Min advent

Advent kan vara en helg med glögg i stora sällskap. För mig avslöjar första advent, som en del andra högtider, istället dolda oredor vilka ovillkorligen medför städning. (och om man inte har gjort sånt i god tid kan man glömma att bjuda folk på glögg)
För att få fram adventsljusstakar och andra dekorationer som det är tradition att släpa fram just på första advent så måste man längst in i källarförrådet. Ingen förvarar väl sina julsaker precis innanför dörren, och det gör inte jag heller.
Mitt källarförråd är avlångt och smalt med hyllor efter väggarna. Golvutrymmet är belamrat med allt möjligt som stora resväskor. Jag brukar klättra på hyllorna för att ta mig in och ut, ungefär som bergsklättring, man hittar en plats för en fot, sen gäller det att hitta en plats för nästa fot och så vidare. Så kan man inte göra när man ska längst in och dessutom få med sig lådorna ut som står längst in. Så ut med alla väskor och saker i källarkorridoren. Phu.
Jag försöker minimiera antalet gången jag behöver göra hela den proceduren. Till exempel har jag kommit på att man kan hyra in sina vinter och sommardäck nånstans och dessutom få dom bytta. Det har dels frigjort lite utrymme, dels så slipper man bära omkring med tunga däck två gånger om året och dels så slipper man slänga ut alla väskor då också. Men vid jul måste jag ju bara in i förrådet. Undrar om jag ska ställa julsakerna vid dörren nästa år??

Dessutom så vill man ju att det ska vara fint när man tar fram sina adventssaker. Jag fick alltså börja med att putsa fönstren istället för att värma glögg. Och pepparkakorna har redan tagit slut.

Som man bäddar får man ligga, heter det ju. Men det är fint i fönsten i alla fall.

En tyst vålnad?

Undrar om jag kan lära mig att vara tyst. Och le. Det kan väl inte vara omöjligt. Jag börjar med det första. Man kan inte ta allt på en gång.

Eller måste man lära sig tycka om och uppskatta alla alla människor för att vara smidig? Nej, det vet ju alla att det inte räcker, man måste tycka om både sig själv och andra. Vara tyst verkar vara ett säkrare kort. Vem klagar på den som är tyst?? Det är ju bara så erbarmerligt tråkigt. Då kan man ju lika gärna vara en vålnad om man inte ska prata eller påverka nånting.

Snöiga vägar

Suttit vid ratten och fått panik nån gång?
Förr i tiden som blev jag väldigt rädd om jag körde och bilen halkade.
Åkte hem ställde bilen och sa "jag kör inte om det är halt". På den tiden fanns det alternativ, nån annan som kunde köra istället.

Sen har jag fått vänja mig. Om man kör mycket så blir man van.
Fast en gång för ett antal år sen, när jag trodde att "vinterdäck" var nåt som var rekommenderat att ha på vintern, så fick jag sladd på en remsa av is. Jag hade dessutom farthållare på och en godispåse i högsta hugg. I början på en långfärd. När jag försökte häva sladden så ropade passageraren "överstyr inte". Vaddå överstyr? Jag som inte kan skilja på överstyrd och understyrd bil, uppfattade bara att jag gjorde fel. Nu kan man ju fundera över hur nån som inte har körkort kan veta om man överstyr eller inte, jag tror det hade med idogt dataspelande att göra med bilspel. Hursomhelst jag var inte särskilt mottaglig för kritik i det läget, reagerade då irrationellt (jag slutade att göra fel men gjorde ett ännu värre fel istället) - jag släppte ratten. Vi hamnade i en snödriva på fel sida om vägen (utan att krocka med mötande trafik) och fick hjälp av snäll lokalbefolkning som skottade oss ut. Någon vänlig själv hindrade dessutom min son från att vandra omkring mitt i vägen och nästan bli påkörd när det skottades som mest. Själv var jag en aning chockad. Vilken erfarenhet..

Förra året så var det ju plöstlig snö och blixthalka. Det kommer väl nästan alla ihåg. Jag med.
Hade såklart sommardäck. Upptäckte blixthalkan på en raksträcka med fyra filer.
När man blir rädd så hinner man tänka rätt mycket. Teoretiker som jag är så funderade jag på vilket som var bäst; att nästan stå still och riskera att glida av vägen och ner i diket eller försöka hålla farten framåt och hoppas dom framför också skulle lyckas göra det? Jag kom fram till att inget alternativ var särskilt bra så jag lyckades svänga av och ta en snöig men halkfri lokalgata istället. Det gick hur bra som helst, så länge vägen var platt. Sen parkerade jag bilen nånstans på den plana gatan, gick hem och lät bilen stå kvar där tills det blev tö.

