Supertöntigt eller genialiskt?

Om man har lyckats ta med barnen på en musikal en gång, som dom gillade så mycket att dom spelade musiken länge efteråt, så vill man ju gärna upprepa det. Lejonkungen var perfekt. Dom kände till karaktärerna och storyn från den tecknade filmen och så var musiken proffsig, av Elton John. Jag hade fått tipset av nån.

Den här gången hade jag fått tips att Billy Elliot var bra, den har fått pris som bästa musikal. Barnen var måttligt intresserade. Biljetterna dyra, utan nån form av rabatt. Jag tvekade.

Eftersom jag inte fick nåt bättre förslag från mina följeslagare så köpte jag biljetter till Sound of Music. Jättebra platser till bra pris. Inte på webben som moderna människor utan i den klassiska kiosken på Leicester Square. Barnen tyckte det var pest. Släpas med på töntig musikal som knappast ens mormor och morfar skulle gå på. Dom ville inte följa med. Sonen förberedde sig till slut på att sova sig igenom föreställningen.

Nu hör det till saken att Sound of Music släpade min mamma med mig och syrran på när vi var små. Och vi gillade det. Av nån anledning så kan jag nästan sångerna utantill.

Jag tycker dom är smått genialiska. En sång om hur man ska klättra upp för alla berg och ta sig genom alla floder, för att nå sitt mål. En sång om hur man ska tänka på saker man tycker om när man är deppig. Och så några stycken om naturen, och hur man ska lära sig noter.

Den var bra, i alla fall musiken. Ingen aning hur barnen upplevde det hela, men jag ryste varje gång de sjöng. Att sitta och rysa i två och en halv timme, sämre kan man definitivt ha det. Nån gång har jag suttit nånstans under taket, inte sett, hört eller fattat vad som hänt på scenen och inte känt igen musiken. Vilken skillnad.

Och att att få se Sound of Music live utan att behöva se och höra Stockholms evinnerliga musikalplåga Pernilla Wahlgren, bara en sån sak...