Fredag

Idag är det fredag. Alla är glada utom jag som just nu tycker allt är pest.
Jag vet, det är det ingen som vill höra. Ska jag säga att allt är kolera istället?

Det är en obehaglig känsla i magen. Jag har kännt den förut.

Det beror på hur man ser saken, säger då nån hurtfriskt, du ser det från fel håll.

Javisst. Att veta att det pågår en process det är väl ingenting att bry sig om.
Att veta att resultatet av den processen kommer att påverka ens liv, det är väl ingenting att bry sig om, eller hur.

Du pratar ju om din tävlingsinstinkt, den har du ju skrivit om här flera gånger.
Jo, om nån säger åt mig att ställa mig upp och springa ett lopp, att köra ett race, att göra vad som helst, då antar jag utmaningen och försöker så gott jag kan.

Men att vänta på domslutet... usch.

Nu har jag en känsla av att jag upprepar mig dessutom, det här måste jag ha skrivit om förut...

Jag kommer ihåg en gång i skolan när gympafröken plötsligen utsåg mig till långdistanslöpare. Det skulle vara nåt mästerskap mellan skolorna eller vad det var och hon tyckte jag skulle representera oss. Jaha. Jasså.Vi brukade springa en runda i skogen, och de flesta av tjejerna rökte och sportade inte överhuvudtaget så den där läraren tyckte väl att jag var ett bra val. Jag insåg inte vad det var frågan om. Kom till idrottsplatsen intet ont anande. Några tjejer frågade vad jag hade för tid. Hm, jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Jag hade aldrig sprungit på tid..

Hjälp vad det var jobbigt. Och med publik. Usch, det var nog det värsta jag varit med om. Jag kom inte sist i alla fall. Men jag kommer ihåg att jag inte spurtade alls. Jag orkade knappt springa över mållinjen. Fullt med håll överallt. Om jag ändå hade fattat att jag skulle träna, även om det var kort med tid. Man ställer inte upp och tävlar i 800 meter sådär bara. Lättlurad.

När jag var en liten kommer jag ihåg en skidtävling som var rätt hemsk också. I området där jag bodde ordnades det en massa saker. Julmarknader och sånt. Och skidtävlingar för barn. Klart att mina föräldrar anmälde mig. Men det var lite orättvist. Det fanns inga tjejer precis i min ålder, så jag fick tävla med dom som var äldre, inte dom som var yngre, fastän jag var liten till växten.
Det stod en massa vuxna och glatt skrek heja heja när jag kom sist i mål. Det glömmer jag aldrig. Om jag hade kunnat vända och försvinna in i skogen, så hade jag nog gjort det.

Till slut så får jag väl lov att tänka på nåt som var bra. När jag hoppade längre än alla andra i hela min årskurs, kanske, på en friluftsdag. Och killen som jag gillade, hans mamma kramade om mig och sa att jag flög.