Lite jobbigt

Ibland känns det tungt, bara så där.

Om man jämför med småbarn. När man har hand om såna små som inte kan prata så gäller det att vara lite analytisk, eller lyhörd eller helt enkelt gissa rätt. När barnet skriker. Då gäller det att hitta orsaken, så man kan göra nåt åt det, så barnet tystnar. Oftast lyckas man. Ibland fick man prova allt man kunde komma på (kommer jag ihåg).

Jag gillar att tänka så. Att det är så med mig också. Och andra också. I princip. När man känner obehag så är finns det såklart nån orsak. Ofta är det flera saker samtidigt. Som förstärker varandra. Så det gäller att förstå vilken den egentliga orsaker är. Så man kan försöka eliminera den och känna sig bättre. Istället för att ha ett sammersurium av obehagssaker hängande över sig. Jag kan tänka mig att någon annan kanske tar en drink istället, eller rusar iväg till närmsta gym eller nåt. Promenera tycker jag själv är rätt bra.
Dessutom så försvinner de flesta saker av sig själva eller förändras åtminstone av att man sover eller gör och tänker på nåt annat.
Tänk om det är som med spänningar? Att man muskler som liksom jobbat för mycket och liksom fastnat i spännt läge. Hittar man dom och trycker på dom så försvinner dom. Puts väck.

Jag gör i alla fall så. Försöker analysera. Det blir småsak, småsak, småsak, känslig sak.
Ta bort så många av dom som möjligt och stå ut med resten.