Kluft och jag

Jag har fått samma diagnos som Kluft. Spricka i benet, verkar det som, eller så är det av.

Det är väl lite lustigt. Ibland går man till doktorn med nåt som visar sig bara vara larvigt fast man tror att man nästan är dödssjuk. Och ibland går man och drar på småsaker hur länge som helst, och tror inte att det är nåt för doktorn, men då visar det sig vara det.

Erkänner att jag är lite av en hypokondriker. Går till doktorn av alla möjliga orsaker med alla möjliga och omöjliga symptom. Man vet ju aldrig.
Men den här gången kände jag mig riktigt löjligt. Jo, lite ont i benet. Nej, jag har inte gjort nåt särskilt. Det gör lite ont när jag spelar tennis, och när jag springer. Ja, det har varit så länge. Men NU är jag orolig, så snälla kolla upp det med en gång.
Och så visar det sig att jag har förmodligen gått omkring med en spricka i benet. Och inte vet jag när det hänt heller.

En "stressfraktur" säger Klufts läkare att hon har. Jag är också stressad och verkar ha en fraktur...

Pianoklink som familjenostalgi

Här är det nostalgi som gäller. Privat sådan. Och alla länkar är inte proffsiga, men det var ju inte jag heller.

Först en av dom mer ovanliga. Toccata av Khachaturian: http://www.youtube.com/watch?v=cBkz2A1z8xM
Det är meningen att det ska vara dramatiskt. Precis hur dramatiskt som helst, för vem har väl hört den förut?

Måste hitta en perfekt version av den här nån gång. Fantansie Impromptu av Chopin http://www.youtube.com/watch?v=56JEGfsiSr8
är min gamla signaturmelodi. Uppträdde en gång i frack på gymnasiet. Första ring tror jag. Hm, kom av mig och sa till publiken "Jag tar om från början". Då gick det bättre. Det var liksom väldigt mörkt för nån hade satt dit levande kandelabrar och släckt lamporna... fiffigt.

Chopins Nocturne http://www.youtube.com/watch?v=YGRO05WcNDk&feature=related

Det sista stycket som jag spelade för lärare. En Chopin Nocturne. Fel länk. Det skulle vara opus 27 nummer 2. Inte helt enkel att få ordning på, men vissa små partier är otroligt vackra. Men det kanske räcker med Chopin här.

En gammal klassiker Beethovens Pathetique: http://www.youtube.com/watch?v=Yq2EeWH79zs kommer ihåg att jag spelade den på högstadiet. Och långt senare också.
Det var när jag spelade den, för två olika lärare som inte tyckte lika., som jag kom på att jag ju kunde spela som jag själv ville. Jag tycker den här killen gör dom snabba partierna bra, men inte dom långsamma. Han bankar utan tyngd när han ska spela starkt och det känns inte direkt som om hjärtat ska brista, nej.

Här är den långsamma satsen: http://www.youtube.com/watch?v=xBrv5BM6gJs Väldigt vad många asiatiska småbarn som spelar piano och finns inspelade på youtube. Jag tog ingen av dom.

Fyrhändigt av Grieg: http://www.youtube.com/watch?v=0Re4_GT42NM Spelade den med syrran när jag gick på högstadiet. Lite annorlunda jämfört med hårdrocken. Vem har sagt att man absolut måste göra som alla andra?

Fyrhändigt av Schubert: http://www.youtube.com/watch?v=k8CJPga87sM Vet att jag var 12 när jag spelade den här med syrran.

Vann en talangtävling (på nationell nivå) med syrran vill jag minnas, men nu blir jag osäker med vilken låt det var. En gång var det i alla fall på Södran. Och publigen skrattade åt nåt jag sa. Det var coolt.

Första gången jag uppträdde och spelade nån liten nybörjartruddelutt var jag 7. Satte mig på fel ställe vid pianot, så min fröken kom fram och lyfte både mig och stolen till rätt ställe (svårt att tänka sig eller hur).

Nu är min yngsta dubbelt så gammal som jag var då...

Fast jag började spela när jag var 5 år, enligt min mamma. Jag fick vänta tills jag var 5. Alltid är det nåt man ska vänta på..

