Tonårsförälder

Visst kommer man ihåg tonåren. Jo lite grand. Nu vet jag också hur det kan vara att vara förälder till en tonåring.

Jag skyller på åldern. Men egentligen har just det här barnet alltid gått sin egen väg. Dissat allt som har med mig att göra. Men nu är det värre än vanligt. Jag är ansvarig för allt. Allt som inte är bra. Om det är nåt fel på uppfostran så är det mitt fel. Om ett beteende är olämpligt så handlar det bara om en kopiering av mitt. Till och med att personen är född är "mitt fel".



I det läget så är det inte så konstigt att inte mina förslag om intressanta aktiviteter tas emot på ett positivt sätt. Tvärtom. Och om man kan ana att jag gärna vill nånting så blir det dubbelt så roligt att vägra. Till exempel när det handlar om semester och annat som jag hittar på.



Enligt föräldrar med äldre barn så är det värst mellan 15 och 18. Det skulle innebära att det snart blir bättre. Men då kommer å andra sidan nummer två in i den värsta åldern. Undrar hur det blir. Jag tänker inte låta samma sak hända igen (eller rättare sagt tolerera samma attityd). Inte en chans. Då flyttar jag hemifrån!