Att sakna och uppskatta

Om man vill uppskatta nåt ordentligt så ska man se till att först sakna det ordentligt.
Jag har saknat dusch. Jo, jag har förstås duschat, men inte hemma. Men, eftersom man kan vänja sig vid det mesta, så började jag vänja mig med krånglet att gå till gymmet hela tiden även bara för att duscha. (erkänner att det till slut inte blev nån träning, men å andra sidan ett tag blev det alldeles för mycket). Nu har jag dusch! Äntligen. Och det är helt underbart.

Jag saknar ibland luktsinne. Det är hemskt. Det är som att gå omkring och sakna en viktig sinnesförnimmelse, det känns nästan som om man är halvdöd. När jag har luktsinne så uppskattar jag det desto mera. Då njuter jag av att känna smak av förrätter och doften av nyregnat gräs.

Nu har jag saknat pojkvän rätt så länge. Börjar bli van. Kanske skulle vara väldigt snäll om jag plötsligt hittade ett lämpligt exemplar som jag inbillade mig att jag inte kunde leva utan. Rätt gräsligt att kalla det inbillning eller hur? En gång gick jag i familjerådgivning. Den kloka människan sa nåt i stil med att det är väl tur att vi "inbillar oss" att vi är kära (eller så vi blir kära) annars skulle det ju inte bli några familjer.
Teoretiskt sett så kan kärlek börja med inbillning eller till och med missförstånd. Rätt trevlig inbillning.

Min första kärlek som jag kommer ihåg var i 6-års åldern. Hemligt, olyckligt kär förstås. Samtidigt var det en annan liten kille som förklarade mig sin kärlek. Lustigt att jag kommer ihåg det. Tror han hette Svante. Honom gillade jag inte alls, så jag undvek honom efter det.

Sen var jag hemligt förälskad i en annan kille nästan hela min skoltid. Ända tills han en dag sa nåt elakt till mig. Inte för att jag kommer ihåg vad han sa, men jag blev väldigt besviken (fast jag hade nog gett upp hoppet vid den tidpunkten ändå, om att det skulle bli han och jag när vi blev stora, vilket jag alltid trodde när jag var i 10-årsåldern). Vad skulle jag säga? Hörru, jag har gillat dig i åtta år, då kan du väl inte komma och säga nåt elakt bara så där, heller. Nä, så kan man inte säga.

Sen dess brukar jag försöka att inte gå och hålla inne med saker sådär länge. Talar nog om vad jag tycker, och så får det bli som det blir.

Men det här inlägget lät rätt hemskt. Vad gräsligt det är att läsa vad man har tänkt.