Udda barndomsvänner

Frederic Chopin, Franz Schubert, Edvard Grieg, Ludvig van Beethoven, Johannes Brahms, Erik Satie, Johan Sebastian Bach, Maurice Ravel, Claude Debussy, Juaquin Turina, Bela Bartok, Dimitri Sjostakovitj, Sergej Rachmaninov, Robert Schumann and Aram Khachaturian.
Såna jeppar ägnade jag min barn- och ungdom att lära känna. Vet inte om det har lämnat några särskilt positiva spår att tala om. Många timmar tog det.

Fast det är rätt väl inpräntat ända in i ryggmärgen att känslor, att uttrycka och förmedla känslor är nåt fint och bra. Det är det som musik handlar om.

Undrar vad det hade gett att istället hänga med herrar som Pripps, Blend och Cannabis..

När växer vi?

Himla viktigt det är med en bra chef. Om man har en så vill man göra sitt bästa. En bra chef gör så folk växer, en dålig gör tvärtom.
Precis som en bra lärare gör att eleverna blir duktigare än dom egentligen är, eller var innan läraren kom. Det skulle man kunna göra en undersökning om. Vilket ämne som ungdomar satsar på att läsa vidare, och om dom har haft en bra uppmuntrande lärare i det ämnet eller inte.
Jag hade till exempel en bra lärare i matte som gav oss utmaningar typ "är det nån som kan lösa det här praktiska problemet på egen hand tills imorgon" eller "det här talet är omöjligt att lösa". Gissa vem som gick hem och räknade..... Hade också en bra lärare i fysik, som brydde sig, uppmuntrade och pekade på möjligheter.
Jag vet vad en ung hästintresserad mattelärare betytt för min dotter. Och vad en bra samhällskunskapslärare gör för min son.
Synd bara att inte alla är bra.

Och då återstår frågan, gör jag så andra växer, eller?

Tänka tanken

Om man ber om nåt så kan man få det (och inte precis som man tänkt sig)
jag tror också att om man är väldigt orolig för nåt, så händer det förr eller senare.

Hur e läget?

Hur e läget? är en sån där fras som man säger och alltid förväntas säga "bra" på.
Men jag är ju så himla dålig på att ljuga, men "nä" vill man ju inte säga.
Om man istället frågade eller tänkte "är det nåt som är bra" vore det ju mycket bättre. Inte ofta man kan svara "nä" på det.

Är det nåt som är bra?
Jo, jag känner doften av kaffe när jag öppnar kaffeburken, bara en sån sak...

Och om jag jämför med folk jag känner
- jag har inte just blivit behandlad för cancer
- jag har inte just brutit upp ett långt förhållande
- ingen av mina barn har dött eller blivit skadat
- mina föräldrar och andra släktingar mår hyfsat bra
- jag har inte en tråkig karl som har dåligt humör och alltid är sur
- mina barn är inte missanpassade
och så blommar mina pelargoner fortfarande.

På det hela taget är det rätt så bra. Nu var det inte nån som frågade såhär på morgonen, men i alla fall...

Intervju med en myra

Myran, berätta, vad gjorde du av ditt liv?
- jo, först lärde jag upp mig för att bli arbetsmyra. jobbade på duktigt och fick träning i skolan.
- vad som hände sen? sen befann jag mig i oftast en stor myrstack, där det fanns många olika sorters arbeten som behövde göras.
- om det fanns andra myror där? jo, det var ofta vad man kallar stimulerande att stöta på andra myror, att jobba bredvid eller tillsammans med dom.
- om man krockade med andra i dom smala gångarna? jo, det hände
- om det var dramatiskt? jo, det kunde det vara. ibland kunde man känna sig som en väldigt ensam myra, om det var flera som tyckte att man var ivägen. då kunde man bli undanföst eller till och med bli utkastad.
- om det inte var lite instängt och trångt? jo, men det vande man sig vid, och ibland fick man göra långa utflykter utanför stacken , det brukade vara spännande.
- hur olika myror visste vad dom skulle göra? jo, det fanns ett sinnrikt system med olika grupper med olika uppgifter och olika regler och processer för hur saker skulle göras och vem som skulle göra vad, så att alla skulle bidra på sitt sätt.
- om det fanns andra stackar? jo, det fanns andra stackar också, både stora och små, som på sätt och viss fungerade på liknande sätt, men samtidigt inte precis likadant, utan lite annorlunda.
- om man måste blir arbetsmyra? jo, annars så får man ingen mat och har det inte särskilt bra.
- jobba nu på duktigt i skolan, så kan du också bli en arbetsmyra!

