Kvinna om kvinnosaken

Jag tycker att vi har kommit långt med jämställdhet mellan män och kvinnor i det här landet.

När det gäller lag och rätt. Vi får rösta. Ska bedömmas lika inför lagen. (det tycker vi är självklart nu, ja)

När det gäller kvinnors möjlighet att försörja sig själva. Det finns dagis och dagmammor och vi har jättelång betald föräldraledighet jämfört med de flesta andra länder. Tidigare generationer hade inte möjligheten att försörja sig själva, och hade därför ingen frihet. Om de hade en snäll, bra man så var det ok, men i andra fall så hade kvinnorna ingen möjlighet att lämna destruktiva förhållanden. Om det har jag läst mycket, Marilyn French och Doris Lessing och såna mindre uppiggande historier. Det tycker jag är den viktigaste kvinnofrågan. Om man inte tycker att man behöver tjäna egna pengar så är man livegen och får hoppas att man blir försörjd.

Sen kommer man då naturligtvis in på dilemmat att klara av båda rollerna, både att vara förälder och jobba. Nu finns det ju inget tvång att alla kvinnor måste arbeta utanför hemmet, det får väl folk göra som dom vill och kan.
Om det är accepterat att gå tidigare för att hämta dagisbarn på jobbet? Det beror mycket på om cheferna också är föräldrar.

Och även om man kan få ihop det på jobbet med att hämta på dagis och så, sen måste man försöka klara av alla krav som ens äldre släktingar (och andra inklusive man själv) ställer på en. Man måste välja, man kan inte alltid göra alla nöjda. Det är självklart svårt att vara en lika proffsig husmor som tidigare generationers mammor om man ska jobba också.
När mina barn var små så jag lekte husmor. Kom ihåg när jag bjöd släkten på hemlagad julmat, wow, det var roligt att visa att jag kunde. Syltade och saftade. Till slut syltade och saftade jag mer än vad som gick åt. Men jag gick i alla fall i mammas fotspår... Det jag menar är att man kan fundera på vad man gör för att man tror att man måste, eller vad man har lust att göra (om man får välja). Min pappa lärde mig andra praktiska saker också, så det var inte ensidigt, men det har med förväntingar att göra. Han var nog inte så besviken om jag inte lagade punka eller tvättade och vaxade bilen själv.

Vi kvinnor har också rätt stor frihet i det här landet. Vi kan klä oss som som vi vill. Trippa runt i högklackat eller köra en mer könsneutral stil. För inte så länge sen kunde inte kvinnor ha långbyxor. (mindre än 100 år sen, är väl rätt nyligen)

Men vi har alla fördomar. Jag också. Jag lägger olika vikt vid vad människor säger beroende på vem dom är. Jag påverkas av kön, ålder, tonfall, bakgrund, utseende, kläder, språk. Men jag vet om det. Ju fler kvinnor som har viktiga jobb inom mansdominerade arbeten, desto mindre fördomar får vi om kvinnor och män. Ju färre som är hemmafruar och inte kan försörja sig själva eller behöver nån utbildning, desto mer kommer vi att lyssna på kvinnor, eftersom vi inte automatiskt tror att dom bara kan nånting om hem och barn.

Det handlar också om förebilder. Jag brukar försöka uppmuntra kvinnliga förebilder, genom att tala om hur viktiga dom är. För mig har det stor betydelse om en ledningsgrupp bara består av män eller om den är blandad. Det får mig att känna mig lite alienerad om det bara är män som bestämmer (så känner jag, kan inte hjälpa det). Därför brukar jag passa på att tala om för kvinnor att de är viktiga förebilder. (Fast jag brukar säga att det är för andra yngre kvinnor skull, min dotter till exempel.)

Sen får ju jag skylla mig själv över att ha valt att jobba i en mansdominerad miljö. Jag bestämde mig tidigt för att inte ha en kvinnojobb. Kvinnoyrken är alltid sämre betalda. Eftersom kvinnor tydligen fortfarande ofta räknar med att bli försörjda av män, så är dom så skitdåliga på att se till att dom får bra betalt. (och så kan dåligt självförtroende spela in, det är inte så lätt att förhandla för sig själv, nej)

Jag skulle vilja säga: tack alla gamla kvinnosakskvinnor, som har kämpat för att ni har förbättrat situationen för kvinnor och gjort oss lite mer jämlika!

Ibland lägger jag märke till att kvinnor behandlas lite sämre än män. Bara för att jag liksom håller ögonen öppna för det. Jag har märkt att en del blir väldigt irriterade när jag nämner det. Men först måste man se och förstå. Sen kanske man inte behöver göra nåt åt det, om det inte är viktigt. Men det är bara om man tittar efter som man märker att kvinnor ofta ifrågasätts mer och på ett annat sätt i media, än män.

Jag tycker att det vore bra om det kom fram nån bra svensk kvinnlig politiker som kunde bli statsminister. Bara för att det aldrig funnits nån. Men det är klart, då måste hon ju vara väldigt bra... bättre än bäst. (titta, jag har högre krav på en kvinna i en sån position)

Jag ska väl inte glömma att det ju tillfällen där vi kvinnor blir bättre behandlade än män. Det tycker jag då personligen är jättetrevligt! Men det handlar mest om artighet, och det är aldrig fel, eller hur?

Summering: det är hur bra som helst att vara kvinna i Sverig idag. Vi har möjlighet att göra nästan vad vi vill. Precis som män kan - om dom vill. Har jag inte rätt?