Mardrömskänsla i verkligheten

Igår hade sonen varit på utflykt med skolan. Han kände sig inte särskilt kry efteråt. Han ringde och bad mig hämta vid tunnelbanan. Jag satt i bilen och väntade. Det var kväll. Så ser jag honom komma. Han går rätt långsamt, verkar inte alls pigg. Han ska gå över ett övergångsställe för att komma till mig. Då kommer jag att tänka på någon som såg sitt barn bli överkört och dödat av en lastbil när barnet korsade en väg. Obehagligt.
När han är mitt på övergångsstället kommer plötsligen en bil i hög hastighet mot honom. Jag kastar mig på tutan, men det hörs inget eftersom inte motorn är igång! Hjälp
Min son som är klädd i mörka kläder tittar ner i marken, han ser inte bilen. Han varken stannar upp och backar några steg eller skyndar sig över. Bilen hinner tvärnita. Som tur var gick det någon över vägen alldeles framför honom som syntes bättre. Phuu...
Nästa gång tänker jag strunta i fåniga trafikregler och stå parkerad på taxiplatsen, på busshållplatsen eller varsomhelst bara han inte behöver gå över vägen. Särskilt inte framför ögonen på mig!

Nu kan jag efteråt tänka att det kanske var lika bra att tutan inte fungerade. Det hade nog gjort att min son tittat upp, men å andra sidan kanske det också hade gjort att bilföraren hade blivit distraherad ifrån körningen. Lika bra att jag inte kunde göra nånting.