En bra kvinna reder sig själv, eller?

När min dotter var liten så brukade jag visa hur man skulle bygga med mekano och lego och sånt. Så att hon skulle förstå att sånt gör tjejer jättebra. Vet inte om jag gjorde det alltför bra, för min son har aldrig varit särskilt intresserad av sånt.

Jag är rätt övertygad om att jag har förstått det där med skruvar att det finns ett rätt och ett fel håll. Muttrar också. Men nu sitter jag med nån droppande elände under min diskbänk. Nåt ologiskt virrvarr av plaströr och gängade ringar. Mitt i eländet finns ett rör utan gängor. Det är såklart där det läcker. Är det nån som har fuskat frågar jag mig, eller har jag faktiskt inte fattat det där riktigt med rätt håll? Jag har provat båda hållen för säkerhets skull, men inget verkar särskilt bra. Att proppa in tidningar för att hålla ihop det verkar inte särskilt proffsigt eller hur?

Att fråga nån att männen i huset är absolut under min värdighet. Och varför skulle jag fråga nån annan kvinna? Kan inte jag precis lika gärna klara av det? Jag som nyss lyckades koppla in en dusch. Visserligen temporärt och lite fuskigt, men ändå.

När jag var liten så var syrran mammas bästa hjälpbreda. Inte jag. Jag var väl med också på ett hörn för det mesta, men jag var liksom inte lika bra. Men i gengäld så lät jag min pappa lära mig det han visste, om lite mer tekniska saker. Jag var med på ett hörn där också. Sen har jag haft så kallade pojkvänner som endera har kunnat precis allting så jag har fått hjälpa till att tapetsera och lyfta ur startmotorer ur bilar, eller inte kunnat nåt alls, dvs varken köra bil eller måla. Det finns för och nackdelar med allt. Fast det är rätt bra och praktiskt med folk som kan klara av nåt. Och det är rätt bra med folk som anlitar nån när dom inte kan själva.

Att vara duktig alldeles själv är liksom ingen vits om ingen ser. Fast det är klart, det är ju rätt bra om det går att stänga källardörren och avloppsröret slutar droppa..