Inte ensam

Det blev lite deprimerat förra inlägget. Nu känns det bättre, bland elefanterna (dom som man bara ska hugga in på i ena änden och fortsätta äta tills dom tar slut). Dom finns nämligen, människorna, som bryr sig lite grand om just mig. Vänner, arbetskamrater och grannar. Familj och släkt. Som hör av sig, muntrar upp, ger råd eller till och med tar egna initiativ för att hjälpa till.
Dom finns där. Som gör mer än dom behöver. Som till exempel doktorn som alltid lyckas pressa in ett litet besök i sin kalender ofta samma dag, när jag behöver hans hjälp.

En del vänner har försvunnit. Men dom som är kvar är ju desto bättre, eftersom dom inte kräver vare sig parmiddagar eller lantliga övernattningsmiddagar utan uppskattar mig som jag är. Av nån outgrundlig anledning...
Jag tänker på en väninnan som jag lärt känna i vuxen ålder. Det var så tydligt att vi blev goda vänner, därför att jag ställde upp för henne en gång, när hon behövde det.
Och några grannar som gör mycket mer än dom behöver för att hjälpa till, det är nog så att dom uppskattat att jag lyssnat och försökt hjälpa till in min tur.
Och kompisen som nyss muntrade upp med bra tips. Vi brukar jämföra gräsligheter och muntra upp varandra.
Det är väl antagligen så att bara dom vännerna som jag har något att ge, det är bara dom som blir kvar. Så... vad kan jag ge dom?
Ger jag dom av min tid och mitt intresse och hjälper jag dom ibland?