Det är väl klart man ställer upp - och tävlar

Undrar om man ärver tävlingsgener, eller om det är uppväxtmiljön.

I mitt fall är jag tämligen säker på att det är bådadera. Min pappa tävlar alltid, sådär sportaktikt. Och så var det ofta nån slags sporttävling. Inte överdrivet. Men om vi spelade pingis i garaget, så gällde det såklart att vinna, det var inte nån tvekan om det. Alla medel var tillåtna. Typ försök till psykning om man låg under. På skoj men i alla fall.

Om jag är ute och springer tillsammans med nån så spurtar jag alltid på slutet. Det kan vara lite pinsamt om den andra personen har behövt vänta på mig, och sen försöker jag springa ifrån på slutet. Nu händer det ju inte så ofta för jag är ingen riktigt nån långdistanstyp, och har förresten inte nån att springa med. Och så fort jag försöker nåt liknande så blir det ju stress fraktur..

I skolan så brukade vi ha orientering och bli utkörda allihopa ut i skogen. Idag så händer det tydligen att dom har stadsorientering, det kan ju inte vara samma sak! Hursomhelst, det brukade finnas tre nivåer, en lätt där man skulle gå, en medel där man mest sprang på stigar och sen skolmästerskap där det var tävling. Gissa vilken jag tog? Om jag var orienterare? Nä, men hur svårt kan det va? Med karta och kompass. Förresten så räknade dom in att alla kom i mål.
Det brukade jag tänka på när jag sprang vilse. Det gjorde jag nämligen alltid. Mer eller mindre. Den gången det gick rätt bra var jag bara vilse en enda gång. Om man ska vara lite efterklok, så lärde jag mig att inte drabbas av panik när jag inte visste riktigt var jag var. Det är ju faktiskt bra att kunna.

En gång kommer jag särskilt ihåg när jag hittat en kontroll, men tvekade eftersom man var tvungen att kliva ner i ett hål med vatten för att nå den. Då kommer en av skolans proffsorienterare, plumsar ner i vattnet, stämplar och vänder sig om och frågar om hon ska stämpla åt mig också. Det imponerade! Vilken juste stil!

En annan gång kommer jag ihåg att jag hade problem i starten. Tittade på kartan, men hade ingen aning om var jag var. Ens från början. Att ge sig iväg ut i skogen utan att veta var man är från börjar hade jag ingen lust med. Så jag rusade in i omklädningsrummet. För att fråga syrran som också var där. Det är typiskt mig.

Jag har lärt mina barn att tävla genom att utmana dom lite. Vem klär på sig snabbast var min favorit, så länge dom gick på det... och inte anade varför jag aldrig tog på mig strumporna.