Numera tycker jag att det är kul att sladda lite på parkeringen (fast jag vet att det inte är särskilt smart att göra det utanför jobbet).

Så man kan lära sig. Man kan vänja sig. Inget fall är helt hopplöst... tror jag.

Säkra feelgood tips

Nån som inte mår bra? Som inte är nöjd med sig själv? (Killar: Vill ni förstå vad som händer med tjejen..?)

Vad tar man då till för tips och tricks för att göra nåt åt det??

1) vara duktig, och sen vara nöjd med sig själv

2) göra sig fin, eller planera att göra sig fin (shoppa, fixa frisyren..)

3) ta till ett säkert kort

Det enklaste sättet att vara duktig är att städa. Men belöningen kommer för långt fram i tiden om man påbörjar oöerstigliga projekt. Alltså är det bra om man kan välja det som ger bäst utdelning, som man blir mest nöjd med, men som inte tar alltför mycket tid och kraft. Gärna nåt som man har skjutit upp. Man måste dock se till att man valt nåt som man själv blir väldigt nöjd med eller att nån annan blir nöjd, och också visar det. (Varning. Att inte märka vad som gjorts är ett generalfel)

Att göra sig fin är i sig ett säkert kort. Särskilt om det handlar om att shoppa nya kläder. Eller skaffa en ny frisyr. Handla smink och tillbehör (bijouterier, assessoarer) behöver jag väl inte nämna. Det bästa är naturligtvis om man lyckas optimera det man gör, så man uppfyller flera punkter samtidigt. Att shoppa kläder till barn, eller fina saker till hemmet är både att vara duktig och göra sig, nåja nån eller nåt i närheten, fint. Det senare ger också mindre dåligt samvete, än om man unnar sig själv för dyra kläder och skor. (Varning. Att inte märka och berömma en ny frisyr är inte att rekommendera..)

Säkra kort. Vad som är säkra kort är såklart indivuellt. Jag tänker inte räkna upp allting här, men några saker. Att träffa eller prata med nån som lyssnar och håller med på rätt sätt, är ovärderligt. Det brukar innebära fika med vänninna eller telefonsamtal till nån. Att lyxa funkar för en del. Favoritmusik. Gå till gymmet. Fast jag undrar om inte gymbesök kan vara en trippel, man är både duktig, man blir fin (på sikt) och det ger ögonblicklig välbefinnande. (Varning. Om man tar ett säkert kort men får klagomål så förfelas det hela)

Så killar, om du inte förstår varför tjejen alltid ska shoppa så mycket. Du ska inte klaga på shoppingen, du ska se till att hon är känner sig nöjd med sig själv (helst utan kläder, skor och smink). Hur det ska gå till får du tänka ut själv.

Riktiga vänner och resten

En gång hände något lite ovanligt som hade med min familj att göra. Från början så tänkte jag mig inte för utan pratade med vänner och bekanta som det föll sig.

Senade förstod jag att det skadade oss. Varför?
Jo, eftersom folk gillar att skvallra, och för att ha något att skvallra om så måste man ha information. Så vad gjorde folk? Jo, de frågade och frågade, hur nyfiket och kränkande som helst. Inte en gång utan jämt. Varje gång jag träffade folk till och med i affären. I flera år typ. Det drabbade barnen värst.
Barnen fick nyfikna frågor i skolan av sina klasskamrater, som dessa förmodligen inte kommit på själva. Dom tyckte av olika anledningar att det var jobbigt.

Jag lärde mig svara undvikande och jag tänkte "och vad har du med det att göra?". Barnen lärde sig ljuga.

Om jag hade förstått vad det skulle leda till så hade jag från första dagen lagt locket på och inte yttrat ett ord till någon.

Det finns bara två grupper att människor, såna som är ens riktiga vänner som vill en väl och man kan lita på, och så resten. Det lärde jag mig då.

Jag borde också ha lärt mig att man ska tänka sig två gånger innan man litar på folk och berättar någonting överhuvudtaget. Allt du säger kan användas emot dig...
Säger bloggaren, haha..

To sing out loud....

