Klara färdiga tant

När man växer upp så tror man ibland att man har passerat någon osynlig gräns. Nån gång i tjugoårsåldern trodde jag plötsligen att jag var vuxen snart. Att jag skulle bli en vuxen kvinna, en ordentlig person med kort hår. Så det var bäst att passa på att ha långt hår och vara oordentlig, tänkte jag.

När jag fick barn, blev mamma, så tänkte jag att nu är det definitivt. Nu tillhör jag gruppen vuxna kvinnor. Och i samband med att vi flyttade till ett småborgerligt område, så började jag handla tråkiga märkeskläder. Den sortens kläder som man kan hela livet. Typ praktiska jackor utan midja och med klassiska färger. Dom kläderna har jag försökt göra mig av med, sålt, slängt eller nåt enstaka plagg kunde min mamma tänka sig att ta över. Mitt liv var ju faktiskt inte över bara för att jag hade fått barn, och högsta prio var på nästa generation. Även om det ibland kändes så, när man kunde drömma om att få äta en hel måltid eller sitta på toa i fred (sova kunde man också glömma, men det var man ju liksom förberedd på, det är ju det alla pratar om).

Sedan var jag lyckligt lottad och såg yngre ut än jag var. Och hade rätt mycket kontakt med folk som var yngre så jag trodde ett bra tag att jag var yngre än jag var.

Men nu. Nu har det hänt. NU har jag blivit gammal. Inte vuxen utan gammal. Ringar under ögonen som inte vill gå bort tillsammans med ansiktsskrynklighet och lite lätt långsynthet. Jag som har varit en bokmal tycker det är jobbigt att läsa böcker med liten text utan glasögon. Så nu måste jag erkänna att jag inte är ung längre.

Men livet är inte är slut riktigt än, inte förrän man faktiskt slutar andas och sprattla. Nu är det dags att bli ett hälsofreak (om det inte är försent), och tala om andra värden i livet. Bli klok.

(oj då, så det blev. Jag som bara tänkte skriva att NU är jag tant, för jag dricker kaffe ur kaffekopp med fat.)