Ensam mamma är lite som Pippi

Det finns bra saker med att vara ensam mamma också. Man får rå sig själv. Man får bestämma själv. Man behöver inte tjafsa om vem som ska göra vad, endera så gör man nåt eller så låter man bli och då blir det inte gjort. Helt enkelt. Förhoppningsvis är det inte nån annan som klagar eller tycker nåt om hur och vad man gör.

När barnen är mindre kan man bara bestämma sig för att åka på semester om man har lust. Vart man har lust. När dom är större är det i och för sig inte lika enkelt..

Det är i alla fall mindre komplicerat eftersom det är färre relationer som ska fungera. Man behöver inte tävla med nån annan om att vara populärast. Man är precis så populär eller impolulär bland barnen som man är värd att vara.

Och man kan känna sig jätteduktig, lite grand som Pippi Långstrump när man klarar allting själv. Och precis som Pippi så passar man inte riktigt in i Svensson världen. Men det bryr man sig inte om. Man slipper sitta på nån ansträngd parmiddag med nån vänninna och hennes man som är så tråkig så klockorna stannar. Då umgås man bara med vänninnna. Lätt som en plätt. Faktum är att man slipper umgås med vänninnors ohängda barn också. Man behöver inte umgås familjevis alls. Lite som Pippi kan man känna sig lite ensam ibland. Men det gör inget när man har barn.

Och så kan man leva på hoppet. Om att träffa nån nångång. Möjligheten om ett lyckligt parliv finns kvar. Man kan drömma precis som man gjorde när man var ung, dum och oerfaren.

Fast för barnen är det inte perfekt. Det finns dom som säger att det är bra för barnen med skilda föräldrar. Dom ljuger. Fast olyckliga bråkande föräldrar är inte bra heller. Föräldrar ska vara lyckliga. Vilka krav...