Jag är glad

Jag är glad. Även om världen är rutten och människor elaka, vad gör väl det, så länge man har några få vänner som man verkligen kan lita på, som alltid ställer upp. I nöden prövas vännen sägs det ju. Nu är jag inte direkt i nöd, men i alla fall.
Så jag är glad. Det låter klyschigt med några få vänner bla bla, men det gör såå stor skillnad.

Tack för inspirationen. Du som kämpar och aldrig ger upp, hur tufft det än är. Som verkar få oanade krafter nånstansifrån för att ta dig igenom ett fruktansvärt stålbad eller vad man ska kalla det. Tack för inspirationen.

Jag ger inte heller upp. Och om nån bråkar med mig så faan säger jag. Huka er gubbar.

Superstroppig fransyska

Det finns folk som är så fruktansvärt märkvärdiga, som formligen seglar omkring, och knappt bevärdigar andra med en blick. Som håller huvudet så högt att dom förmodligen håller koll på flygtrafiken.
En sån mötte jag idag. En fransyska. Som vet att hon är världsbäst, säkrast, intelligentast (en sån böjning skulle min stackars far protestera mot, men det här är min blog och jag skriver precis så dålig svenska som jag vill).
Hon började med att tala om att hon var förkyld. Samtidigt som hon var där i egenskap av reserv för någon annan. Konstigt. Hursomhelst. Hon var bra.
Jag är inte förkyld, bara allmänt otränad och har lite benhinneinflammation eller nåt sånt. Inget att skryta med.
Hursomhelst. Jag gav henne en match. Vann inte. Men ledde sista set stort när tiden var ute.
Ha! Ha! Ha! Om jag hade varit vältränad så skulle jag säkert kunnat slå henne. Det hade varit så kul. Bara för att hon är sån överlägsen typ. Inte direkt otrevlig. Inte idag i alla fall. Bara nedlåtande. Och jag har träffat henne i andra sammanhang där hon förklarade att hon var bäst.
"Merde" sa hon en gång. Ha! Alldeles som jag inte förstod. "Du får springa", sa hon en annan gång. Javisst, sa jag, det är därför jag är här, och så för att det är roligt. Alldeles som om inte hon fick springa.
Nästa gång kommer hon inte vara fullt så självsäker...
Ha. Kvällen är räddad.

Dum eller strong?

Nån sa eftertänksamt "you are a strong woman" häromdan i Kina. Det var då inte tyngdlyftning vi höll på med utan det var på jobbet. Tror hon menade att jag visade prov på civilkurage (andra skulle kalla det mod eller kanske dumdristighet). Jag tog det som en komplimang. Återstår bara att fortsätta att vara det. Inte dumdristig då..

Tillbaka efter tjänsteresa

Tjaba, nu var jag tillbaka i stan.
Säga vad man vill om svenska taxichaufförer, men dom kan läsa, dom brukar hitta, det finns säkerhetsbälten, dom kör inte skrothögar, dom går efter små bestämmelser och försöker inte hitta på nåt pris själva. Tänk att man kan bli glad av att åka tråkig svensk taxi och sen återse sin egen gamla bil, efter att ha åkt kinesiskt i en vecka.

Jag bodde på ett vildmarkshotell eftersom det var fullt eller väldigt dyrt på de vanliga hotellen. Frukost intogs i sällskap med vita tigrar. Ja, det vara bara jag som åt, inte dom. Dom fick bara vandra runt i sin lilla innergård begränsad av fönster, och med elstängsel som gjorde att dom bara kunde röra på vissa gångar. Inte klokt vad fri jag kände mig i jämförelse med dom.

Första dan när jag kom, ville jag ut och shoppa. Att det var söndag var inga problem. Tog taxi till deras mest genuina del, enligt receptionisten. När jag vandrat runt där tills jag var trött, kom jag på att jag inte sett en enda europee nånstans. Jo, ett par ifrån Luxemburg träffade jag, men annars var det bara kineser all over the place. När jag tog tunnelbanan tillbaka till hotellet var det några som hade roligt åt mig, men annars var det helt ok. Mest hjälpsamma människor. Frågade t ex en tjej i nån butik efter ett matställe där hon själv brukade äta. Kinesiskt snabbmatställe blev det. Beställde nåt som jag inte visste vad det var, trodde det var kyckling, men det var nog nån annan mindre fågel. Skulle inte förvåna mig om det var småfågel. Riset var gott. Jämfört med de flesta kinesiskor är jag stor och fet. Det kändes som läge att banta. Shoppingen blev det inte så mycket med. Vet inte varför jag blivit så kinkig med kvaliten på det jag köper. Kanske det har att göra med att jag varit i Kina förut, och köpt skräp.

