Fysisk glädje

Om musik är glädje, vad är då dans? Fysisk glädje?
Dans är härligt. Och det måste helt klart vara ursprungligt. Människor dansade säkert innan de pratade, i evolutionen menar jag.

Tittar man på "Let's dance" på TV så får man se det otroliga faktum att det finns folk som inte har nån takt känsla alls och som är så stela att dom inte ens kan vicka på rumpan! Lite pinsamt att dom tackar ja för att lära sig det på TV. Nu kan jag absolut inte sån pardans, och förstår att det är jättesvårt att göra rätt. Fast vad kan man inte lära sig med en bra lärare?

Kommer ihåg när man stod där på dansgolvet på klassfesterna och sneglade på den mest försigkomna tjejen för att se hur hon bar sig åt när hon dansade. Klev fram och tillbaka gjorde vi allihopa. Hon klev väl lite snyggare än vi andra.

Sen var det en jättetuff tjej som var minst fem år äldre som på ett läger långt borta var snäll och visade mig stegen när hon dansade. Den lustigt sprättiga dansen som hon lärde mig dansade jag sen alltid efter det, i många år, även om ingen annan dansade nåt som ens liknade det. Jag litade till 100% på att den tuffa tjejen visste hur man skulle dansa. Jag dansade som hon!

Hade för evigheter sen en pojkvän som kom ifrån dom mörka skogarna. Där, i skogen, dansade alla på Folkets Hus, både gamla och unga tillsammans. Buggade. Det gjorde inget att jag aldrig hade buggat förut, för han hivade iväg mig, och ryckte sen tillbaka mig med sån kraft och entusiasm att det inte fanns nån tid att fundera över några steg eller så. Det var skitkul vare sig det var på Folkets Hus i skogen eller på nån nation i Uppsala.

Innan det så brukade jag frågade syrran "hur gör man när man dansar foxtrot nu igen" när det fanns risk för att man behövde kunna rätt steg sådär på en gång. Hon hade gått en kurs en gång, så jag räknade henne som specialist, jämför med mig som aldrig hamnat på nån kurs.

Kommer ihåg en gång när det var lågbudget fest på jobbet. Alltså, det var chips, öl och dans i korridoren till någons medsläpade bergssprängare.
Vid det tiden fans det en man som jag var lite blyg för och jag märkte att han inte alls gillade mig. Man liksom känner det tydligt, och man förstår inte vad man gjort för fel.
Jag kommer ihåg att när vi tjejer satte igång och skutta runt och dansa där i korridoren, (jag kanske ska förklara att när jag dansar så ser jag överlycklig ut ändå tills jag blir trött) och jag mötte den där mannens blick, så fick jag ett stort leende tillbaka. Efter det så var det inga problem med "personkemin" längre. Jag fick alltid ett brett leende när jag mötte honom efter det. Fast vi inte ens pratade med varandra på den där festen. Jag tror att det måste ha varit mitt glada skuttande som gjorde skillnad..

En sak som jag inte förstår, det är att om jag nu tycker det är så jättekul att dansa, och blir så glad av det, varför gör jag det då inte? Jag går nästan aldrig ut och dansar. Utan skyller bara på en massa saker..