"I've got life, mother" (så oroa dig inte)
"I've got life, sister" (du också! det ska väl inte vara "lies"?? nä...)
"I've got freedom, brother" (precis, inte livegen)
"I've got good times, man" (jo, fast det kunde gärna vara oftare)
"I've got crazy ways, daughter" (jo, det skriver hon nog under på)
"I've got million dollar charm, cousin" (nä, den är nog inte värd nåt alls)
"I've got headache, and toothache and bad times too like you!" (jo, men skulle inte det här vara uppmuntran?)

Vote

Alla som tycker att allt vore bättre om jag alltid höll klaffen räcker upp en hand.

Alla som tycker nåt annat hör av sig på ett eller annat sätt.

Det var väl det jag trodde, det är bara syrran som läser den här bloggen. Hej syrran!

Ett lätt byte

Ibland kommer man i vägen för någons politiska ambitioner. Om den personen är en mycket intelligent, ambitiös och duktig (vissa hävdar på gränsen till ett geni, fast det tycker jag absolut är en överdrift) samtidigt som han är inställsam, bakslug och riktigt len i rösten, vad har man att sätta emot?
Låt oss säga att jag var lätt att skjuta ner. Gratulerar!
Eller jag kanske ska säga: "Best wishes!"

Does it kill you?

Everything that doesn't kill you makes you stronger ?? I'm not so sure.
If you get knocked-out once and get up on your feet again, you might think you're strong.
If you get beaten up all over and over again, does that mean you don't get hurt?
No, it doesn't, but it probably means you're a fighter.

Or a looser..

Usch för smör!

Jag tycker det är kul att försöka förstå vad framgångsrika människor har för egenskaper eller hur dom bär sig åt. Några gånger har jag fått råd av sådana personer.

En framgångsrik person* sa en gång till mig att "du måste spela teater", "du måste ge folk vad dom vill ha och säga vad dom vill höra". Va? Om jag förstod det hela rätt så skulle jag smöra för folk. Personen hade i alla fall rätt, jag smörar inte och jag spelar sällan teater.

Om jag ger nån en komplimang så är det för att jag ärligt tycker så. Och för att jag tycker att den personen kanske behöver höra det, om nån är duktig på något men kanske inte riktigt tror det själv. Uppmuntran (kanske jag ger för sällan) ska vara relaterat till något konkret och inte för att ställa sig in. (om man vill att nån som är en osäker kock ska laga mat, då måste man komma ihåg att berömma framstegen)

Om jag hör nån sitta och smickra nån, och jag vet att sannolikheten är rätt liten att den som smickrar verkligen tycker så, utan gör det för att vinna fördelar och ställa sig in, då vill jag spy. Det värsta är att det verkar fungera. Usch.

Om nån kommer och helt utan anledning smickrar och berömmer eller kallar mig saker som inte är sanna, då blir jag illa till mods. Då undrar jag vad det är frågan om, vad vill människan ha av mig egentligen? (fast det är klart att jag har låtit mig luras ibland, det erkänner jag)

Problemet är när folk har sånt stort ego, att man måste kräla i stoftet för att kunna samarbeta. Om jag får hjälp av nån så är jag oftast tacksam. Med tacksamhet följer också respekt förutsatt att man respekteras tillbaka. Men om nån talar om för mig att jag är en dumskalle, som inte kan nånting, och förstår nånting överhuvudtaget inom ett område som jag faktiskt har en del erfarenhet inom, då väcker det bara min tävlingsinstinkt.

Men som tur är så är de flesta som är riktigt intelligenta också ödmjuka, dom vet att dom inte kan allt men delar gärna med sig av vad dom kan. Dom är ofta snälla och hjälpsamma. Vilken tur för mig att ni finns!

* om nån är nyfiken så kan jag berätta vem denne rådgivare var som sa så, om ni gissar så gissar ni fel!

Vet ni pappor att ni sätter standarden för framtiden?

Sonen umgås med sina kompisar på WoW. Just nu har det kommit en ny version. En del kör så mycket så dom inte sköter skolan.
Och del killar är taskiga på nätet. Några kompisar visar upp andra sidor än vad dom visar i vanliga fall. Undrar om det är som med bilkörning, att folk blir som förbytta när dom sätter sig bakom ratten. Dom här killarna passar på att göra sig lustiga på ett elakt sätt. Fryser ut nån kompis. Det har hänt mer än en gång med killar som verkar vara trevliga och bra kompisar.

