En gammal vän

Idag har jag ägnat mig åt en av mina bästa vänner. Mycket plikttrogen. Ger mig frihet. Roar sig aldrig utan mig. Tar mig med på äventyr och låter mig styra.
Som namnet antyder så rullar den. Och det är det jag uppskattar mest med den.

Den börjar bli lite till åren, men vilken gammal kompis blir inte det? Den är lite trevligt lyxig inuti, men väldigt vanlig utanpå. Det passar mig utmärkt.
Har fått åka med andra som har samma typ av bil men utan helt utan lyxkänsla. Då inser jag skillnaden. Det är fyrkantigt, plastigt med slitet tyg, när jag har runda former, lite träinlägg här och var och mjukt skinn. Det borde alla ha. Och bra stereo. Fast man måste ha på rätt hög volym för att det ska bli stereo har jag märkt, det är väl lite glapp i nån kontakt.

Utanpå är den helt utan repor och bucklor (peppar peppar peppar, och ta i trä och sånt, hoppas det håller i sig) eftersom den blivit lagad på bägge sidor . Men den är grymt smutsig. Och eftersom den används för att transportera allt möjligt, så tja, lite städning skulle inte skada. Och lite olika grejer skulle behöva lagas. Som luftkonditioneringen. Men öppet fönster funkar ju..

Jag är uppvuxen med Folkvagnar. Först en liten bubbla, där man kunde ligga längst bak i ett litet hatthylledike. Sen andra lite rymligare modeller av samma märke. Vi åkte ofta till landet. Och ofta skulle saker transporteras dit. Vårt ekipage brukade ibland folk titta och peka på. Där vi åkte med ett bord, en kökssoffa, plankor eller nån säng på taket. Och vi barn brukade få plats på nåt mystiskt vis även om det inte direkt fanns nån plats i bilen. Det var liksom inte så noga att sitta rätt. Huvudsaken att man kom med. Hade man otur hade man nån sovande i sitt knä när man kom fram och var därför alldeles svettig. Hade man tur sov man själv. Några gånger forslades det instrument, ingen piccolaflöjt utan en kontrabas tillsammans med hela familjen.

På den tiden hade man ingen iPod. Av nån outgrundlig anledning hade vi ingen bilradio. Tror inte min pappa ville ha nån som gick att stjäla i bilen. Så vi fick låta själva. Jag brukade sitta och nynna lite för mig själv i nåt hörn och tänka på nåt, vad vet jag. Ibland sjöng vi högt hela familjen, oftast i kanon, ibland i stämmor. Det var kul och det lät riktigt maffigt.

När jag åker på längre bilturer tillsammans med mina barn, så har jag resignerat när det gäller musiken. De får bestämma musiken, annars så sitts det med hörlurar och egen musik. Vad är det för gemenskap? Det är fiffigt med fm sändare, så slipper man dom pittoreska lokalkanalerna som man brukar få in när man är ute och kör. Men det förutsätter att man har nån som sköter det hela, annars får det bli radio eller nån sönderspelad CD.

Jag borde verkligen tvätta den snart. Men det är ju kallt och snöigt nu, det är väl ingen bra tid att tvätta, eller hur...