Glada som barn

Nu tänker jag cross generation igen.

Min mamma har sagt att när jag var bebis så behövde man bara titta på mig så skrattade jag. Det låter lättsamt, eller hur? Man det hade nog med att göra att min mamma visste hur man skulle vara och göra med bebisar. Det visste inte jag när jag blev mamma. När dom andra mammorna pratade högt med sina barn redan på BB, så viskade jag till min lilla. Det fordras liksom lite övning att prata högt med nån som varken förstår eller svarar. Jag kommer snarast att tänka på några gamlingar som åkte utomlands och pratade svenska med alla.

Numera har jag tonåringar. Det är då man drar sig till minnes hur man själv var som tonåring. Det vill man helst glömma. Jag var nog inte helt snäll alltid. Men det är klart mina föräldrar var ju pinsamma. Det är ju inte jag, eller? Eh...

Idag är jag glad för det är flera som har visat att dom blivit glada över att se mig. Det är kul! Det är ju ingenting man kan ta för givet. Så det stämmer nog det där med att om man bara får en gnutta uppmärksamhet så blir man glad. Jag borde nog gå och ge mina tonårsbarn lite mer uppmärksamhet. Även fast jag är pinsam.....