Jag har naturligtvis en teori. Jag tror att det är pappor och äldre brorsors fel. En av killarna som blev som förbytt på nätet hade en äldre bror och en pappa som var jättetuffa. En pappa som ställde tuffa krav på sina killar och en äldre bror som retade den lille när han inte motsvarar kraven (eller så var lillkillen mammans favorit). Gissa om den killen var taskig så fort han får chansen. Det var i alla fall min teori.
Varför pappors fel? (alla fel brukar ju tillskrivas mammor annars) Jo, jag tror att det är pappor och äldre bröder som sätter standarden "killar emellan".

Kommer ihåg en gång för länge sen när det var en liten kille som alltid knuffade sina kompisar. Eftersom killarna ofta var uppe på en brant bergsknalle så gillade jag det INTE, eftersom jag var rädd att min lille plutt skulle bli nedknuffad. Tog aldrig upp det med hans föräldrar även fast jag kände dom för det kändes rätt fånigt. Sen fick jag höra att pappan brukade låta sonen knuffa ner honom i simbassängen när dom var och badade. Tja, så kan man också lära ut ett beteende.

Ibland i verkliga livet så utnyttjar storväxta killar sin tyngd och styrka för att dominera sina mindre kompisar på ett småtaskigt sätt. Undrar varifrån det beteendet kommer.

Nu hävdar jag inte alls att jag är nån perfekt mamma. Och jag tror att det är lättare att inte ställa för höga krav på barn av annat kön än en själv.. Men i alla fall.
Kan inte pappor sluta vara taskiga, stränga och grabbiga mot sina söner? Dom tar bara ut det på nån annan som är mindre.

Nu brukar min son kunna snacka sig ur besvärligheter eller slå tillbaka så gott han kan (det gillar jag INTE), men varför ska det behövas?

Mysterium

Det verkar som om min doktor tycker att jag borde veta när jag bröt benet. Han tycker att jag borde ha märkt det.
Ja, endera så var det när jag blev påkörd av en tjock dansk gubbe i en backe i Österrike för ett och ett halvt år sen. Då hade jag förbaskat ont i axeln och märkte kanske inte att benet också var av. Låter det troligt? Var går benen av om man har slalompjäxor på sig? Mitt på?

Annars så har jag bara slagit mig själv med full kraft med tennisracketet en gång när jag servade före sommaren. Av misstag så klart. Låter det troligt att jag lyckades slå av benet?

Men visst är det väl konstigt att inte doktorn tror att det är samma orsak som Kluft. För hård och intensiv träning ..... DET är ett mysterium.

Ibland skriver jag saker som inte går att publicera. Men det kan vara bra att skriva ändå, och se vad jag tänker och tycker. Och varför det inte går att publicera.
Det finns en energilag man kan anta stämmer, som går ut på att energi bara omvandlas, aldrig förstörs, och att man ofta kan anta att det inte kan finnas mer energi än vad som tillförts.
Undrar om det är likadant med kärlek och allt som är positivt.

Är du klok?

En gång när jag och min kompis var unga, sådär i tonåren,
så drömde hon om allt hon skulle skaffa sig, allt hon skulle ha när hon blev gammal.
Hon skulle ha silverbestick och kristall och jag vet inte allt.
Då sa jag "när jag blir gammal så vill jag bli klok."
"Jag vill vara klok så att mina barnbarn vill komma och hälsa på mig."

Min kompis förnekar det bestämt, men jag brukar påpeka att hon håller på att samla på sig saker, fina saker. Och jag brukar fråga "har jag blivit klok än". Och då svarar alltid folk "Nej, inte särskilt".

Sen har jag tänkt att det är nog bättre att vara rolig, om man vill att ens barnbarn ska vilja hälsa på en, eller rik så man kan ge dom pengar.

Eller klok så man lyssnar på dom och bryr sig om dom. Ungefär som jag sa.

Jag var ju klok redan som ung. Det är faktiskt mina tonåringar också.

Blues Brothers och livsval

Såg Bluesbrothers på nattbio i England för länge sen. Hela den engelska publiken kunde replikerna utantill och väsnades redan innan dom uttalats, utom vi några svenska studenter.
Min dåvarande pojkvän gillade musiken, stilen och idén så mycket att han skaffade noterna och drog ihop ett band med studenter när vi kom tillbaka till Sverige. Det var en kul tid och jag kan låtarna utantill, fast jag fick nöja mig med att lyssna, flickvänner fick inte vara med i bandet.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om vi hade gjort som många andra som träffades under studietiden, om vi hade gift oss och skaffat barn. Då tror jag att jag hade suttit i en småstad nu, ensam och övergiven och utan ett nickel på fickan. Han var nämligen hur rar som helst, och rolig, men han ville bo i en småstad, han hade inte minsta känsla för pengar, och jag hade en väldigt stark känsla av att han någon gång i framtiden skulle bedra mig.

