lördag 14 februari 2009

Alla ensammas dag

Idag är det alla hjärtans dag. Bara namnet gör att man känner smaken av för mycket söta gelehjärtan, som nån pliktskyldigast köpt.

Första gången jag stiftade bekantskap med fenomenet var när jag besökte England första gången för länge sen. Mitt minne av det hela var att det var en ungdomsgrej. Tjejer i Starlet åldern som kanske vågade tala om för snyggaste killen att dom tyckte han var söt. Det kallades Vanentines day och inte "all hearts day". Men i England är ju folk rätt hysteriska (oj fördom) så det kanske var årets viktigaste dag. Och en stor sorg för den unga tjej eller kille som inte fick nån kort eller nåt. Men vuxna, åt dom gelehjärtan?

Nu som singel så känns den här dagen otroligt överdriven. Är det verkligen så att det måste finnas en särskild dag för att få folk i förhållanden att ge varandra presenter. Inget spontant här inte. Tänker killar i vanliga fall "Jag kanske ska köpa en bukett tulpaner till tjejen idag? Nej, varför det, det är ju ingen särskild dag idag. Hon kanske tror jag har dåligt samvete, eller nåt.."
Nu tror jag att det är kvinnor som köper mest blommor. Så det behövs kanske särskilda dagar för att få män att visa uppskattning. Förresten, man behöver inte köpa saker ens på särskilda dagar, man kan ju visa uppskattning på annat sätt.

Så har vi ju mors och fars dag också. Lätt hysteriskt. "Oj, glömde jag fars dag." "Fick jag inget av min dotter, vad kan det betyda?" Men på det hela taget är det väl fint särskilt om man kommer ihåg sina gamla föräldrar. Fast alla dessa saker, det behöver inte köpas saker hela tiden.

Kan det inte finnas en dag för ensamma också. Jag vet folk som knappt har nån släkt eller familj, som knappt har nånstans att ta vägen på julafton, som inte är bortbjuden på nyår. Som absolut inte blir uppvaktad nån gång. Det kunde finnas en dag "kom ihåg ensamna i din närhet". Det vore väl bra? I alla fall bättre än den här påklistrade "kärleksdagen" för par som redan är gifta eller sambor. Hur lyckad är den? I sämsta fall stora förväntningar och ... tja...besvikelse...