptimistisk det har väldigt många svårt att hantera. Jag blir hela tiden anklagad för att vara negativ. Det tycker jag är jobbigt. Jag kanske inte är så negativ som jag verkar. Bara väldigt försiktigt positiv. Men jag antar att många behöver den där överdrivna optimismen. Alltid. Jämt. Hela tiden. För att orka tro.

Nån som kommer ihåg Raskens? Hans fru Ida som stretade vidare vad som än hände, brukade säga (på småländska): "Man ska inte räkna ut nåt". Det tycker jag stämmer. Det blir ändå aldrig som man har räknat ut. Ibland kan man ju hoppas och innerst inne känna på sig men för mig är det inte samma sak som jag jag säger det högt....

Förtroenden

Hej!
Vet ni vad? Egentligen är en blogg samma sak som ett mail. Man kan aldrig veta till vem ett mail skickas vidare. Jag vet folk som är så paranoida så de aldrig skriver mail. Som aldrig skulle skriva nåt personligt på en öppen websida heller.

Undrar om det är vanligt att man ger folk förtroenden för att se vad de gör med dom? Jag gör det. Jag gör det för att jag hoppas att dom ska bevara dom.

Men det stör mig väldigt mycket när nära vänner skvallrar tillsammans med andra kompisar om mig. Inte bara pratar om. Utan för vidare saker som man berättat i förtroende.

För ett tag sen fick jag höra en tragisk historia som berättades utan att nämna namnet på den som det handlade om. Av några andra personen, fick jag höra ungefär samma historia, men den här gången blev den det gällde utpekad. Poängen med den tragiska historien var att om den blev utspridd så skulle det betyda katastrof för den drabbade. Är inte det konstigt? Att dom som berättade historien var den drabbade närmaste vänner.
Vad jag gjorde? Jag talade om vad jag tyckte. Att det var för jävligt. Att dom bidrog till att sprida historien genom att berätta den för mig. Varför behövde jag höra den?

Jag har rätt stort behov av att prata om saker. Men man får väl tänka sig för lite..
fast ofta gör man kanske inte det..