Framtidshopp

Idag har vi ägnat oss åt studier, sonen och jag. Jag är glad. Inte bara för att jag får klart för mig hur Napoleon kom in i världshistorien, och vad ett lådogram är utan för att det finns intresse för att få bra betyg. Tack säger jag till hans lärare, som uppmuntrar när det går bra. Det betyder mycket. Åtminstone en lärare förstår det. Han skrev "knivskarp analys" på webben om ett av sonens svar. Stolt mor. Ingenting är självklart.

Kommer själv ihåg en lärare som uppmuntrade mig. Vet inte hur det gick till, men vi var några som byggde små elektronikgrejer i små egendesignade lådor som nåt slags fritt valt arbete, som omväxling till tjejiga saker som mode och sånt. Läraren tyckte det var jätteroligt att det var ett par tjejer med. Han var lärare i fysik också. En go gubbe. Han sa till mina föräldrar att både han själv och hans fru var cilivingenjörer, och att han föreslog att jag också kunde bli det. Det kommer inte dom ihåg, men det gör jag. Hans fru såg jag aldrig, men det räckte att hon var kvinna och civilingejör för mig. Visserligen så hamnade på universitetet istället, men i alla fall.

Det mesta i mitt liv har varit slumpmässigt från min sida. Sen har jag fått hjälp på olika sätt från olika håll. Jag tänker på utlandsstipendium och så, himla snällt att jag också fick åka.

Hur ska jag nu se till att mina barn får chanser? Hur gör man?