EQ, IQ och jantelagen

Jag har en bok av Daniel Goleman, han som skrev "Emotional intelligence" (jag antar att det var han som myntade uttrycket EQ). Den bok som jag har heter "Social intelligence" och är rätt intressant. Tidigare trodde jag att EQ var de korkades revanch. Dom som aldrig fattade nånting på matte-lektionerna, men som bra på att få kompisar och ställa sig in hos lärarna.

När jag var liten fanns inte EQ, det fann bara IQ men det var inget man talade om. Jag ska berätta om hur jag tyckte att det var då. Jag var en liten tjej, näst minst i klassen, lite blyg men oftast duktigast. Jag spelade instrument. Sportade och tävlade gärna med killarna. Jag läste alltid läxorna, fast en del kunde jag redan innan eftersom jag ofta lärde mig saker samtidigt som min äldre syster. I den skola där jag gick i en villaförort så pluggade inte barnen alls. När jag tänker efter så var de flestas föräldrar egna företagare, hanterkare eller nåt.

Det verkade som om mina lärare inte visste hur dom skulle hanta den stora skillnaden mellan mig och mina klasskamrater. Dom ville ju att alla i klassen skulle vara lika bra. En musiklärare pratade med musikskolans rektor om mig, och undrade om hon verkligen skulle ge mig 5:a i musik. Rektorn som kände till mig, sa att det var synd att det inte gick att sätta 11 eller 12 (han var en underbar människa). En annan lärare sa, efter att jag hade spelat för klassen, att hon tyckte synd om dom andra, eftersom dom aldrig skulle kunna bli lika duktiga som jag (jag protesterade såklart). Vilken inställning. Det var ju mycket träning som låg bakom.

Läraren i mellanstadiet (hon är förresten död nu) kunde säga att "du ska väl vara bäst som vanligt" efter ett prov. Jag var rätt tyst som dom flesta tjejer, men när jag kom med nåt inlägg, så var det ofta annorlunda. Det hände att jag blev i det närmaste hånad av läraren. Nu förstår jag att det jag hade tänkt ut kanske var alltför reflekterande än vad som läraren hade tänkt. Jag fick höra att om jag var för duktig så skulle det kunna slå över och så kunde jag bli tokig, det fanns det exempel på folk som hade blivit. Det var till och med föräldrar som öppet klagade över att det var orättvist att jag var för "överambitiös" jämfört med deras barn! Så var det. Är det inte lite Jantelagen..

Men jag undrar, alla smarta och duktiga människor som jag träffat som vuxen, som också är uppvuxna i Sverige, om dom har upplevt samma sak i skolan. Eller latade dom sig i skolan och blev mer ambitiösa när dom var äldre? Eller gick dom i andra sorters skolor?

Men jag kan rekommendera "social intelligence". Klart läsvärd. Och EQ är mer än bara att ställa sig in. Frågan är vad man rekommendera sina barn för att dom ska få tillräckligt av bägge. Vill man att dom ska sitta hemma och läsa läxor eller vill man att dom ska ta det lite lugnt i skolan och vara ute med kompisar så mycket så möjligt? Svaret är inte helt självklart. Vad ska jag göra med min ambitiösa smarta dotter? Bli hennes festfixare? Barnen går i alla fall i bättre skolor än jag gjorde...
Jag lyckades hitta en skola där det ställs krav och barnen behandlas som individer (men den är å andra sidan inte riktigt svensk)