Jag menar att vi väljer mycket själva. Medvetet eller omedvetet. Inte så att man alltid har en plan, och att det blir som man planerat, absolut inte. Mycket styr vi inte över själva. Men jag har två barn (själv-valt), jag är ensamstående (själv-valt men inte planerat), bor i eller nära en storstad (ingen slump), jag har ett jobb som kräver rätt mycket (ingen slump).

Livet är inte precis som jag hade tänkt mig, men jag har hamnat här på grund av mina egna val vid olika tidpunkter. Andra val hade helt säkert lett till andra livssituationer.

Busringningen

"Hej, jag heter BlalalalalBl och ringer ifrån tidningen Ombmmsms" mumlar en ljus röst som försöker låta mörk. "Vill ni ha en premunation?"
"Javisst", säger jag.
"Det är erotik för alla åldrar" säger han.
"Jättebra!" säger jag, "förresten hur gammal är du själv?"
"Tjugofyra. Det är jag som är chefredaktör för tidningen".
(säkert en 14 åring tänkte jag)
"Jaha", säger jag, "då studerar du förstås allt material själv.
Var får ni tag på det, på internet, eller du kanske fotar och spelar in film själv?"
(nu skattas det högt bakom mig)
"Det skickas från USA varje vecka", säger han.
"Jasså, är det bra?", säger jag.
"Ja, vill du har en premunation?"
"Skicka mig information", säger jag.
"Men bla bla bla....." hör jag när jag lägger på luren.

Undrar vem som hade mest roligt, han som busringde eller jag.

Utan kläder

Visst är det hemskt när man glömt att ta med sig nåt nödvändigt, som kläder till exempel. Idag var det en tjej i omklädningsrummet som upptäckte att hon cyklat hemifrån utan sin kjol.
"- Nej, jag har glömt min kjol", utbrast hon. Man kunde lätt förstår hur panikslagen man känner sig. Själv har jag glömt tröja nån gång, gympaskor och strumpor. Eller ansiktskräm, jag har blivit beroende, utan kräm känner man riktigt hur huden skrynklar ihop sig.

"- Du kan låna mina jeans", sa jag. "Eller kjolen, om den passar bättre". Tjejen såg förvånad ut och tittade på mig för att se om vi var lika stora. Jag blev också rätt förvånad när det visade sig att mina jeans passade perfekt. Så hon fick låna dom. Hon hade nämligen de fulaste gympabyxor man kan tänka sig, dom såg ut ungefär som gamla noppiga långkallingar. Hon hade förstört sin image för alltid om hon dykt upp i såna på jobbet (hon såg ut att vara noga med sånt).
När dagen var slut kom hon med jeansen och jag fick en tacksam kram och en kanelbulle.

Men tänk dig själv, inte kunde jag väl ha stått där och snabbt knölat ner mina brallor i väskan när jag hörde att hon inte hade nåt att sätta på sig, eller hur...? Visserligen vet jag inte vem hon var, jag hade aldrig sett henne förut, men ändå, det brukar ju oftast vara jag som behöver hjälp...

Modeoraklet om kläder

Det gäller att få folk att byta kläder ofta. Då menar jag inte tvätta kläderna utan köpa nya. Vad skulle annars hända med mina H&M aktier..
Det är det som mode handlar om. Det räcker inte med att vi känner oss nöjda och glada när vi har nya fina kläder. Nej, vi ska helst skämmas över våra gamla också. Så vi byter ut dom.

Om man fortsätter använda sina kläder oavsett om de är moderna eller inte, så har man definitivt blivit pensionär.

Om man nu inte är pensionär, och inte vill skämmas för sina omoderna kläder så bör man inte köpa sånt som är modernt just nu. Om man köper det som är modernt just nu och säkert har varit det de senaste åren, så vet man helt säkert att snart kommer man tycka att det är fult.

Förresten, om man är osäker på vad som är modernt så kan man åka till vilken svensk småstad som helst. Eller halvstor stad. Alla har det absolut senaste eftersom det är så viktigt med grupptillhörighet i mindre städer. Antar jag. Det som kallas grupptryck när det gäller mindre barn. I något större städer finns det både många stilar och massor av ensamma människor...

