Läs inte Ann, läs Mia istället!

Jag har läst "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" av Ann Heberlein. Det står att det är en tankeväckande bok om etik, moral och medmänsklighet. Att författaren uppmuntrar oss att börja tänka och ta ställning. Att vi ska fundera över vilken sorts människa vill vi vill vara.

Jag måste gratulera till titeln. Den stimulerar fantasin, men som många andra böcker med lockande titel så håller den inte riktigt vad den lovar.

Boken handlar om normer i samhället. Att människor säjer sig vara "kränkta" och är offer. Att vuxna (i samhället) daltar med ungdomsbrottslingar. Att skolan inte ställer mobbare till svars utan låter mobbade byta skola (det är en tema i boken som återkommer). Att det är bra och helt normalt att känna skuld, annars kan man inte ångra sig. Att alla människor också har ett ansvar, för sina närmaste, men även att ingripa, kritisera och förhindra orättvisor och brott. Den är också en liten kurs i etik och moral. På ett logiskt och resonerande plan. Det är en rätt så bra bok om än något ensidig. Det är lite sorgligt att den behövs. Att det har gått så långt att nån behöver skriva en bok om att mobbare måste ställas till svars, och inte mobboffren.

Först tyckte jag att det var en bra bok. Det är sunt förnuft, ansvar och rättvisa som gäller. Vi kan alla ställas till svars. Bra. Lite ordning och reda. Ämnet är tydligt och klart presenterat ungefär som en serie föreläsningar, kryddade med aktuella exempel. Och det ligger mycket i det hon säger, vi har absolut själva ansvaret för våra liv. Det är så sant.

Vad är det då som stör mig? Vad är det som ger en bitter eftersmak?

Jo, det är någonting som saknas. Det talas om medmänsklighet, men jag känner ingen. Inte heller någon värme. Jag hittar kyla och rationella resonemang. Vad ger det mig personligen? Inte mycket.

Efter ett tag så är det tydligt att det finns vi och dom. Vi som (liksom författaren?) är lyckade. Vi som är starka. Boken är inte till för dom andra. Dom som har misslyckats, dom som har det tufft. Dom ska ta sig i kragen. Dom som har gjort fel ska straffas. Man behöver inte förlåta.

Författaren hånar Mia Törnblom i boken. Varför förstår jag inte (om inte avsikten är att bli uppmärksammad och sälja fler mer). Mia Törnblom har skrivit två böcker som jag varmt kan rekommendera; "Självkänsla nu" och "Mera självkänsla". Där berättar hon om hur hon slutade med sitt missbruk och ger konkreta råd hur andra också ska få bättre självkänsla och förändra sina liv. Enligt Haberlin är det löjligt att intala sig att man "duger". Om man inte gör det. Hon använder uttycket självrespekt när Törnblom talar om självkänsla. Skillnaden mellan begreppen är inte så stor som skillnaden mellan de två författarna.

Mia Törnblom har humor och värme. Hon har upplevt något själv som hon delar med sig av. Hon hjälper andra människor genom sina böcker att bli mer tacksamma och nöjda med sina liv, med sig själva och att varje dag tänka efter vad man helst av allt skulle vilja åstadkomma, eller ha hjälp med. Hon utgår ifrån vad som fungerar. Jag skulle vilja kalla det praktiska råd baserade på egna erfarenhet om vad psykologi är.

När jag har läst Haberleins bok så kommer jag istället att tänka på en chef jag hade en gång. Som (möjligen omedvetet) var lagd åt det sadistiska hållet. När jag undrade om inte jag också skulle få lite roliga arbetsuppgifter som mina kollegor hade, så hånlog hon och menade att det hade jag inte gjort mig förtjänt av. Så fort jag sa nåt, så fick jag kritik. Alla mina förslag var onödiga, felaktiga och stoppades. Allt jag gjorde var dåligt. Hon höll på att knäcka mig helt (men som tur var fick jag uppmuntran och erkännande från annat håll). Varför kommer jag att tänka på henne när jag läser vissa delar av boken? Är det för att enligt bokens principer så gjorde min chef rätt. Hon ansåg ju inte att jag var värd nånting, och hade följdaktligen inte heller gjort mig förtjänt av nånting, inte ens uppmuntran. Jag har också känt skuld. Människor som känner sig skyldiga och värdelösa behöver förlåtelse (eller inse att man inte har skuld) och uppmuntran (alltså självkänslan behöver byggas upp), för att göra bra saker och agera på ett bra sätt. Enligt den här boken finns det inte plats att ge folk en andra chans, förlåtelse eller att ge uppmuntran i onödan. Människorna är inte nyanserade. Det finns bara vitt eller svart. Bra eller dåliga, goda eller onda.

Författaren är tydligen doktor i teologi och forskar i etik. Sin människosyn måste hon ha fått ifrån gamla testamentet och inte det nya. Såvitt jag vet spelar förlåtelse, att ge människor en andra chans en central roll just i nya testamentet. Jag tänker vilken tur att hon blev forskare i teologi och inte präst som ska hjälpa människor som har det svårt.

Läs hellre Mia Törnblom. Hon försöker hjälpa människor. Särskilt människor som inte känner sig 100% lyckade och perfekta. Som behöver känna att dom i någon mening "duger" för att det bästa hos dom ska komma fram.