Skidåkning helt utan snits

"livet är som en påse" den har man ju hört. Man kan också säga att "livet är som en skidbacke". Man kan hamna i en lång transportsträcka, eller så kan man snitsa sig ner...
Just nu känns det som jag har hamnat i en lång transportsträcka. Det har känts som jag stakat mig fram länge nu. Och så fort det blir lite lutning i min backe så dröjer det inte länge förrän jag vurpar.
Kan det vara så att om jag sen får lite fin åkning sen, lite flyt på olika sätt, så kommer jag att uppskatta det så mycket mera?
Till exempel en bra relation vore ju inte helt fel. Tänk om jag blivit mycket klokare också, och inte bara äldre. Man kan ju hoppas.