Tillbaka till hotellet kollade jag servicen på hotellet. Det fanns en massa. Trött i fötterna efter lång resa och promenerande så tyckte jag fot massage lät lockande. Klev in där och frågade lite. Tyckte att dom tittade lite lustigt på mig, och priserna var lite konstiga, så jag fastnade för pedikyr istället som var skitbilligt. Pedikyrkvinnan var duktig, och jag lät mig övertalas att bli masserad också. Body massage. Hurra, efter att ha sovit sittande så var det precis vad min rygg behövde, och mina ben också för den delen. Flera gången frågade dock kvinnan om jag "bara" ville ha massage. Va? Hade inte varit det minsta förvånad om jag varit man och fått den frågan. Men nu är jag ju kvinna. Det finns gränser för hur mycket man vill utforska lokala seder och bruk. :)

Resten av tiden var det jobb, jobb, jobb. Åkte hem med en stor resväska, som nästan var tom. Hade bara hittat några småsaker till dottern, så nåt till sonen fick jag inhandla när jag mellanlandade. Inte kan man komma hem tomhänt heller...

Inget finns och fungerar i evighet

Eftersom jag är lite bevandrad inom fysik och teknik så vet jag att den maskin som fungerar i evighet inte finns, eller att osannolika saker händer ibland och att saker går sönder.
Om det skulle hända nåt katastrofalt den här gången så vill jag passa på att tala om att jag älskar båda mina barn, båda mina syskon och båda mina föräldrar. Om dom nu inte vet det.

Paus

Om jag inte publicerar nåt här på ett tag behöver det inte betyda att jag gått under jorden.
Ska dock till andra sidan jorden. Hastigt och förhoppningsvis lustigt.

Hittar inte ord

När någon går igenom något jobbigt som man själv fasar för, och gör det på ett beundransvärt sätt, vad ska man säga?

Resminne med keps

Det där med att man ska följa med strömmen och inte försöka ta sig upp där vattnet alldeles stilla för underströmmar.. det lärde jag på "Eco rafting" på Nya Zealand.
Det var en kreativ man som hade hittat på den lilla Eco rafting turen. Han tog oss med till en älv och lät oss paddla i stor flotte, sk rafting, medan han berättade allt möjligt om naturen. Och så fick vi vaska guld och laga te på tee tree blad.
Det var när vi paddlade flotten (det var bara jag och min dåvarande pojkvän med på turen) som han, vår guide berättade om forsar och strömmar. Det var strömt, men kändes inte direkt farligt. Det var också då som jag tappade min nyinköpta läderkeps i vattnet. Min nya fina läderkeps! Jag hängde mig genast ut över kanten på flotten och försökte fiska upp den med paddeln. Såklart. Men guiden sa "det går inte, det går inte, ingen ide, det går inte". På tredje försöket så gick det. Gissa vilken förvånad min guiden visade upp när han såg att jag lyckats få den kepsen att ligga kvar på paddeln utan att glida av och kunde håva in den. Han sa nåt i stil med "det trodde jag aldrig, ingen har nånsin lyckats få upp nåt".
Min pojkvän svarade "nej, men så känner du inte min flickvän heller".

Absolut mismatch

Nu vet jag. Jag passar inte in här i det här landet.

Man ska hellre sitta tyst än säga vad man tycker.
Man ska hellre hålla med än argumentera.
Man ska hellre vara lättlurad än misstänksam.
Man ska hellre vara likgiltig än engagerad.
Man ska hellre låta andra bestämma än försöka bestämma själv.
Man ska hellre låta saker vara än lägga sig i.
Man ska hellre vara lugn är hetsig.
Man ska helst flyta med strömmen. Men det gör ju inte ens fiskar. Inte alltid i alla fall.
Fast en gång lärde jag mig att om vattnet är strömt så ska man faktiskt flyta med strömmen,
det är farligast att försöker ta sig upp där det ser lugnt ut för där finns det underströmmar.
Det bästa är att åka med strömmen, mitt i strömfåran och sen försöka bli uppspolad nånstans.
Om jag förstod saken rätt. Nog om det.

