Mer ping pong

A propos pingis så måste jag ju berätta om vårt pingisbord. Barnen började spela pingis i klubb. Jag var ledsen att jag inte ens kunde ge dom samma sak som jag hade när jag var liten, ett bord i garaget. Och självklart hade de andra barnen nånstans att träna.

Du kan ta vårt gamla bord, sa mamma. Jaha, med var skulle det stå? Visserligen så tycker jag att aktiviteter ska gå före "fin-inredning" så sonen har fått bygga bilbana i vardagsrummet så man snubblar över den, jag har en flygel som tar upp alldeles för stor plats, och förut hade vi ett trumset inklämt också. Men att ställa in ett pingisbord i en lägenhet med rätt begränsade utrymmen? Njae, det skulle faktiskt vara omöjligt (fast det där ordet få man tydligen inte säga högt eller skriva, för då hör kroppen det har jag hört, då är det alltså dumt att säga "ingenting är omöjligt" också.. ursäkta utvikning).

Jag lyckades övertyga mina grannar om att göra om cykelrummet i den gemensamma källaren till pingisrum, åtminstone tillfällligt. Visserligen var det lite trångt, men det gick. Och det spelades en del. Men till slut klagade barnen på att de fick stå för nära bordet och inte lärde sig att ta bollen längre bort. Tja, sen tröttnade dom. Hoppas det inte var för att jag inte brukade låta dom vinna över mig. Måste man göra det som förälder? Om man bara slår tillbaka tills dom missar, det är väl inte fel...? Äsch, det var nog inte mitt fel. Och min dotter påstår att hon vunnit över mig. Alltså har jag lyckats vidarebefordra tävlingsinstinkten i alla fall.

Jag tycker nämligen att det är nåt bra.