Personkemi

Personkemi är känsla eller hur? Känslor härrör ofta från saker man upplevt tidigare.

När man träffar nån så känner man ibland igen sig. Det kanske känns som nån annan bekanstskap, ytlig eller nära, ibland till med och i familjen.


Jag har en teori om varför kvinnor har svårare att jobba ihop (ibland). Det beror på att vi helst vill vara bästa väninnor, bästisar, det är liksom modellen. Om man har väldigt mycket med varandra att göra, och ändå inte blir vänner, då ligger det nära till hands att bli nåt annat. Konkurrenter?

Med män som arbetskamrater eller vänner så har man inte har samma bästis modell. Hur det fungerar beror ibland på vad mannen ifråga har för erfarenheter av kvinnliga kompisar. Kanske han aldrig haft några kvinnliga vänner, utan bara flickvän och bara en taskig relation till sin mamma i bagaget. Om man märker att en kille är hur trevlig som helst mot andra män, men behandlar mig konstigt, vad göra? Man skyller på personkemi, men i själva verket kan det vara nåt helt annat. Svårt att ta på och omöjligt att tala om.

Efter att jag fått barn (och blivit äldre) så har jag märkt att folk ser en som "mamma". Det är inte så kul om man inte trivs i en sån mammig roll, särskilt eftersom den ofta är förknippad med lite förakt. Äldre kvinna förakt (kom inte och säg att inte det existerar).


Ibland, rätt sällan, så påminner folk om nån annan. Gamla kompisar, folk man känt, kändisar eller sina syskon, föräldrar. Eller ex. Ibland känns det som om man känt varandra länge. Ibland som om man är släkt.
Undrar hur mycket utseendet spelar in där. Jag vet en kille som hade en flickvän som nästan var en kopia av hans tidigare flickvän. Det behöver ju inte vara så att han bara gillar tjejer som ser ut på ett visst sätt, det kan ju lika gärna vara så att han inte trodde sina ögon..vilket gjorde att hon kände sig uppmärksammad.

Tänk om man aldrig kände antipati. Det skulle vara bra. Det kan man nog lära sig.

När jag ser små barn som jag inte känner så försöker jag ofta att få dom att skratta. Kommer ihåg en gång på en flygplats när jag satt och iakttog ett tvillingpar i vagn en bit bort. Jag tittade på dom, log och larvade mig lite bakom ryggen på deras pappa. Till slut satt båda två och skrattade och viftade glatt med armarna. Pappan undrade nog varför. Kul tyckte jag.

En del kan inte se katter eller hundar utan att springa fram och klappa dom. På samma sätt finns det människor som man får lust att ta hand om, hjälpa eller bara krama om. Men nu är man ju en tämligen civilicerad svensk, så man rusar inte fram och kramar om folk hur som helst. Eller sätter krokben heller för den delen.... typ aldrig.