Det kanske inte är det här landet det är fel på. Det är väl mig det är fel på. Det är i alla fall mismatch, det är i alla fall en sak som är säkert.
Men eftersom folk är annorlunda på andra ställen så kanske det finns nånstans där jag skulle passa in, vem vet?

Mammor bör kunna debugga

Min son vill bli rik. Han vill göra en spelsite där hans jämnåriga går in och betalar.
Lär dig programmera så kan du göra en sån site, sa jag. Be din pappa hjälpa till (det måste gå i arv, i rakt nedstigande led ifrån hans farfar). Nähä, så lätt blev jag inte av med hans ambition och vilja att bli rik.

Jag vill lära mig basic, sa han. Jaha, sa jag. Det går att lära sig allt på nätet numera.
Men vilket program ska jag köra? sa han. Hjälp mig nu.
Det finns en massa open source, annars kan du prova visual basic, tyckte jag. Och det finns en många hemsidor med goda råd för precis allting, särskilt programmering.
Sonen upptäckte själv att det fanns en massa videos på YouTube som visar hur man gör. Nu verkar det som om han har tittat på alla och provat en massa tips och tricks.

Vid frukosten imorse frågade han nåt, så jag förklarade det där med ettor och nollor, och världens mest barnsliga förklaring om hur dum en dator är. Nyss hjälpte jag honom att hitta en bug i ett program. Och förklarade hur bilder kodas, eller rättare sagt att det är olika kodning och att man kan öppna dom och titta efter hur dom ser ut i början.

Japp! Respekt ifrån min fjortonårige son!
Inte varje dag..

Nu hör det till saken att hans mormor försökt få honom att läsa finanstidningar och intressera sig för aktier. Hittills så är han inte ett dugg tacksam för mormors tips och råd. Tvärtom. Han tycker snarast att det verkar vara ett sätt att bli förlora sina små besparingar.

Taxiprat

Mitt nya lördagsjobb är att leka taxi. Hämta. Och jag är glad så länge jag får hämta.

Men jag undrar hur det skulle vara att köra taxi på riktigt. Skulle jag vara en sån chaufför som pratade med alla eller inte. Och även om jag tycker det är rätt så kul att köra bil, skulle jag stå ut med ett så enahanda jobb? Förmodligen inte.

Brukar du prata med taxichaufförer? Det gör jag ibland. Det beror på. Ibland känner man för det och om det känns som om det uppskattas så... En gång blev jag omkramad av en taxichaufför när jag klev ur, en äldre kvinna. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, bara att hon frågade saker och jag tror jag sa nåt privat rakt ur hjärtat.
Jag känner en taxichaufför som måste ha valt att bli det som nåt slags protest mot sina föräldrar. Men han är väldigt social, så jag tror han gillar att småprata med folk hela dagarna.

Brukar du prata med andra okända? Jag det beror på var ifrån man kommer. Jag brukar skylla på att min mamma kommer ifrån landet, för hon har lärt mig att man kan prata med vem som helst, vid grönsaksdisken, i hissen eller på bussen (och att man bjuder hantverkare och andra på kaffe). Prata med folk på flyget? Jag brukar inte alltid känna för att prata, men för säkerhets skulle brukar jag bryta isen med nån kommentar, och så ibland blir det prat ibland inte. Jag har träffat intressant person på flyg. En gång hade jag nackspärr efter att ha suttit med huvudet vridet åt sidan och lyssnat på min grannpassagerare tre timmar i sträck. Han hade rätt mycket intressant att berätta, men det blev nästan för mycket. Man får akta sig på långflygningar, då ska man ju sitta där så länge, så då kan det ju bli jobbigt om folk pratar för mycket och man vill vara ifred. Jag kommer ihåg en man som berättade att han hade suttit mellan två damer och blivit i det närmaste antastad av en av dom. Till slut hade flygvärdinnan uppfattat hans belägenhet och låtit honom flytta någon annanstans i planet. Jag tyckte det var så fullkompligt osannolikt så jag la det på minnet.