Om man står och provar något plagg och expediten säger att nu är det en massa stilar samtidigt, så kan man vara helt säker på att stilen man provar redan har ersatts av en annan. Om det nu är så att man inte passar i något annat, så bör man nog fundera på om man inte ska passa på att köpa upp sitt behov för de närmast åren. För det finns ingenting som är så ute, som det som precis har varit inne, och då går det knappt att få tag på.

Antag att man vill veta vad som snart kommer att bli modernt, så behöver man inte köpa nåt flashigt modemagasin, nej, då behöver man bara använda enkel logik. Det är nämligen så att för att det senaste modet ska kännas riktigt passé, så blir det alltid väldigt stor skillnad i modet. Annars så skulle ju inte det senaste modet kännas särskilt fel. Det skulle ju inte synas om man var moderiktigt eller inte, om det var långsamma svängningar.

Så man ska alltså köpa tvärtemot. Om det varit modernt med spetsiga så ska man leta efter runda, om det varit moderna med nåt insvängt så är det sen modernt med nåt utsvängt och sen rakt. Långt blir kort, litet blir stort. Det gäller precis allting.

Om man vill veta vad man inte ska köpa så kan man titta på nåt gäng damer i min ålder eller något yngre med för mycket pengar att köpa kläder och "assessoarer" för. Just nu har dom stora billiga smycken. Mitt tips är att det nu snart är inne med kvalitet och enkelhet. Dom har glasögon med väldigt markerade skalmar. Köp alltså glasögon med så lite skalmar så möjligt.
Gör aldrig likadant som dom. Då är du säker på att känna dig helt ute och skämmas för dina gamla kläder tämligen snart.

Alternativet är att man köper samma kläder hela tiden, då är man klassisk. Jag köper gärna samma som nåt jag redan har eller har haft, så jag är nog lite klassisk, eller helt enkelt tråkig.

Förresten har ni nånsin hört nån som klagat på att en man har klätt sig för ungdomligt? Nä. Fast jag kommer ihåg att jag blev förvånad när jag såg en äldre herre som brukade klä sig i nåt kostymaktigt plötsligt dyka upp i jeans och jeansjacka när han skulle till landet.

Har ni hört nån som klagat på medelålders kvinnor att dom klär sig för ungt? Jo. Jag undrar varför. Bör mammor klä sig som mammor, kanske, med förkläde på magen och liten knut i håret?

Vaknade visst fel dag

Vaknar.

Tung i huvudet - det måste vara fel, jag drack bara läsk igår!
Kliar i näsan - nej, förkyld eller allergi?
Lite svullna fingrar - helt fel med allergi i November! vad åt jag igår?
Det känns som om jag nyss var mitt uppe i nåt mindre trevligt - fel dröm!
Har jag inte lite ont i magen - nej, det är helt fel tid!

Vissa dagar borde man stanna hemma, även om man inte kan dra täcket över huvudet, så borde man sitta i en varm morgonrock med en kopp kaffe eller the, och fundera över vad som egentligen är viktigt.

Efter ett tag börjar man prata med folk, och då inte bara folk man råkar träffa på då, utan folk man verkligen borde prata med. Sånt kommer man på om man tar det lite lugnt och tänker efter.

Istället för att stressa iväg till jobbet. En sån dag blir sällan bra.

Roliga grejer och omtänksamma människor behöver man en sån dag. Eller det kanske alla behöver alltid, egentligen...

Helgens uppgift

Dagens goda gärning var att besöka familjegraven på skogskyrkogården. Det råkar vara min uppgift eftersom jag är den enda i släkten som bor kvar här i stan. Förutom att mina föräldrar tycker att det är bra att nån tänder ljus på Allhelgona (bara jag inte åker dit när det är halt och krockar på vägen), så har jag sett till att mina barn också har den traditionen. Då kommer dom förmodligen att åtmistone komma ihåg mig en gång om året när jag är död. Det är ju väldigt uppiggande att tänka på.

Förresten, så får jag hoppas att nån som läser det här förstår när jag är ironisk. Det händer inte så ofta dock..

Han i båten

Känner ni till uttrycket "Om man har tagit faan i båten, så får man ro honom iland".
Vad gillar ni det här varianten "Om man har tagit faan i båten och han är bra på att ro så kan man vara lugn".....