Taxiprat

Mitt nya lördagsjobb är att leka taxi. Hämta. Och jag är glad så länge jag får hämta.

Men jag undrar hur det skulle vara att köra taxi på riktigt. Skulle jag vara en sån chaufför som pratade med alla eller inte. Och även om jag tycker det är rätt så kul att köra bil, skulle jag stå ut med ett så enahanda jobb? Förmodligen inte.

Brukar du prata med taxichaufförer? Det gör jag ibland. Det beror på. Ibland känner man för det och om det känns som om det uppskattas så... En gång blev jag omkramad av en taxichaufför när jag klev ur, en äldre kvinna. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, bara att hon frågade saker och jag tror jag sa nåt privat rakt ur hjärtat.
Jag känner en taxichaufför som måste ha valt att bli det som nåt slags protest mot sina föräldrar. Men han är väldigt social, så jag tror han gillar att småprata med folk hela dagarna.

Brukar du prata med andra okända? Jag det beror på var ifrån man kommer. Jag brukar skylla på att min mamma kommer ifrån landet, för hon har lärt mig att man kan prata med vem som helst, vid grönsaksdisken, i hissen eller på bussen (och att man bjuder hantverkare och andra på kaffe). Prata med folk på flyget? Jag brukar inte alltid känna för att prata, men för säkerhets skulle brukar jag bryta isen med nån kommentar, och så ibland blir det prat ibland inte. Jag har träffat intressant person på flyg. En gång hade jag nackspärr efter att ha suttit med huvudet vridet åt sidan och lyssnat på min grannpassagerare tre timmar i sträck. Han hade rätt mycket intressant att berätta, men det blev nästan för mycket. Man får akta sig på långflygningar, då ska man ju sitta där så länge, så då kan det ju bli jobbigt om folk pratar för mycket och man vill vara ifred. Jag kommer ihåg en man som berättade att han hade suttit mellan två damer och blivit i det närmaste antastad av en av dom. Till slut hade flygvärdinnan uppfattat hans belägenhet och låtit honom flytta någon annanstans i planet. Jag tyckte det var så fullkompligt osannolikt så jag la det på minnet.

Jag har förstått att det är rätt oartigt att gå in i små affärer utan att hälsa. Fast jag glömmer bort det rätt ofta. Även fast jag själv har jobbat i affär. Jag har haft olika jobb som varit rätt ointressant. Det lustiga är att i den situationen så märker man hur folk verkligen är, om dom tycker dom är mer värda än man själv. Därför hejar jag alltid på städerskor och receptionister och andra. Vem vet hur dom har hamnat där och vilka dom är? Det kan ju faktiskt vara väldigt trevliga och intelligenta människor, även om dom råkar ha ett hjärndött jobb..
(ursäkta utrycket, men det är hjärndött att göra samma rutinuppgifter om och om igen)