Jag har förstått att det är rätt oartigt att gå in i små affärer utan att hälsa. Fast jag glömmer bort det rätt ofta. Även fast jag själv har jobbat i affär. Jag har haft olika jobb som varit rätt ointressant. Det lustiga är att i den situationen så märker man hur folk verkligen är, om dom tycker dom är mer värda än man själv. Därför hejar jag alltid på städerskor och receptionister och andra. Vem vet hur dom har hamnat där och vilka dom är? Det kan ju faktiskt vara väldigt trevliga och intelligenta människor, även om dom råkar ha ett hjärndött jobb..
(ursäkta utrycket, men det är hjärndött att göra samma rutinuppgifter om och om igen)

Hur många sinnen finns det?

Jag borde vara överlycklig för jag har just nu fem sinnen precis som de flesta andra.

Men jag litar också på ett sjätte som är intuition kombinerat med "intelligenta gissningar".

Det finns folk som säger att intuition är båg och intelligenta gissningar alltid är fel. Jag bara inbillar mig och är allmänt löjlig.

Men då kan väl jag lika gärna hävda att bara finns fyra sinnen, eftersom jag brukar sakna ett femte, eller hur? Då kan det ju inte finnas fem.. Precis som dom som uppenbarligen helt saknar ett sjätte, säger att mitt "sjätte sinne" inte finns.

Vän

Jag har få bra vänner. Men om man har mig som riktigt bra vän, så får man en obotligt lojal idiot på halsen. Som man kan lita på. Jag förstår inte varför någon skulle tacka nej till det. Egentligen.

Ingen Mulla Meck här

"Mamma, hjälp mig, min dator är trasig" "den har fått virus" "den är konstig" "den startar inte".
Jag avskyr det!
Jag är ingen datatekniker. Jag gillar inte att ta hand om allt som inte funkar. Sånt tar tid, sånt händer precis när det inte får hända, och dessutom så kan jag inte heller.

Nån gång i min ungdom insåg jag att kvinnor har en tendens att vara hjälplösa. Det gillade inte jag. Gillade inte tanken på att stå och vara hjälplös och helt beroende av att nån annan kan hjälpa en. Så jag lärde mig fixa punka, och plöjde bok för att förstå hur bilar fungerar och lagas (fast jag insåg att det inte räckte med teoreti). Men föga anade jag att det var datoren jag behövde kunna. Visserligen valde jag nån frivillig kurs i elektronikbygge och gjorde små söta lådor med kretskort i, och jag har vet hur en processor fungerar typ. Men... jag gillar inte att mecka. Inte alls.

Om vi börjar med bilen. Upptäckte punka på väg till jobbet en dag. Helt platt däck kan man ju inte köra med. Körde in på en liten väg. Plockade raskt fram den lilla fiffiga domkraften. Tänkte en tiondels sekund att handbromsen behöver man väl inte dra åt, jag ska ju inte hissa upp ett helt hjulpar båda bak eller båda framhjulen (fel tänkt, en bil som står på två hjul och bara har ett bromsat står inte stilla). Det duggregnade lite. Jag hade en fin dräkt på mig. Jag lossar hjulet och plockar fram det nya.
Plötsligen sitter jag och trycker ett löst hjul på bilen för att hindra bilen från att rulla iväg. I min dräkt. I duggregnet. På den lilla vägen. Domkraften har gett vika. Ropar på hjälp. Tala om hjälplös...
Efter ett tag kommer en långtradare körande och föraren ropar och undrar om jag vill ha hjälp. Oh, vad jag var tacksam. Han plockade fram sin egen rejäla domkraft, får upp bilen, fixar iordning däckbytet.
Sen dess har jag ingen domkraft. Jag har en liten fiffig sprayburk som enligt reklamen kan laga punktering utan att byta däck. Jag säljer den ibland till nån behövande och köper en ny. Och jag lämnar in däcken numera, istället för att byta själv (eftersom jag endera inte får loss skruvarna, eller så lossnar dom av sig själva).

Och datorer. Har just flyttat en hårddisk från en dator som drabbats av plötslig kraftlöshet till en annan dator, som bara har lite trasig fläkt. Nu startar den inte ordentligt. Och sonens halvfärdiga uppsatser finns på den hårddisken. Kris och katastrof. Igen.

Jag vill inte mecka. Jag kan inte allting. Tar gärna emot hjälp av nån långtradarchaffis eller tekniknörd... Det är inga problem att vara hjälplös bara det finns nån som hjälper till i närheten.